Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Jag skulle ha sagt upp mig från lagret tidigare av miljöskäl, men hade inte råd

Mathias Rosenlund går i en logistikcentral iklädd arbetskläder med ett paket under armen.
Mathias Rosenlund i en logistikcentral i januari 2019. Mathias Rosenlund går i en logistikcentral iklädd arbetskläder med ett paket under armen. Bild: Yle / Petter Blomqvist lagerarbetare,arbetarklassen,logistikcentraler,Lager,Närbild,mathias rosenlund

Texten är skriven av författaren Mathias Rosenlund som berättar om sitt arbete på ett lager i Helsingfors.

Jag har helt nyligen avslutat mitt arbetsförhållande i lagret.

Då jag började arbeta på lagret var det en kollega som jag snabbt kom att jobba tätt ihop med som visade mig att det ryms mer i en lastvagn om jag bara använder lite våld. Han sparkade några gånger på ett stort paket och visst rymdes det ju. Han sade: ”Kyl se vittu mahtuu kun sä vaan raiskaat sen kunnolla!” (På svenska ungefär: "Nog jävlar ryms den om du bara ger dig på den ordentligt!")

Det var lite mer än ett drygt år av kroppsarbete på en logistikterminal där buss- och lastbilschaufförer springer runt och jagar paket, kärror och rullvagnar som på en bestämd tid ska forslas vidare till en bestämd plats, där terminalarbetare gör sitt bästa för att så fort som möjligt ta emot, omdistribuera och skicka vidare en herrans massa försändelser så att den rätta chauffören ska hitta de rätta paketen på rätt hyllplats vid rätt tidpunkt.

Lagerlokal med varor förpackade i pappkartonger på olika hyllplan ovanför varandra.
Lagerarbete är fysiskt tungt. Lagerlokal med varor förpackade i pappkartonger på olika hyllplan ovanför varandra. Bild: Mostphotos/Jose Angel Astor lagerutrymmen,lager (byggnader)

Jag trivdes länge bättre än jag hade väntat mig där i lagret.

Efter flera år av frilanstillvaro och några stipendier här och där, och till sist en svår och djävulskt lång depression, tröttnade jag på den ekonomiska osäkerhet och den stundvis svåra ensamhet det har inneburit att jaga ströjobb och försöka hanka sig fram på kulturfältet.

Jag saknade också att ha kollegor. Jag har ju visserligen haft andra slags kollegor. Författarkollegor, poeter, kritiker. Men det är ett annat slags umgänge jag har haft med dem. Det fanns ingen daglig samvaro bland kollegor av det slaget.

Under mitt år i lagret hade jag kollegor jag träffade nästan varje dag.

Vi lärde oss så småningom varandras humor. Vi lånade cigg av varann då det var tajt om pengar dagarna före lönedagen. Vi pratade skit om förmännen då de inte hörde oss. Vi drog ut på kaffepauserna så mycket vi kunde och hade samvete till, för vem fan har bråttom tillbaka till terminalgolvet?

Vi lyssnade på Pää Kii och Skitsystem och Danzig och Kyuss ur våra Bluetooth-högtalare medan vi sprang vid rullbandets många olika rännor och fyllde lastvagn efter lastvagn och kärra efter kärra med hundra- och tusentals paket och påsar. Vi svor över alla tiotusentals försändelser som levererades i plastpåsar som pryddes med grälla företagslogon. Fy fan vad många plastpåsar. Sjukt många plastpåsar.

Ett konkret berg av plast

Jag har gjort en enkel kalkyl.

Om jag gör en konservativ uppskattning, uppgår det totala antalet av plastpåsar med kläd- eller accessoarförsändelser jag har hanterat under den tid jag jobbat på lager till mellan 50 000 och 60 000 – och då räknar jag bara med ett enda, stort företags försändelser eftersom jag har någorlunda bra koll på hur stora partier just det företaget skickade via min arbetsplats.

Och det är bara de paket jag själv har hanterat, de paket som huvudsakligen paketeras i plastförpackning som totalt sett har gått igenom vår terminal under samma tid är långt, långt större.

Det blir sammantaget ett veritabelt berg. Det är en bild som jag kan förhålla mig till på ett mycket konkret sätt numera: ett berg av plast.

Massvis med plastskräp bredvid en väg
Mycket plast ligger och skräpar i naturen runt om i världen. Massvis med plastskräp bredvid en väg Bild: Antoine Giret / Unsplash plastavfall,avfall,Nedskräpning,skräp

Hur många av de tiotusentals plastpåsar jag själv har vidrört med mina händer kommer att ligga och skräpa i naturen? Hur stort skulle det berg av plast vara som skulle kunna skapas av all sammantagen plast som gått igenom den terminal jag har jobbat i under ett år? Hur många liknande terminaler finns det i hela världen?

Samtidigt är jag plågsamt medveten om att de berg av plast som ligger och skräpar ner alltför stora områden i alltför många länder på det södra halvklotet har sitt ursprung här hos oss i västvärlden. Jag är också medveten om att det inte är mina egna barn eller mina egna bröder som gräver igenom äckliga avfallshögar som har forslats och dumpats i just deras städer eller byar.

Jag börjar må illa. Den här positionen är ohållbar.

Överkonsumtionen i våra samhällen ger mig ångest så ofta att jag drar mig för att köpa något annat än ett absolut minimum. Jag köper mycket sällan kläder och när jag gör det är det oftast för att jag måste, för att mina skor eller byxor har gått sönder och jag har inga andra hela att ersätta dem med. Det har mindre att göra med att jag anser att det här på något sätt är moraliskt föredömligt, utan mer att det är ett sätt att inte självmant späda olja på min ångests vågor.

En omöjlig moralisk position

Det blev snabbt rätt svårt att inte låta arbetsdagarna förvandlas till åtta timmar långa meditationer över all denna konsumtion.

Jag har tänkt mycket på alla berg av plast och skräp som flyter runt i haven eller som samlas på enorma avfallsplatser – på mikropartiklar av plast som fiskar äter och som sedan människor får i sig då de äter fisk.

Fiskfångst i gula lådor
Mycket av den fisk vi äter innehåller plastpartiklar. Fiskfångst i gula lådor Bild: Nguyen Linh / Unsplash Fisk,fiske,fångst

Det är en så gott som daglig ritual för mig att försöka stävja den klimatångest som under de senaste tre eller fyra åren bara vuxit sig större i mig – och som började påverka mig allt mer under det år jag arbetade med logistik.

Jag är en del av en arbetarklass som trots alla intellektuella och politiska ideal – solidaritet, rättvisa, arbetsskydd, för att bara nämna några – ändå i praktiken framkallar det som för mig allt mer har börjat framstå som en omöjlig socioekonomisk och moralisk position: att vara en del i det system som möjliggör den överkonsumtion som producerar oerhörda mängder avfall och plast. Den globala process av ofantlig omfattning som leder till oöverskådligt stora, miljöskadliga utsläpp från miljontals av fabriker, flygplan, bussar, lastbilar, fraktfartyg.

Allt som tillverkas och konsumeras ska transporteras. Jag har tänkt mycket på vad det innebär att dagligen vara en aktiv del av den transportkedjan. Sällan har jag lika mycket känt mig som den ordspråkliga kuggen i systemet.

Vissa dagar känner jag en självutplånande dubbelhet som springer ur det faktum att jag på en och samma gång är både en tänkande och kännande tvåbarnspappa med mina barns framtid för ögonen och en arbetstagare i ett konsumtionssystem som får mig att må fruktansvärt dåligt.

Arbetarrörelsens arv – och sociopolitiska ansvar?

Jag tror att det fortfarande finns en föreställning om att arbetarklass är något förgånget. Eller att den finns i fabrikerna i Indien och inte här.

Men det är en helt felaktig syn på vårt samhälle. Arbetarklassen är stor. Det faktum att arbetare i dag ofta har det ekonomiskt bättre än arbetare hade det under den tid då arbetarrörelsen höll på att organisera sig och förhandla fram arbetstagares rättigheter, betyder väl inte att själva klasstillhörigheten har förändrats?

Arbetarklassen är större, bredare och betydligt mer mångfaldig än man i allmänhet kanske föreställer sig då den diskuteras. Det är lätt hänt att folk använder ord som perusduunari för att beskriva arbetare.

Men det finns så mycket mer. Det finns buss-, taxi- och lastbilschaufförer, sjukskötare, städare, logistikarbetare, flygvärdar och -värdinnor, servicepersonal på restauranger och kaféer, försäljare i klädaffärer, bokhandlar, biografpersonal, kulturarbetare av många slag, etc, etc, emfatiskt etc.

Den franske filosofen och idéhistoriken Michel Foucault skrev att förvärvsarbetet är mänsklighetens stora pakt. Arbete. Mänskligheten. Så varför betraktas ibland arbetarklassen som någon särskild grupp människor, varför tillskrivs alla så liknande attribut?

Det är också lätt hänt att arbetarklassare görs till en stereotyp, som om vi alla var likadana, med liknande liv, liknande vardag, liknande drömmar eller brist på drömmar, liknande nivå av intelligens. Medan sanningen verkligen är den att om arbetarklassen strejkar på allvar, överallt, då stannar alla samhällen. Hela världens system av maskiner, tåg, flygplan, taxin, sjuksköterskor, allt det skulle stå still.

En flyktig tanke passerar medan jag skriver: vilken klass tillhör alla de lagerarbetare och ingenjörer som har hand om alla världens serverparker? Vilket fackförbund hör de till? Vad händer om de alla besluter sig för att strejka, hur längs skulle internet hållas uppe om de gick i strejk?

Här i Finland har vi i höst sett exempel på strejker som breder ut sig.

Postens strejk ledde till flera sympatistrejker. Allt fler har påverkats av det. Min moster och hennes man som bor utanför Stockholm skulle ha hälsat på oss i Helsingfors, men det fartyg de skulle komma över med stod still, så de anlände aldrig hit.

Postilaisten mielenilmaus Ilmalassa
Postens strejk påverkade många. Postilaisten mielenilmaus Ilmalassa Bild: Petteri Sopanen / Yle Posti Group Abp,post,Finlands Post- och logistikunion (PAU)

Bussarna har stått under en enda kort dag, och bara det orsakade små omställningar i vardagen för mina barn och mig – även om det också gav mig orsak att för min dotter förklara vad fackförbund är, vad en strejk innebär och varför sådana genomförs, så helt fruktlöst var det inte att hennes buss till skolan inte trafikerade.

Jag berättade för henne att strejker ofta är arbetstagares sista och enda möjlighet till att påverka sina egna arbetsförhållanden och -villkor. Jag berättade också att många varit upprörda över att Postens ledning fått stora bonusar utöver sina redan rätt höga löner. Vi tyckte båda två att det är orättvist, och att det trots vissa praktiska besvärligheter är bra att arbetare har en möjlighet att utöva sin kollektiva makt då det behövs.

Även mitt jobb i lagret påverkades av strejken. En stor del av Postens paketflöde dirigerades om då kunderna vände sig till deras konkurrenter. Det ledde till ännu större högar än vanligt på våra rullband och i lastvagnar. Plastpåsarna blev ännu fler, de där förhatliga plastpåsarna som inte lämnar mina tankar.

Jag skulle vilja argumentera för att det etiska valet i dag är att sträva neråt i den socioekonomiska hierarkin.

Vi borde sträva efter att ha mindre egendom, mindre tillhörigheter, mindre möjligheter att resa och mindre möjligheter att konsumera – åtminstone tills den dag vi lyckas utveckla och implementera radikalt annorlunda och hållbara system för logistik, konsumtion och resande. Det är det etiska valet vi har framför oss, och det måste ske.

Har då arbetarklassen – för detta syfte löst definierad som alla som med sina kroppar möjliggör logistiken, vården, konsumtionen, och så vidare – ett kollektivt och socialt ansvar för att försöka påverka vårt samhälles riktning så att vi tar större och snabbare steg mot ett mer hållbart sätt att leva och konsumera?

Det är en fråga jag personligen svarar ett självklart ja på, men vidgar det lika självklart till att inkludera alla skikt i samhället, inte enbart den klass jag råkar tillhöra och identifiera mig med.

Den nya generationen – och ett nytt jobb

Min son har också jobbat där, i lagret. Det var faktiskt hans första arbetsplats – det var där han har ingått i mänsklighetens stora pakt.

Det var ett bra första jobb, även om han inte var vidare förtjust i själva arbetsuppgifterna. Han jobbade där under några bråda veckor då firman anställde gott om deltidsarbetare, och han fick samma timlön som jag, även om han inte jobbade lika många timmar som jag. Han köpte en dator åt sig själv för första lönen. Min dotter gjorde stora ögon då hon hörde vad han fick i lön. Kunde inte tro att storebror hade en tusenlapp på kontot.

Sonen har nu blivit en del av en liten tidningsredaktion vid sidan om sina studier. Där har han börjat skriva texter om sina sociala och kulturella observationer. Charles Bukowski är en av hans litterära föredömen, han berättar ivrigt åt sina nya kolleger och vänner om Bukowskis tidiga noveller som han hittat inspiration i.

Det är ett slags generationsskifte, eller snarare en ny era i vår familjs liv. Bildningen, den har jag ständigt för ögonen – både min egen och mina barns. Då jag i samband med Postens strejk berättade för min dotter om fackförbund, gjorde jag det i bildningssyfte.

Hur mån jag än är om att mina barn ska läsa Franz Kafka eller Tove Jansson och helt naturligt använda ordet hen i sitt språkbruk, precis lika mån är jag om att de vet vad fackförbund är, vad arbetstrygghet innebär och varför strejker inte är något onödigt eller kontraproduktivt.

Jag vill att de ska bära med sig den känsla av styrka och trygghet som finns i att vara medveten om sin grupptillhörighet – att de ska minnas att tillsammans är man både starkare och smartare än när man är ensam.

En bild av en mans och en kvinnas händer som håller i varandra.
Rosenlund vill att hans barn ska minnas att tillsammans är man starkare. En bild av en mans och en kvinnas händer som håller i varandra. Bild: Roman Kraft / Unsplash Händer,stödpersoner

Jag går vidare från lagret, jag ska ta nästa steg i mitt arbetsliv. Ur ett moraliskt perspektiv skulle det kännas bra att kunna säga att jag sade upp mig från lagret eftersom jag inte stod ut med att befinna mig i den position som jag gjorde under den tid jag jobbade där, men det stämmer inte.

Jag skulle ha velat säga upp mig många månader innan jag äntligen gjorde det, inte minst på grund av klimat- och konsumtionsångest, men kunde inte eftersom jag i likhet med alla andra var tvungen att tjäna pengar. Jag är ju tvungen att leva upp till min del av pakten.

Orsaken till att jag sade upp mig från lagerjobbet är att jag har fått ett nytt jobb, ett arbete som ter sig som en dröm för mig. Jag kommer att få jobba med böcker och litteratur på heltid, och den lön jag kommer att tjäna kommer dessutom att vara den bästa jag någonsin har haft.

Jag går vidare från lagret med mestadels goda minnen, men också med bittra minnen av förmän och monotona arbetsuppgifter. Och framför allt går jag därifrån med en större beslutsamhet att hitta sätt att genom personliga val och politiska ställningstaganden och åsikter påverka vårt samhälle i en mer klimatvänlig och etisk riktning.

Text: Mathias Rosenlund, författare

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje