Hoppa till huvudinnehåll

Kvinnlig sammanhållning på bomullsfabriken och i livet

Ylva Ekblad, Lina Ekblad, Ksenia Timoshenko, Tove Qvickström, Carola Sarén.
Kvinnor, åtminstone lite starkare tillsammans. Ylva Ekblad, Lina Ekblad, Ksenia Timoshenko, Tove Qvickström, Carola Sarén. Bild: Wasa teater/Frank A. Unger Wasa teater,fabrik,Industrialisering,urbanisering,Finlayson

Tio år efter succen med Svinalängorna är Susanna Alakoski igen aktuell på Wasa Teater. Ulrika Bengts har regisserat pjäsen Bomullsängeln som är baserad på Alakoskis nya roman.

Vänskap skriver jag med stora bokstäver i mitt anteckningshäfte när pjäsen är slut. Och tanken går till en intervju jag gjorde för många år sedan med en äldre skådespelerska.

Hon lyfte fram betydelsen av att sköta relationen till väninnorna. Utan väninnors stöd är livet mycket kämpigare.

Pjäsen Bomullsängeln på Wasa Teater handlar om vänskapen mellan bondflickan Hilda (Sannah Nedergård), som blir gravid som 16-åring och drivs från hemgården, och Helli (Ksenia Timoshenko), dotter till en av de röda som i samband med inbördeskriget hamnade i fångläger.

Vänskapen är vad som finns kvar i slutet av pjäsen när Hildas make Arvo omkommit och barnen emigrerat till Sverige.

Ksenia Timoshenko, Sannah Nedergård.
Helli spelad av Ksenia Timoshenko och Hilda spelad av Sannah Nedergård håller ihop i vått och torrt. Ksenia Timoshenko, Sannah Nedergård. Bild: Wasa teater/Frank A. Unger Wasa teater,fabrik,Finlayson,Industrialisering,urbanisering

Ger liv åt fabriksarbete

Hilda och Helli träffas på den gård där Hilda sökt skydd efter att hon lämnat hemmet.

Helli är driven och envis och tillsammans bestämmer de sig för att ta kontrollen över sina liv och skaffa sin utkomst på bomullsfabriken i Vasa.

Pjäsen bygger på Susanna Alakoskis bok som är inspirerad av hennes mormors liv. En kvinna som arbetade hela sitt yrkesverksamma liv på bomullsfabriken i Vasa, men som aldrig berättade något om det.

Trots det har Alakoski satt sig in i tillvaron vid och kring bomullsfabriken och skrivit en mastig bok på drygt 400 sidor, som spänner sig från 1800-talet in på 1950-talet.

Efter att ha läst boken har jag en del dubier inför hur den ska göra sig i pjäsform.

Än hade det inte funnits något paradis för kvinnor på denna jord, och säkert inte ens i himlen.― Sanna-täti i Bomullsängeln

I dramatiseringen för scenen, som gjorts parallellt med Alakoskis skrivande av Annina Enckell, börjar vi halvvägs in i berättelsen.

Sådant som hänt före det ser vi i form av tillbakablickande minnen. Berättargreppet och tempot överraskar och förtjusar i första akten, medan andra akten känns bitvis mindre bearbetad.

En berättelse om kvinnor

Vi kommer direkt in en ny, bullrande, pysande och dammig värld som går på ackord när Hilda och Helli anländer med tåget till Vasa för att bli bomullsänglar på fabriken i stadsdelen Brändö.

Både de och vi får lära oss hur livet såg ut för arbetarkvinnor under första halvan av 1920-talet.

I boken lyfter Hildas gamla Sanna-täti fram kvinnornas situation: " Än hade det inte funnits något paradis för kvinnor på denna jord, och säkert inte ens i himlen".

Även om livet i staden och arbetet på fabriken ger kvinnorna egna pengar och en viss självbestämmanderätt, så är det ändå inte ett gott liv. Lönen är låg och arbetet görs på ackord.

Om någon gör ett misstag påverkar det de andras förtjänst. Bland de äldre kvinnorna som arbetat i årtionden ser vi att arbetet ger åderbråck och piplunga.

Trots det här tar pjäsen inte uttalat ställning för kvinnornas sak på det sätt som boken gör. Det handlar mer om arbetarnas situation än om kvinnornas situation i sig.

På en del områden har kvinnorna dock redan tagit kontroll över sin situation. Det ses till exempel inte längre som nödvändigt att gifta sig, det går ju att leva i "Stockholmsäktenskap".

I arbetarbostäderna med bibliska namn, som Kapernaum, har ensamma mödrar en sammanhållning där en av dem tar hand om barnen medan de andra arbetar.

Lina Ekblad, Jonas Bergqvist, Ksenia Timoshenko, Johan Aspelin.
Stark symbolik när Helli, som brinner för arbetarnas rättigheter, tar rollen av Hildas barndomsvän, en tam sugga som blir sjuk och måste avlivas (Jonas Bergqvist, Ksenia Timoshenko, Johan Aspelin). Lina Ekblad, Jonas Bergqvist, Ksenia Timoshenko, Johan Aspelin. Bild: Wasa teater/Frank A. Unger fabrik,Finlayson,urbanisering,Susanna Alakoski,Wasa teater,Industrialisering

Enkla lösningar är guldkorn i pjäsen

Medan Hildas familj växer ställer Helli alltid upp för väninnan och hennes familj. Men hon väljer själv bort familjelivet.

I stället läser Helli sin fars dagbok från fånglägret och brinner för grundandet av en fackförening.

Sköt de inte såna som dig i kriget?

Åtta timmars arbetsdag är redan en realitet, men arbetsvillkoren och lönerna är fortfarande dåliga. Helli anser att arbetarna själva måste se till att förhållandena förbättras.

"Sköt de inte såna som dig i kriget?" får Helli höra genast hon börjar visa framfötterna. Hon har svar på tal: "De glömde mig!"

Säckar som altarring

Berättelsen utspelar sig mot en avskalad och – till skillnad från dräkterna – modern scenografi. Fabriksmiljön skapas med några grova rep som hänger från taket.

De symboliserar bomullstrådarna. Fabriksarbeterskorna virar, hissar och drar i trådrepen. Det är rytmiskt, stiliserat och talande.

Ibland trasslar det sig och när Arvo, montör och simhoppare, klättrar ända upp till taket för att reda ut ett ihoptrasslat trådrep fångar han Hildas intresse.

Utöver fabrikens reptrådar finns i princip här endast några säckar, som används både som säng och altarring.

Ljuset är viktigt och när Vasa bombas lyser taket utanför scenen upp vid varje bombnedslag.

Guldkornen i pjäsen består ofta av enkla men stiliga lösningar. Som när en vit duk spänns upp och vi tillsammans med väninnorna fascineras av filmatiseringen av den dramatiska slädfärden med Greta Garbo i Gösta Berlings saga.

Utveckling - men ändå inte som i Sverige

Livet blir sakta bättre, till exempel har väninnorna lyckats samla ihop till den symaskin Hilda drömt om hela livet när hon fyller femtio år.

Hilda är förnöjd – till skillnad från Helli – även om livet inte ger så mycket mer än det mest nödvändiga.

Men den nya generationen nöjer sig inte med situationen i hemlandet.

I Sverige har arbetarna sjuttio procent högre löner och här hemma finns det ju bara krigsinvalider kvar att gifta sig med, som dottern Greta (Tove Qvickström) konstaterar.

Greta (döpt efter Greta Garbo), är betydligt mer öppen för en förändring än vad modern var. Greta behöver inte någon Helli för att ta språnget.

Tove Qvickström, Ylva Ekblad, Sannah Nedergård, Ksenia Timoschenko, Carola Sarén, Ylva Ekblad.
Arbeterskorna på bomullsfabriken arbetar med bomullstrådarna i form av rep. Tove Qvickström, Ylva Ekblad, Sannah Nedergård, Ksenia Timoschenko, Carola Sarén, Ylva Ekblad. Bild: Wasa teater/Frank A. Unger Wasa teater,fabrik,Finlayson,Industrialisering,urbanisering

Många kvinnoroller

Det här är en pjäs med många roller för kvinnor i olika åldrar. I huvudrollerna ser vi unga skådespelare, samtidigt som vi också får se till exempel Ylva Ekblad återvända till Wasa Teater.

Ksenia Timoshenkos Helli har en brinnande blick och är övertygande som dottern till den röde krigsfången.

Sannah Nedergårds Hilda visar mycket av sina känslor med sitt helt egna kroppsspråk. Även om hon är tillbakadragen i uttrycket så innehåller det ändå många känslor.

De övriga kvinnliga skådespelarna alternerar mellan olika roller, oftast som arbetande eller sjungande arbeterskor, eller som mostrar hemma på gården med klapprar strumpstickor.

De manliga skådespelarna gör roller som övervakare, förman, direktör eller husbonde – alla de positioner som har någon form av makt.

Viktor Idman spelar både Hildas make Arvo, men också prästen som är far till hennes första barn.

Det är ett intressant grepp när prästen, som får behålla sin anonymitet när det gäller faderskapet men efter att ha förrättar barnets begravning, går ut ur bild och ersätts av maken Arvo som gläds över sin nyfödda dotter.

Väcker minnen

Susanna Alakoski planerar en svit på tre böcker till om kvinnor inom textilindustrin, utöver Bomullsängeln.

Bomullsängeln är lokalt förankrad i Vasa med omgivning, även om berättelsen i sig kunde handla om någon annan stad under den tidiga industrialiseringen.

Och pjäsen väcker minnen. I pausen hörs många diskussioner om minnen av arbetare på bomullsfabriken.

Men vid det här laget börjar nog första delen av vår 1900-talshistoria vara ganska så välbehandlad på den österbottniska teaterscenen.

På och bakom scenen

AV: Susanna Alakoski
DRAMATISERING: Annina Enckell
REGI: Ulrika Bengts
SCENOGRAFI: Milja Salovaara
KOSTYM: Linn Wara
MASK: Anna Vesterback
MUSIK: Peter Hägerstrand
LJUS: Joonas Tikkanen
LJUD: Tim Stratton
KOREOGRAFI: Soile Ojala
I ROLLERNA: Johan Aspelin, Jonas Bergqvist, Lina Ekblad,
Ylva Ekblad, Viktor Idman, Sannah Nedergård, Tove Qvickström, Carola Sarén, Ksenia Timoshenko.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje