Hoppa till huvudinnehåll

”Hästarna är mina jobbkamrater och bästa vänner"

John Antell vill nå toppen som ryttare men ännu viktigare är vardagen med hästarna.

Då John Antell vann klassikern Finnderby i Ypäjä år 2016 höjdes många frågande ögonbryn. Vem är han? En ung, okänd ryttare och hans unghäst hade plötsligt tagit plats i ridsportens finrum. Bara ett halvt år senare rasade Antells värld samman.

Efter framgången i Finnderby gjorde John Antell och hästen Denzel flera lyckade framträdanden ännu samma år. Hästen var i toppskick och speciellt gladde femte platsen i en tvåstjärnig GP-tävling i Norge.

Grunden till en finländsk framgångssaga inom ridsporten var lagd.

John Antell på hästen Denzel i Finnderby 2016.
John Antells och Denzels seger i Finnderby 2016 var en jätteskräll. John Antell på hästen Denzel i Finnderby 2016. Bild: Privat ridsport,banhoppning,ryttare,Finnderby,john antell

Men i januari 2017 upptäckte Antell en svullnad kring den 8-åriga hästens vänstra skuldra. Han gissade att hästen slagit sig i hagen eller kanske fallit omkull.

Två veckor senare hade svullnaden blivit till en böld. Hästen var kraftlös och hade börjat halta. Det visade sig att den drabbats av cancer, vilket inte är ovanligt för hästar, men oftast ofarligt.

Ekipaget befann sig då i Holland och man bestämde sig för en operation. Men ju mer läkarna tog bort, desto mer fann de. Cancern hade spridit sig överallt i hästen.

Den då 19-åriga ryttaren och hästägaren kom till att det var bättre att låta Denzel somna in.

Man ska njuta av den tid man får tillsammans med hästarna― John Antell

– Det var helt hemskt, berättar Antell tre år senare. Att få en sån kontakt med en häst som jag fick med Denzel är sällsynt. Det kändes som om världen rasade samman och jag fick verkligen fundera på hur jag går vidare.

Sedan dess har nya hästar flyttat in i stallet i Sibbo och Antell, idag 22 år gammal, har gjort sitt karriärval. Han siktar på att nå toppen som hoppryttare, men framför allt älskar han det dagliga arbetet med hästarna.

– Man ska njuta av den tid man får tillsammans med hästarna, för det kommer en dag då man inte har hästen mera.

Se Sportlivs minidokumentär om landslagsryttaren John Antell och arbetet med hästarna:

Mocka, sopa och kratta – om och om igen

Klockan sju på morgonen ska hästarna föras ut i hagen. Om det regnar ska de först kläs i kurakläder. Sen ska boxarna mockas.

Varje dag antingen rider eller longerar John Antell hästarna enligt det veckoprogram han gjort upp för varje häst. Och mat ska de ha klockan 7, 12, 16 och 19.

Däremellan rider han kanske någon av de hästar som är inhyrda i familjens stall. Och så ska det mockas. Igen. Och krattas.

Det dagliga arbetet på gården i Sibbo sköts i huvudsak av John och hans mamma Carita Antell.

– Det finns alltid något att städa, men man blir van.

Också med att plocka hästbajs i hagen, om vintern, då den är täckt med en halv meter snö och det är mörkt, kallt och blött.

– Det är som det är, konstaterar landslagsryttaren med ett skratt.

Han älskar sitt jobb.

Kontrasten till tävlingsryttaren i vita byxor, vit skjorta, vit slips, blå kavaj och välpolerade svarta läderstövlar kunde knappast vara större.

Men nu har Antell och hans tävlingshästar semester. Mellan februari och oktober blev det totalt 79 tävlingsstarter i sju länder för dem. Det är mycket.


Ryttaren John Antell med hästen Bella.




Ryttaren John Antell med hästen Bella.
Bild: Yle / Marianne Nyman
ryttare,banhoppning,ridning,john antell

Ömsesidig kärlek

Hästarna har alltid funnits i John Antells liv. Då mamma rider och har egen häst brukar det bli så. Men länge höll han också på med storebror Daniels gren freestyleskidåkning.

– Det var inte så att jag en morgon vaknade upp och tänkte att det är det här jag vill göra. Det har sakta byggts upp i och med att det kommit flera hästar hela tiden.

Och visst finns det en orsak till att hästarna i stallet blivit fler.

– Jag tycker om att vara med dem, jobba med dem och tävla med dem. De är ju mina jobbkamrater, mina bästa vänner. Varje morgon vill jag fara till stallet för att de är där.

Det går inte att ta miste på John Antells kärlek till hästarna – och till djur i största allmänhet. Och tvärtom.

Under den dag Sportliv tillbringar i Hindsby pratar och gosar Antell förutom med hästarna också med familjens får, hundar, katter och sköldpaddor. Sannolikt också med hönsen, även om vi inte råkar se det.

John Antell sköter får på hemgården.
John Antell sköter får på hemgården. Bild: Yle / Marianne Nyman fårskötsel (arbete),ryttare,john antell

Lång väg till toppen

I stallet på hemgården bor idag tolv hästar, av vilka fem är Antells. I familjekretsen går de under namnen Isa, Åsa, Bella, Janne och Art.

I oktober tog John och Isa, det vill säga 13-åriga stoet Iscara Del Maset en sjätte plats på en 140–160 cm bana i Tallinn International Horse Show. Efter det fick duon chansen att tävla i femstjärniga Helsinki Horse Show där det blev tre starter med en elfte plats som bästa resultat.

Tidigare i år har Antell förutom i Finland och Estland även tävlat i Norge, Belgien, Tyskland, Danmark och Lettland. Med sig på resorna har han förutom Isa haft 12-åriga stoet Osaka Hastak (Åsa) och sjuåringen Isola Bella (Bella).

– Bella har jag haft i knappt ett år. Hon är stark och har stor räckvidd. Hon är också väldigt modig, vilket kan vara både en positiv och negativ egenskap.

"En häst måste ha respekt för stora hinder för att inte ta ner dem. Är de alltför orädda blir det lätt felpoäng. Tiden får visa vad det blir av henne.”

-John Antell

Siktar man liksom Antell på en internationell toppkarriär med femstjärniga tävlingar varje veckoslut, vore allt så mycket lättare om man inte behövde tänka på det ekonomiska.

– Är det hopplöst att försöka ta sig upp till toppen? Ja och nej, säger Antell och förklarar varför det är så svårt för finländska ryttare att hävda sig internationellt.

Det handlar om kultur.

– Redan i Sverige, men framförallt i Holland och Tyskland är det fullt av toppryttare som inte äger sina hästar själva. Det finns hästintresserade personer och sponsorer som köper hästar som de vill att toppryttare ska rida.

Den kulturen finns inte i Finland, men är enligt Antell nödvändig för att finländska ryttare ska ha en chans att komma uppåt internationellt.

Finlands för tillfället högst rankade hoppryttare är Juulia Jyläs, den enda som för tillfället har en häst som kan tävla på stortävlingsnivå. Hon ligger på 651:a plats på världsrankningen. John Antells placering är 1575.

– På världsrankningen finns det tusentals ryttare som är redo att tävla i EM, VM eller OS, men de har inte de rätta hästarna under sig. Något måste man ju leva på, så de har kanske blivit tvungna att sälja sina hästar då någon haft pengar och köpt bort dem.

Utmaning att hitta rätt hästar

Har man endast egna hästar att tillgå, får man bli expert på att hitta rätt djur att köpa.

– Provrider man tio hästar under ett par dagar, känns kanske 2–3 av dem rätt från början. Och har man inte råd att köpa en häst som hoppar på 150–160 cm nivå, får man leta bland 4–5 år gamla unghästar.

Hästar i den åldern har redan hunnit få en viss grundutbildning. Som köpare förväntar man sig då att hästen ska göra saker likadant varje gång.

– I hoppen ser man på hur de drar framfötterna under sig och hur de böjer bakfötterna. Far ena foten hit och andra dit, eller är rörelserna osymmetriska, är det svårt att tro att de kommer att klara av riktigt stora hinder.

Man vill se mycket kraft, räckvidd och en jämn galopp.

Hästarna har sin egen vilja, precis som människor― John Antell

Antell är den första att medge att han är en nybörjare som hästutbildare. Flera av ryttarna i världstoppen är i 50-årsåldern och har en helt annan erfarenhetsbank. Men någonstans måste man börja.

Alla har lite olika stilar att jobba med sina hästar och Antell söker nu sin egen väg. Hjälp på traven får han av bland andra landslagstränarna Ad van de Wetering och Sanna Backlund samt dressyrtränaren Maisa Torkkola.

– Att se en häst utvecklas till att hoppa stora GP-banor är helt fantastiskt. Och de är alla så olika. Hästarna har sin egen vilja, precis som människor, så man måste hitta rätt knapp för att föra just den hästen mot toppen.

Ryttarens karriär längre än hästens

I OS i Rio 2016 gick de individuella medaljerna i banhoppning till Nick Skelton, då 58 år gammal, Peder Fredricson, 44 och Eric Lamaze, 48. Alla tre minst dubbelt så gamla som John Antell är idag. Tävlingsryttarens karriär är betydligt längre än hästens.

– När man jobbar med en häst måste man känna att den kan bli en topphäst. Men samtidigt måste man vara medveten om att vad som helst kan hända. Bryter hästen benet måste man avstå från den, eller så blir den helt enkelt för gammal. Man ska njuta av den tid man får vara med dom, för det kommer en dag då man inte har den hästen mera.

Då tävlingssäsongen fortsätter i början av nästa år packar John Antell åter in tävlingshästarna i transportbilen och drar iväg. Det blir tusentals kilometer landsväg i Finland och Europa och själv övernattar han i bilen cirka 3–4 månader per år då han är på tävlingar och träningsläger.

Ryttaren John Antell med häst bredvid hästtransportbilen.
Ibland sätter sig storebror Daniel eller mamma Carita bakom ratten, men oftast är det John själv som kör hästbilen. Ryttaren John Antell med häst bredvid hästtransportbilen. Bild: Yle / Marianne Nyman ryttare,banhoppning,ridning,Hästtransport,john antell

– Det jag vill är att tävla, men ännu mer vill jag jobba med hästarna. Det är väldigt intressant att dels kunna föra unghästar till olika ställen och hoppa olika banor med dem och dels kunna rida i Helsinki Horse Show inför hela Finlands ögon.

Har ingen plan B

Många ryttare drömmer om att få ägna sig åt hästar och ridsport på heltid, utmaningen är att få det hela att gå ihop ekonomiskt.

Just nu har Antell ingen plan B.

– Jag har nog tänkt studera ekonomi i något skede, men inte precis nästa vecka. Jag har så mycket jobb med plan A att jag inte hunnit fundera på någon plan B.

– Jag har inte valt den här banan för att bli rik och leva ett glamourliv, utan för att jag vill leva med hästarna.

Se Sportliv om John Antell och livet med hästarna: