Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Estlands regeringskris(er) – min djupa stat är bättre än din

Kommentarsbild på Gustaf Antell.
Gustaf Antell riktar ett varningens ord till Finlands kvinnokvartett. Kommentarsbild på Gustaf Antell. reporter,Svenska Yle,gustaf antell

Estland och Finland hade båda parlamentsval i våras och sedan dess har politiken varit turbulent i båda länderna. Men regeringskriserna i Estland har inte varit lika förvirrande som den finländska, skriver Gustaf Antell i sin kommentar.

Estland har sedan landet fick en ny regering i april redan hunnit gå igenom tre regeringskriser där en minister har tvingats avgå.

Den gemensamma nämnaren har varit att alla tre ministrarna har kommit från samma parti, det nationalkonservativa Ekre.

Snipp, snapp, snut

Först tvingades ministern för utrikeshandel och informationsteknologi, Marti Kuusik, bort från sin post på grund av misstankar om flera grova fall av familjevåld.

Eftersom han bara var minister i en dag kanske det är lite överdrivet att kalla det en regeringskris, men det började åtminstone dåligt för regeringen.

Den estniska politikern Marti Kuusik i en ram av blåa ljus.
Marti Kuusik och bredvid honom finansminister Martin Helme. Den estniska politikern Marti Kuusik i en ram av blåa ljus. Bild: imago images / Scanpix/ All Over Press Estland,Marti Kuusik

Hans ersättare, Kert Kingo, som blev känd som utrikeshandelsministern som vägrade åka utomlands, klarade sig fem månader på posten.

Hon föll på lögner om hur och varför hon hade anställt en rådgivare som använder väldigt fula ord när han hånar politiska motståndare.

Andra elaka tungor har sagt att Ekre tog in Kingo för att bevisa både att partiet inte alls är ett machoparti och för att ändå samtidigt visa att kvinnor inte kan.

Redan från hennes första kontakt med medierna var Kingos plats i historieböckerna som en av landets minst kompetenta ministrar någonsin nedplitad.

Den tredje att falla var Mart Järvik, minister för landsbygdsfrågor fram till den 25 november.

Järvik föll på att en så kallad whistleblower, en anställd på ministeriet, avslöjade att Järvik var inblandad i något som onekligen ser ut som en korrupt komplott att hjälpa goda vänner.

Jag hoppas att det snabbt hittas en kompetent minister som är intresserad av jobbet och vill resa runt i världen för att berätta om Estland― president Kersti Kaljulaid efter att utrikeshandelsminister Kert Kingo avgick

Om vi ser hur Ekre har hanterat ministerbytena så finns det vissa likheter med hur det har gått i USA när president Donald Trump (frivilligt) har bytt ministrar:

1. När Marti Kuusik tvingades avgå för hustrumisshandel togs han helhjärtat i försvar av partiet. Medierna beskylldes för att döma honom utan bevis (han står för tillfället åtalad).

Reformpartiet, det största oppositionspartiet, beskylldes för att ha planerat anklagelserna ett år i förväg.

2. När ersättaren Kert Kingo avgick ett halvår senare fick hon sköta sitt eget försvar.

Ekres vice ordförande, finansminister Martin Helme, konstaterade kort att den politiska karriären blir kort för dem som åker fast för att ljuga.

Estniska värdekonservativa partiet EKRE:s vice ordförande Martin Helme.
Martin Helme har på senare tid stigit fram ur sin fars skugga. Estniska värdekonservativa partiet EKRE:s vice ordförande Martin Helme. Bild: Gustaf Antell/Yle Martin Helme

3. Också Mart Järvik tvingades avgå för att han hade ljugit, men nu tyckte inte partiet att en lögn behöver vara så farlig för karriären.

Enligt Ekres partiledare, inrikesminister Mart Helme, fälldes Järvik i stället av värsta sortens korruption, den så kallade djupa staten.

Bakgrunden är att Järviks skumma affärer avslöjades av en uppgiftslämnare som inte var vem som helst, utan hans egen kanslichef Illar Lemetti.

Ekre vägrade låta Järvik lämna sin plats i regeringen innan premiärminister Jüri Ratas, Centerpartiet, gick med på att samtidigt ge visselblåsaren Lemetti sparken.

När Ratas sa ok offrades Järvik utan en blinkning.

Att visselblåsaren tvingades gå väckte ett ramaskri bland breda folklager, i medierna, inom politiken och naturligtvis bland offentligt anställda tjänstemän.

Med dagens beslut får alla som tjänar Estland veta hur det går när de utgår från tjänstemannaetiken och ämbetseden och uppmärksammar politikernas felsteg― president Kersti Kaljulaid när visselblåsaren Lemetti förlorade sitt jobb

Utgående från de här sist och slutligen ganska små regeringskriserna under de senaste åtta månaderna kan man säga att Ekres kamp mot den djupa staten är a och o för partiet.

Den djupa staten är alltså när till synes obundna statstjänstemän driver egna intressen i stället för att följa sina politiskt valda chefer.

Eller, enligt Mart Helme, ännu värre, följer det nyliberala Reformpartiets order.

Ekre kämpar för ett annorlunda rättssystem

Efter att Kingo avgick som minister hotade Mart Helme med att inte utse en efterföljare innan justitieminister Raivo Aeg (Isamaa) hittar en ersättare till den avgående riksåklagaren Lavli Perling.

Tidigare under hösten skulle Perlings mandat förlängas, vilket de andra partierna stödde, men som regeringsparti lyckades Ekre stoppa det.

Perling fick sitt jobb under den tid Reformpartiet styrde och både pappa Mart och sonen Martin Helme såg henne som partiets lakej.

Porträtt på Mart Helme.
Mart Helme, en mästare på att säga sådant som inte är helt sant. Porträtt på Mart Helme. Bild: Lehtikuva Mart Helme

- Nästa riksåklagare måste vara en person som bevisligen inte, såsom hittills med Perling, försöker påverka rättssystemet utgående från hennes egen politiska ideologi, sa Helme.

Frågan här är inte om det var rätt eller fel av Ekre att stoppa Perling. Ett demokratiskt valt parti har rätt att inte förlänga en tjänstemans mandatperiod om det inte vill.

Men det här är ett exempel på hur viktigt det är för Ekre att byta ut höga tjänstemän för att ersätta dem med egna alternativ.

Det här är också en parallell till Trump och Republikanerna i USA, som uttryckligen strävar efter att utnämna så många höga domstolsdomare på federal och delstatsnivå som möjligt.

Estniska väljare i valbåset.
Väljarna gör sitt bästa, men alltför ofta beter sig politikerna annorlunda efter valet än före. Estniska väljare i valbåset. Bild: Gustaf Antell Estland,parlamentsval,val,demokrati,Åsikt,åsiktsfrihet,opinioner

Eftersom premiärminister Ratas hittills har tillåtit Ekre komma lätt undan har president Kersti Kaljulaid blivit Mart Helmes motvikt i debatten.

Det här är en kamp som Helme vinner på, medan den är mer tveeggad för presidenten.

Helme utnyttjar den med halvradikala trick som visar att han vågar stå upp mot den politiska elitens konsensustänkande.

Nyligen tackade han till exempel nej till partiledarnas årliga möte med presidenten, ett möte där de tillsammans brukar sammanfatta året och diskutera Estlands väg framåt.

Det vi har uppnått de senaste fyra åren, och som formaliserades i kväll, är en Ekre-isering av estnisk politik― Martin Helme när Ekres valseger var ett faktum i våras

Det är identitetspolitik på hög populistisk nivå och väljarna är nöjda trots att Ekre inte egentligen har fått så mycket konkret gjort.

Kortsiktigt vinner också president Kaljulaid på sin fräna kritik i riktning mot Ekre.

Hon är omåttligt populär bland den delen av befolkningen som är rädd för den högerkonservativa vågen i Estland och Europa.

Dit hör väldigt många kvinnor, högutbildade och storstadsbor.

Regeringskriser stärker, stjälper inte

Problemet för Kaljulaid är att hon egentligen är moderat i sina politiska åsikter. Hon är en person som förespråkar långsamma samhällsförändringar och ser dagspolitiken i det skenet.

Ekre har en enastående förmåga att få sina kritiker att låta minst lika radikala som de själva låter.

Däri ligger en stor utmaning för Kaljulaid och andra politiker i Estland. Du tappar lätt i trovärdighet om du får ett rykte om dig att vara vänsterradikal.

Det är därför premiärminister Ratas, inte oppositionsledaren Kaja Kallas, som enligt senaste opinionsmätningar har vunnit mest i popularitet efter kriserna i hans egen regering.

Ekres popularitet har inte heller påverkats av att tre av partiets ministrar har tvingats avgå. Den var 17 procent före den turbulenta hösten och är fortfarande 17 i dag.

Kan man säga att tiden är ur led när regeringskriser ökar, eller åtminstone inte minskar, de stora regeringspartiernas stöd?

PS För den som är intresserad av vilka partier olika grupper i samhället tenderar att ge sitt stöd åt finns det en artikel på estniska man kan läsa här.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes