Hoppa till huvudinnehåll

Axel Rappe: "Ska vi säga nej till metallerna?"

Kolumn om batteriboomen som betyder mera metaller.
Kolumn om batteriboomen som betyder mera metaller. Bild: YLE Taisto Lapila kolumner,Gruva

Klimatförändringen kräver åtgärder, helst snabba åtgärder. Men det finns tyvärr inga enkla lösningar.

Det är lite paradoxalt att vi inte alltid vet vad lösningarna får för konsekvenser.

Jag har granskat vad batteriboomen för med sig. Bland annat visade sig att nästan 40 procent av alla provborrningar efter batterimetaller sker på naturskyddsområden.

Boomen avser den förväntade stora efterfrågan på elbilar och batterier. Och batterierna behöver mycket metaller som litium, nickel, grafit och kobolt. En mellanstor elbil behöver idag flera kilo av dessa metaller.

Idag är Europa långt beroende av import av metaller. Europas metallproduktion är bara runt fem procent.

Därför satsar EU stort på att Europa ska bli mer självförsörjande på metaller. Dessutom vill EU att bilbatterierna ska byggas i Europa. Det är bilindustrins behov av batterier som pressar på.

Så fler truckar, borr- och schaktningsmaskiner måste gräva fram litium, nickel, grafit och kobolt. Dessutom behövs det koppar, vanadin och zink.

Det är metaller som vi har i Finland. Och därför är dom här: alla prospekteringsbolag som nu borrar efter mineraler.

Prospekteringsbolagen hoppas att provborrningarna ska bli lönsamma gruvor. Men det är en högriskbransch.

För det behövs en hel del provborrningar innan man kan säga hur stora mineraltillgångarna är och om det kan bli en lönsam gruva. Varje prov, en enda lång stenstav, måste analyseras ingående. Och varje provborrning som görs kostar en hel del.

Goda borresultat betyder att prospekteringsbolagen kan sälja sin upptäckt till gruvbolag med förtjänst. Nu samlar många bolag pengar på börserna utomlands utan garantier för att deras projekt blir lönsamma. Men med börsreleaser om lovande borrningar får dom in pengar för sin verksamhet.

Fler gruvor, dagbrott eller under jord, betyder att miljön får ta smällarna. Det är fråga om hur vattendrag skyddas, utsläpp hanteras (både luft- och vattenföroreningar) och eftervården.

Det finns många exempel på att det inte alltid har gått rätt till. Där miljön förstörts. Dessutom måste eftervården, det vill säga återställande av naturen, skötas så att såren kan läkas.

Vi har ändå miljöregler och myndigheter som kontrollerar. Vilket inte alltid är fallet i gruvor i Kina och Afrika. I Kongo finns gruvor med dåliga arbetsförhållanden och barnarbetskraft.

Kongo har en av världens största tillgångar på kobolt. Frågan är hur etiskt det är att importera metaller därifrån? Det här framförs ofta som ett argument för gruvindustri här hemma.

Å andra sidan är tillgångarna här hemma rätt små i jämförelse. Och när gjorde västländerna något för att förbättra gruvarbetarnas arbetsförhållanden i Afrika?

Terrafame i Sotkamo räknar med att tillgångarna för gruvverksamheten ska kunna räcka i 30 år. Men det finns projekt där man räknar med cirka sju – tio års gruvverksamhet. Sen stänger gruvan och jobben försvinner.

Samtidigt pågår det en febril forskningsverksamhet för att utveckla batterier som inte behöver så mycket metaller. Det är ett måste då metallerna inte kommer att räcka.

Ännu om miljön. Det finns väldigt lite forskning om gruvornas ekologiska fotavtryck. Ta till exempel koldioxidutsläppen av alla fordon och transporter. Det gäller på gruvområdet och frakten till förädling och hamnar.

Enligt branschorganisationen World Steel Association står metallutvinningsbranschen för sju procent av de globala koldioxidutsläppen.

En del gruvbolag har gått över till eldrivna truckar och lastbilar. Andra bolag väntas följa efter. Några har satsat på biokraftverk.

Jakten på metaller är en lång process. Innan en gruva kan sätta igång tar det flera år. Och ett prospekteringsbolag kan provborra på ett område i 15 år.

Nu är priserna på till exempel kobolt och grafit låga men bolagen vill vara klara att starta en gruva när priserna går upp.

Staten är med i det här spelet. Staten har en uttalad vilja att satsa på batteriindustrin. Man stöder också prospekteringsbolag.

Staten vill få kunskap om hur mycket mineraler det finns - också på naturskyddsområden. Som bäst letar statliga Geologiska forskningscentralen GTK efter batterimetaller.

Dessutom satsas det på förädling. Statliga Terrafame bygger en batterisulfatfabrik som ska stå färdig om drygt ett år.

Ett sätt att sluta cirkeln är återvinning av batterier. Det är på kommande också i Finland men kan enligt experterna inte helt ersätta gruvorna.

Med andra ord: Även om återvinningen utvecklas så behöver vi gruvor. Behovet av metaller är så stort att havens botten har blivit intressanta.

Det ska enligt experter finnas mycket mer kobolt under haven än på land. Bland annat vid Cooköarna.

Tekniken för havsgruvor utvecklas hela tiden men vore det inte bättre att få ned metallåtgången? Kan nya batterier med mindre mängder av metaller vara räddningen?

Eller kan en vit måndags tanke vara lösningen? Det vill säga minska konsumtionen av metaller. Ska vi, på samma sätt som med plast, avstå från metaller för att spara på naturen?

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes