Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Klimatmötet utmynnade i käbbel, ovilja att kompromissa och rena rama sandlådefasonerna

En man sitter vid ett bord på FN:s klimatkonferens.
En man sitter vid ett bord på FN:s klimatkonferens. United Nations Framework Convention on Climate Change,Förenta nationernas klimatkonferens 2019,lotte krank-van de burgt

Som att banka huvudet i väggen. Så kan man beskriva de senaste årens klimatmöten. Madridmötet som avslutades på söndagen var inget undantag.

Förväntningarna var stora inför mötet. Nu skulle man visa omvärlden att man visst har hört de massor av människor som har dragit ut på gatorna och demonstrerat för skärpta klimatåtgärder.

Själv hörde jag till dem som inför mötet tänkte: vi får väl se. De har funnits där redan en längre tid men blivit allt starkare under det senaste året: signalerna om att ju mer vetenskapen ropar att det snart börjar vara för sent att göra någonting åt klimatförändringen desto envisare håller de största nedsmutsarna fast vid sina egna intressen och vägrar ge efter.

Det är klart att de stora nedsmutsarna vet vart vi är på väg när det gäller klimatförändringen.

Samtidigt som de länder som släpper ut minst koldioxid men drabbas mest av klimatförändringen står där med förvåningens finger i häpnadens mun för att nedsmutsarna inte verkar vilja förstå att det i många fall är en fråga om existens. Och så gick det som det gick på Madridmötet. Käbbel, ovilja att kompromissa och rena rama sandlådefasonerna.

Ofta fick man en känsla av att ett land (jag tittar bland annat på dej Brasilien) bara opponerade sig för opponerandets skull. Det är klart att de stora nedsmutsarna vet vart vi är på väg när det gäller klimatförändringen. Och att det är en existensfråga till exempel för låglänta önationer. Nedsmutsarna är inte döva och blinda.

Frågan är varför de då inte kan ta sig i nackskarven och göra någonting för att minska sina utsläpp? Well, money talks, som det heter. För de kol- gas- och oljeproducerande länderna är det lättare att sätta på skygglapparna och sätta fingrarna i öronen och säga la la la la la än att börja fundera på hur man ska göra sig av med det som inbringar miljarder.

Kan det vara så som det är med mycket envisa människor, att ju mer man pressar och vill att de ska göra någonting desto mer håller de fast vid sitt och vägrar göra det?

Många undrar också vad det riktigt är som har hänt sedan Parisavtalet klubbades igenom för fyra år sedan. Då rådde en “vi kan göra det”-anda, en eufori om att nu ska vi banne oss fixa det här med klimatförändringen. Sedan dess har det bara gått nerför, euforin har försvunnit och nu är allt bara svårt och krångligt om ordet klimatförändring nämns.

Kan det vara så som det är med mycket envisa människor, att ju mer man pressar och vill att de ska göra någonting desto mer håller de fast vid sitt och vägrar göra det?

Inför klimatmötet i Glasgow nästa år gäller det för de envisa att se sig i spegeln och sluta vara så självcentrerade.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes