Hoppa till huvudinnehåll

Teater: Tänk om ingen längre skulle behöva dö?

En kvinna i vit skjorta gör ett danssprång. I bakgrunden går en svartklädd man.
Sirius Teaterns föreställning Infinito gör en kraftfull gestaltning av en tidlös evighet där tillvarons betydelse suddas ut. En kvinna i vit skjorta gör ett danssprång. I bakgrunden går en svartklädd man. Bild: Tani Simberg Universum,Infinito

Infinito på Sirius Teatern utspelar sig i en skir och obestämd framtid där människorna lever i ett tillstånd av odödlighet. Den ljusa scenbilden manar fram en överjordisk trädgård, varken inne eller ute.

De tre gestalterna på scenen verkar ha stannat upp i sina egna fantasier och tankar.

En av dem (Andriana Seecker) dansar en upprepande koreografi, en annan (Paul Holländer) sitter vid ett piano och spelar glesa toner i en melodi som upprepar sig gång på gång.

En tredje (Wilhelm Grotenfelt) stapplar omkring och glor på omgivningen som i ett spädbarns häpnad inför världen tills en pust av ånga högt ovanför dem får honom att brista ut i uppspelta tjut och fnitter.

Gång på gång upprepas samma händelser innan gestalterna äntligen tilltalar varandra.

Deras tidsuppfattning har nötts ut av den oändliga upprepningen. För att sysselsätta sig besluter de sig för att göra vad de gjorde igår, eller var det många år sedan? För varandra spelar de upp historien om Fride.

Tre skådespelare tittar upp mot vita fjun som singlar ner genom luften.
Föreställningen byggs upp kring fascinerande scenbilder planerade av koreograf och scenograf Andriana Seecker, och scenograf och ljusdesigner Ada Halonen. Tre skådespelare tittar upp mot vita fjun som singlar ner genom luften. Bild: Ada Halonen Universum,Infinito

Kring denna mytologiska berättelse kan deras tankar ännu möta varandra, men även dess konturer håller på att upplösas för dem.

Det verbala ger vika

Odödlighet är ett knepigt ämne att tematisera inom konsten eftersom allt som kan sägas om ämnet nästan ofrånkomligen blir lite banalt.

Därför spelar ensemblen också upp en föreställning där det verbala får träda långt tillbaka för den visuella framställningen. Handlingen blir ett slags skelett av en föreställning. Texten projiceras i storbild mot väggen bakom dem.

Konturerna av en slags skapelseberättelse eller myt träder fram.

Det är berättelsen om hur vetenskapsmannen Fride utvecklade en metod för att göra mänskliga individer odödliga, och vad han gjorde när han insåg att han hade lyckats.

Scenerna presenteras bara i sina grövsta drag och de odödliga försöker enligt bästa förmåga spela fram scener utgående från den sparsamma information som dramaturgen Ilja Lehtinens scenanvisningar gett dem.

Föreställningen får drömspelets fragmenterade struktur.

En man i svart drar en båt efter sig. I båten står en kvinna med en lång stav i händerna.
Iscensättningen gör Infinito till en stämningsfull meditation kring hur livets ändlighet utgör en förutsättning för en mening i tillvaron. En man i svart drar en båt efter sig. I båten står en kvinna med en lång stav i händerna. Bild: Tani Simberg Universum,Infinito

Iscensättningen blir en hypnotisk följd av melankoliska musikstycken (av Anders Catjar), koreografier (av Andriana Seecker) eller stillsamt utdragna och fascinerande vackra scenbilder (scenografi Ada Halonen och Andriana Seecker) som stärker stämningen av en mänsklighet vilse i oändligheten.

En värld utan betydelse

Infinito använder sig av den tidiga science fictionnovellen Immortality Day av Alexander Bogdanov från 1912, där vetenskapsmannen Fride framställs som ett romantiskt geni. Bogdanov företrädde den intellektuella rörelsen kosmismen som förkastade dödens oundviklighet.

Bilden av det eviga livet som föreställningen målar fram är inte alls idealisk. Individerna är isolerade från varandra och tidlösheten berövar dem ett perspektiv och gör dem förvirrade.

Den dramaturgiska framställningen som i övrigt är öppen och ambivalent i sin behandling gör en, i min upplevelse, överraskande stark moralisk värdering i sin beskrivning av den dödslösa tillvaron som specifikt meningslös.

Det känns som om föreställningen är så känslosam och stark för att den ändå handlar om oss, här.

Dödslösheten kanske blir en metafor för någonting annat – en reflektion över en djup rotlöshet eller alienation, eller känslan av att vara vilse i ett utdraget nu.

Sirius Teatern: Infinito. Arbetsgruppen: Andriana Seecker, Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer, Ilja Lehtinen, Ada Halonen, Andreas Catjar. På scenen: Andriana Seecker, Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer. Spelar till och med den 18 januari.

Artikeln ändrad 4.12.2019 kl 9:59. Artikelns andra foto är taget av Ada Halonen.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje