Hoppa till huvudinnehåll

Familjens hus brann – "Från en vanlig torsdagskväll till fullt kaos på en gång"

Ann-Caroline Björkholm och Andreas Björkholm
Ann-Caroline Björkholm och Andreas Björkholm Bild: Yle/Anna Ruda Malax,andreas björkholm

En kväll i september förändrades familjen Björkholms liv när deras hus i Malax brann upp. Men Ann-Caroline och Andreas säger att de på ett sätt är lyckligare nu än innan branden. Nu talar vi mer med varandra, säger de.

Skratt blandas med gråt när Andreas och Ann-Caroline Björkholm berättar om hur livet har förändrats.

- När jag körde upp på gården märkte jag att det var rök i luften och jag tänkte att sonen hade tänt i värmepannan. När jag kom närmare såg jag röken stiga upp ur ett ventilationsrör vid köket och då rusade jag in i huset, säger Anders.

Då visste han att hunden fanns inne i huset och trodde att också sonen var hemma.

- När jag öppnade ytterdörren vällde svart rök ut. Jag ropade på sonen och hunden, men fick inga svar. Det hördes bara eldens sprakande och brandvarnarens tjut, det var helt surrealistiskt.

Efter några andetag frisk luft gick Andreas in i huset igen och ropade. Han såg att det brann ovanpå spisen och att fett droppade ner ur fläkten.

När jag kom runt huset såg jag att cykeln var borta och då förstod jag att sonen inte var hemma. Men hunden blev ju kvar därinne.

På grund av röken måste han gå ut igen och tänkte försöka ta sig upp på andra våningen via bakdörren, men den var låst.

- När jag kom runt huset såg jag att cykeln var borta och då förstod jag att sonen inte var hemma. Men hunden blev ju kvar därinne.

- Då jag for hemifrån var hon i vardagsrummet. Rökdykarna hittade henne, hon var svedd i pälsen, men hon hade inte brunnit. Röken var så tjock och stickande så hon hade säkert dött ganska direkt. Det får man ju tänka att det var bättre än att hon skulle ha plågats länge, men ändå gör det så ont att tänka på.

Anders ringde 112 klockan 19.01, då hade det gått ungefär 13 minuter sen han åkte hemifrån för att skjutsa dottern till bildkonstskolan. Ann-Caroline var borta för att träffa sina vänner.

- Det var en verklig chock. Från en vanlig torsdagskväll till fullt kaos på en gång.

Det är lika läskigt varje gång.

Medan Andreas berättar sitter Ann-Caroline och lyssnar så som hon har gjort många gånger.

- Det är lika läskigt varje gång. Idag är det värre. Det är olika från dag till dag. Vissa dagar kan jag inte tänka på hunden, huset eller den där noppiga tröjan, säger Ann-Caroline.

Det är många om som dyker upp när de tänker på branden.

- Tänk om det skulle ha hänt på natten, hur skulle det ha gått då när det gick så snabbt. Eller tänk om det skulle ha hänt 20 minuter tidigare när jag var hemma. Då kanske jag skulle ha kunnat släcka branden, säger Andreas.

Familjen hade inte hunnit bo i huset längre än elva månader. Huset var ungefär 50 år gammalt.

Räkningarna blev en så stor grej att till slut vågade vi knappt gå till postlådan.

Försäljningen av det tidigare hemmet drog ut på tiden och det blev svårt att hinna betala räkningarna i tid. Räkningarna samlades, ibland oöppnade, på hög.

- Jag var väldigt trött före det här hände. Jag orkade med jobbet, men det var mycket praktiskt med huset som skulle fixas. Det blev aldrig tid för pappersarbete och vi fick inte ekonomin att gå ihop. Räkningarna blev en så stor grej att till slut vågade vi knappt gå till postlådan, säger Andreas.

Ann-Caroline Björkholm och Andreas Björkholm
Ann-Caroline Björkholm och Andreas Björkholm Bild: Yle/Anna Ruda Malax,andreas björkholm

Andreas berättar att han inte visste hur han skulle ta tag i ekonomin och han kände en skam över att han hade misskött ekonomin så länge.

Han säger att Ann-Caroline visste att de låg efter med en del räkningar, men kanske inte hur mycket.

- Man gör ju allt man kan för att hålla upp fasaden och det ska se bra ut på ytan, även om åtminstone jag så här i efterhand kan känna att jag har misslyckats lite som människa, säger Ann-Caroline.

- Jag tänkte att vi borde ta en ordentlig diskussion om vad vi skulle göra, att borde vi sälja huset och flytta till något mindre, men jag orkade inte, säger Andreas.

Ekonomin gav ångest

Andreas funderar nu efteråt om han var utmattad och led av en lindrig depression.

- Jag kanske mest tänkte på hur trött jag var. Vi hade också delat upp ansvaret och allt som man inte själv behöver ta ansvar för är man ju glad om man kan ge åt någon annan. Jag hade inte energi att ta reda på och tog för givet att allt funkar, säger Ann-Caroline.

Ann-Caroline säger att hon nu i efterhand ser tydliga tecken på utmattning som hon inte förstod då.

Till sist fick jag ångest och hjärtklappning och allt kändes obehagligt.

- Det tärde jättemycket på mig att inte kunna berätta. Varenda dag tänkte jag att vi borde diskutera, men det gick inte. Till sist fick jag ångest och hjärtklappning och allt kändes obehagligt. Då var det lättare att bara fortsätta i vardagslunken, säger Andreas.

Bland de obetalda räkningarna fanns också räkningen från försäkringsbolaget. Därför var huset oförsäkrat och familjen fick ingen ersättning från försäkringsbolaget.

Planerar inte framtiden

Nu bor familjen på hyra i ett radhus. Tonårsbarnen har fått varsitt rum på andra våningen och Andreas och Ann-Caroline sover i vardagsrummet.

- Det känns ju som att man har väldigt lite eget utrymme. Vill man garanterat vara för sig själv ska man gå och sitta i bastun. Vissa delar av vårt liv är helt ok och riktigt bra. Vi har ju varandra och vi har någonstans att bo, säger Ann-Caroline.

- Vi pratar med varandra mycket mer än tidigare, säger Andreas.

Ann-Caroline berättar att hon inte tänker så långt framåt. Hon planerar tiden fram till jul.

Jag har inga julvisioner i år, ingen matlista eller julklappsidéer.

- Det är jobb, julfester och julafton och sedan är det ledigt. Så ligger vi och pöser tills mellandagarna är förbi och sen börjar vi på igen. Vardagen styr rutinerna mycket. Jag tänker på små saker som vad vi ska äta, har jag pengar så att jag kan tanka min bil och köra till jobbet den här veckan. Jag tänker i väldigt korta tidsperspektiv.

- Jag har inga julvisioner i år, ingen matlista eller julklappsidéer. Jag vågar inte tänka så långt heller. Jag är rädd att jag ska bli besviken om jag målar upp en bild i huvudet om hur det ska vara och så blir det inte så. Nu vet jag ju att det högst antagligen inte blir så.

Andreas tänker lite längre. Resterna av huset står kvar, första våningen är förstörd och vinden är rökskadad.

- Vi har inte råd att riva huset, för det kostar också en hel del. Att renovera har vi förstås inte heller råd med. Kanske vi försöker sälja det.

Hjälp från många håll

Kläderna familjen hade på sig när det började brinna är nästan det enda de har kvar efter branden.

Möblerna som nu fyller deras lägenhet har de fått med hjälp av släkt, vänner och bland annat Röda korset och församlingen.

- Speciellt Ann-Carolines vänner letade efter billiga grejer åt oss på olika loppisar och en av mina kolleger annonserade efter grejer åt oss på Facebook, så en helg åkte jag runt och hämtade upp grejer som folk gav bort. Folk har varit jättesnälla och engagerade. Vi är jättetacksamma, säger Andreas.

Andreas kolleger har också startat en penninginsamling för familjen.

- Man är ju inte van att be om hjälp. Det kändes jättekonstigt att gå till socialen, men nu har vi fått lära oss att tacka och ta emot, säger Andreas.

Överst på önskelistan står nya sängar.

Samma kväll som branden fanns Röda korset till hands och erbjöd familjen hjälp.

- Det finns hjälp och den funkar väldigt snabbt. Det är svårt att nu komma ihåg alla vi har fått hjälp av för vi var i sådan chock då och det kom hjälp från så många håll, säger Ann-Caroline.

Nu hoppas familjen på att nästa år ska bli mindre turbulent.

- Det känns som att vi har jobbat mycket i motvind det här året, säger Ann-Caroline.

- Om jag har lärt mig något av det här så är det att våga prata med varandra och be om hjälp. Det har vi verkligen fått göra nu och vi är så tacksamma för all hjälp vi har fått, säger Andreas.

Kan man säga att ni är lyckligare nu?

- På sätt och vis, bara de yttre omständigheterna skulle bli lite bättre. Vi kommunicerar på ett helt annat sätt nu, säger Andreas.

- Vi har ett bättre underlag för att reda upp allt runtomkring eftersom vi klarar av att prata med varandra om det som är viktigt, säger Ann-Caroline.

Läs också

Nyligen publicerat - Österbotten