Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Jag önskar att Lizzo varit den sjätte Spice Girlen – hur Girl power lurade oss och en rappande flöjtist skapade en fristad

Lizzo på scen spelandes flöjt.
Lizzo uppträder med sin flöjt på BET Awards i Los Angeles i juni 2019. Lizzo på scen spelandes flöjt. Bild: /All Over Press flöjt,artist,Lizzo

Jag minns exakt vad jag hade på mig när jag tillsammans med min gudmor gick och såg Spice World the Movie år 1998. Giftgröna byxor och en lila-orangerandig tröja. Jag minns också känslan när jag kom ut från biografen – det här var det bästa någonsin och jag kan göra vad som helst.

Det var fint att växa upp som flicka under 90-talets Girl Power-era. Minst fem mallar av kvinnor fanns att se upp till: den tuffa, den gulliga, den stilmedvetna, den sportiga och den… röda? Ja, det var i alla fall många fler än den tidens övriga popmusikidoler som riktade sig till flickor.

Hade jag haft tillgång till ett lite bredare perspektiv hade mitt 8-åriga jag kanske tagit till sig punkens Riot Grrrls istället, men i min lågstadieskola klädde vi ut oss i miniklänningar, platåskor och läppenna och gjorde V-märket medan vi skrek GÖRL POWER. Vi lärde oss att det viktigaste som finns är vänskap.

If you wanna be my lover, you gotta get with my friends / make it last forever / friendship never ends

Och så konsumerade vi Spice Girls-merch förstås. Det var slickepinnar, planscher, klistermärken och dockor. Och filmen Spice World. I den fick jag se mina idoler festa, träna, möta rymdvarelser (!), spela schack och köra en buss över en halvöppen Tower Bridge (en episk lågbudget-version av explosioner och bilkrascher).

Om Posh Spice kunde köra double decker i klackskor (något som för övrigt kan ha influerat mina drömmar om att bli busschaufför när jag blev stor) kunde väl jag säga ifrån till den där tröttsamma pojken i klassen som drog mig i håret.

Spice Girls i filmen Spice World
Spice Girls möter rymdvarelser i filmen Spice World. Spice Girls i filmen Spice World Bild: �Columbia Pictures/Courtesy Everett Collection/All Over Press Spice Girls,Victoria Beckham,Melanie Chisholm,Geri Halliwell,Spiceworld,Emma Bunton,Melanie Brown

Att identifiera sig med en förebild är viktigt speciellt för människor som inte hör till den välrepresenterade majoriteten. Enligt forskning kan identifiering med någon man ser upp till hjälpa en att bryta den traditionella rollen man annars kanske skulle anpassa sig till.

Vi 90-talsflickebarn såg alltså i Spice Girls en möjlighet att bredda på vad vi kunde vara. Inte bara barbiedockor. En (1) icke-vit kvinna var representerad i popgruppen och för den som kunde tolka brittiska dialekter tillräckligt bra kunde man kanske avläsa att här representerades fler samhällsklasser än övre medel.

Men Spice Girls tog också plats på ett helt annat sätt än tjejgrupper gjort förr – i intervjuer hör man en kakofoni av deras röster och de diskuterar högt och lågt helt utan skam. Sällan får en intervjuare en syl i vädret. När Spice Girls träffade prins Charles nöp de honom i baken och struntade helt i reglerna och etiketten.

Spice Girls var ett enormt globalt fenomen och en del i att Girl power och starka tjejer till slut helt kommersialiserades. Företag såg möjligheten att Sälja grej med stark tjej till fler marknadsgrupper förutom att Sälja grej med tjej till män.

Massor av Spice Girls-produkter, bland annat slickepinnar, väskor, dockor, kameror.
Spice Girls-produkter. Massor av Spice Girls-produkter, bland annat slickepinnar, väskor, dockor, kameror. Bild: /All Over Press Spice Girls,Merchandise

Sedan gick vi in i ett nytt millennium och Britney Spears blev nästa stora grej för målgruppen jag ingick i. Då blev det plötsligt mycket mer förvirrande att vara flicka.

Forskaren och professorn Emilie Zaslow argumenterar i boken Moving from Sisterhood to Girl Power att den så kallade girl power-feminismen, som karaktäriserar tredje vågens feminism har förflyttat fokuset från den kollektiva kampen till en mer personlig version.

Och trots att den andra vågen karaktäriserades av insikten om att det personliga är politiskt, har vår kommersialiserade feminism blivit relativ och individuellt driven.

Och framförallt är den performativ.

Samtidigt som min generation började genomgå puberteten till tonerna av Not A Girl / Not Yet A Woman fick vi lära oss att det var jätteviktigt att värna om sin oskuld/oskuldsfullhet men samtidigt superangeläget att vara sexig. Byxlinningen på jeansen skulle definitivt ligga under trosornas.

Men det var väl bara kul, vi hade ju lärt oss att jämställdheten redan var ett faktum. Flickor kunde göra vad som helst, till och med bli presidenter!

Britney var förstås ett utstuderat koncept, skapat av skivbranschen. I sin essä i Helsingin Sanomat från i somras skriver Eleonoora Riihinen om kvinnobilden Britney sattes att förmedla åt oss flickor. Hon var produkten av ett samhälle som var sjukligt intresserat av unga flickors sexualitet och som existerade inom den snäva hora/madonna-ramen.

Senast när låten I’m a slave 4 U kom ut började det här med att bli kvinna kännas relativt skrämmande. Jag var 12 när jag hörde den på radio.

Oh, baby, don't you wanna, dance up on me (Are you ready) / Leaving behind my name, and age / I'm a slave for you (take that) / I cannot hold it, I cannot control it

Nu var jag ändå redan en del av huvudmålgruppen för att köpa Britneys skivor. Skolflicksuniformen och danserna man lätt lärde sig hade svept med mig i skaran av Britney-fans.

Enligt Riihinen har sociala medier i alla fall demokratiserat processen att bli popstjärna och idolerna unga väljer åt sig i dag har inte nödvändigtvis formats av skivbolagen utan snarare av följarna på nätet.

Britney Spears iklädd en avklädd skolflicksuniform i videon till "Baby one more time".
Britney Spears i "... Baby One More Time"-videon som släpptes 1998. Britney Spears iklädd en avklädd skolflicksuniform i videon till "Baby one more time". Britney Spears,…Baby One More Time

Pinkwashing kallas det när företag utger sig för att jobba för jämställdhet endast för att ha ryggen fri från kritik. Emilie Zaslow ser på flickors feministiska förebilder genom marknads-glasögon och konstaterar att feminismen blivit symbolisk och sexuell.

De stora klädkedjorna säljer billiga toppar som i glittriga bokstäver skriker The Future is Female men som är sydda av människor som jobbar för minimilöner i länder långt borta från dem som köper dem.

Girl power-feminismen har gjort oss blinda för våra egna maktpositioner i samhället, enligt Zaslow. Så mycket för friendship never ends.

Det var först när jag, 2019, hörde och såg sångaren, rapparen och flöjtisten Lizzo som jag insåg hur pass lurad jag känner mig i dag.

Woke up feelin' like I just might run for President / Even if there ain't no precedent, switchin' up the messaging

Senast i somras blev den amerikanska artisten Lizzo ett fenomen också i Finland. 31-åriga Lizzo slog igenom med sitt tredje album Cuz I Love You och alla gick omkring och mumlade I just took a DNA test / turns out I’m 100% that bitch.

Lizzo i en orange skapelse och en sassy min.
100% that bitch. Lizzo i en orange skapelse och en sassy min. Bild: /All Over Press Lizzo

Det engelska ordet “empowering” är tröttsamt. Jag är trött på att kvinnokaraktärer och förebilder alltid får ansvaret att “ge kraft” åt hela världens kvinnor. Men Lizzos närvaro i populärkulturen har onekligen varit kraftingivande och är samtidigt både lättsammare och viktigare än vad Spice Girls någonsin var.

Tjock, glad, begåvad, snygg och rolig spelar Lizzo flöjt på scen medan hon twerkar, svär och sjunger så det når ända ner i ryggmärgen.

På sin instagram visar hon upp sitt trötta osminkade ansikte (I woke up like this, påriktigt) och vi får se annat än bara glammig yta. Den glammiga ytan är dock extremt glammig när den väl är framme – Lizzos outfits och scenshower är en välkoreograferad kaskadspya av glitter och rörelse. Hon är självsäker, men sårbar.

Lizzo validerar med sin blotta närvaro så många fler än Scary Spice någonsin gjorde – en ung, tjock svart kvinna som inte anpassar sig till den form som finns tillgänglig för henne. I en intervju med Teen Vogue från 2018 säger Lizzo att hon inte identifierar sig med ett kön eller en sorts sexualitet – “det finns ett spektrum och vi försöker hålla det svartvitt. Det funkar inte för mig.”

If you feel like a girl, then you real like a girl

Efter en ungdom med popmusik där till exempel lesbiskhet alltid porträtterades som en glansbild riktad till kåta män är Lizzo världens friskaste vind. Hon är inte den första popstjärnan som går emot normer, men gud vad hon gör det snyggt.

Lizzo himlar med ögonen, sprutar eld ur sin flöjt och tar plats.

Destiny’s Child sjöng om att köpa sina egna diamanter. Lizzo rappar om att betala sin egen hyra. Mer relaterbart och sannolikt, säger jag.

Skip Instagram post

View this post on Instagram

Ain’t nothin sexier than a new day 💕

A post shared by Lizzo (@lizzobeeating) on

I artikeln Starka kvinnor? som publicerades i Tidskrift för genusvetenskap år 2013 skriver Ann Werner och Marika Nordström om förebilder för flickor i musikvärlden.

Ansvaret för social förändring och utveckling har enligt dem lagts på individens axlar och en del av det är hur vi lägger stämpeln “stark kvinna” på våra idoler och ser upp till det. Hon orkar, står upp mot, slår tillbaka – är stark.

Men enligt Werner & Nordström borde vi se på detta ur ett annat perspektiv. Dessa idoler “representerar ett samhälle där de tvingas vara starka och genom att framhålla dem som ‘goda’ exempel vidmakthålls strukturella orättvisor.”

Lizzo är knappast nyckeln till en värld utan strukturella orättvisor. Men hon är nyckeln till ett välbehövt andrum. Låtarna är lätta att lyssna på och gör mig på gott humör – på samma sätt som Spice Girls låtar gjorde på 90-talet (och ärligt talat, fortfarande). Då kunde jag inte läsa in den politiska eller sociala betydelsen av min favorit-popgrupp utan hade bara roligt.

Som vuxen och flera procent mer cynisk är det svårt att inte se fällor och rökridåer överallt men Lizzo väcker faktiskt en del av den känslan jag minns från lågstadiediscot. Det är inte så allvarligt, det är mest roligt. Jag kan släppa de cyniska glasögonen en stund och lägga på de rosa, hjärtformade.

Och jag är inte den enda. Att läsa kommentarerna under Lizzo-videor på YouTube är en enda glädjetråd. Vet ni hur ovanligt det är? Jag menar, Greta Thunberg får hatkommentarer och hon är ett barn som vill att vi ska minska på utsläpp.

För någon som ser ut som jag har det ändå funnits fler paletter att måla från, men ärligt, Lizzo är kombon Spice Girls och Destiny’s Child minus hetsen, male gazen och pressen. Jag vill ta mitt 8-åriga jag i handen och ligga i sängen och scrolla igenom Lizzos Instagramkonto och må bra.

Lizzo sjunger om att göra det som mina barndoms- och tonårsidoler sa att redan var möjligt. Who run the world? / Girls påstår Beyoncé, men det är ju inte sant. Få av de möjligheterna som presenterats för mig i samma veva som jag introducerades med konceptet Starka Kvinnor var sanna.

Beyoncé Knowles på tidningen Rolling Stones pärm. Rubriken är "What makes the shy girl so hot?".
Beyoncé Knowles i tidningen Rolling Stone år 2004. Beyoncé Knowles på tidningen Rolling Stones pärm. Rubriken är "What makes the shy girl so hot?". Bild: WENN/All Over Press Beyoncé,feminism,Rolling Stone

För inget av det där som girl power lovade mig har egentligen varit tillgängligt. Och nu hänvisar jag inte bara till rymdvarelser och stunttrick med bussar.

Gång på gång har jag blivit besviken på att möjligheterna egentligen inte verkar finnas där, inte för mig, inte för alla. Att jag fått kämpa mig igenom tröttsamma fördomar och unkna strukturer i både arbetslivet och i det privata.

Spice Girls varnade mig inte för sexuella trakasserier eller förminskande chefer, mina sämre förutsättningar i löneförhandlingar eller att jag ständigt döms på basis av mitt yttre. Att bestämmanderätten över min egen kropp ifrågasätts. Att jag inte är trygg på gatorna när solen gått ner. Eller ens när den skiner.

Vi hade aldrig chansen att bli vad vi än ville när vi blev stora utan måste ändå anpassa oss. Och de av oss som tagit plats och klättrat upp till toppen har då inte fått göra det utan motvind och kritik. Kan man se ut sådär och vara politiker? Får man bete sig sådär och vara idrottare? Får man klä sig sådär och vara företagsledare?

Det har inte hjälpt att gå igenom livet i höga klackar, med självsäkerhet eller med styrka. Girl power-feminismen hyllade valfrihet och styrka men inom ramen för en “hegemonisk manlig fantasi” (Zaslow). Lizzo har dansat ut ur den ramen.

Hon verkar göra vad hon vill. Lizzo erkänner att livet är svårt och världen är orättvis och predikar istället snällhet mot sig själv. Det är inte lätt men I got a bottle of tequila I’ve been saving for you.

Samtidigt har Lizzo inte fötts ur tomma intet. Hon var också en liten flicka på 90-talet och måste ju ha dansat med till Spice Up Your Life precis som jag? I hennes uppträdande från MTV:s Video Music Awards i augusti eskalerar showen i en glad dans och kvinnor som håller om varandra, hundra procent friendship never ends-vibbar.

Det känns befriande på samma sätt som när jag var barn, trots att vi lever i en helt annan kontext nu.

Lizzo uppträder på MTV Video Music Awards.
Lizzo på MTV Video Music Awards. Lizzo uppträder på MTV Video Music Awards. Bild: /All Over Press Lizzo,MTV Video Music Awards

Min mamma hittade nyligen min gamla Spice Girls-t-shirt i en låda. Den var lite för stor för mig på 90-talet, nu är den för liten.

På 90-talet drogs jag in i känslan av att allt är möjligt, också för mig, också för mina kompisar. Jag slungades ut i det nya millenniet och en översexualiserad tonårstid där Madonna tungkysser Britney på MTV. Nu står jag här och längtar efter något begripligt och lyssnar på Lizzo för att få en paus från en komplicerad värld.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje