Hoppa till huvudinnehåll

De kallar oss satansdyrkare

Vad vrålar de och varför? De där långhåriga, svartklädda heavy metal musikerna, som så många finländare älskar.

"Visst finns det satansdyrkan inom black metal, men det är i mitt tycke lika idiotiskt som vilken religion som helst", säger proffsmusikern Mathias Lillmåns som började spela black metal på 1990-talet då motståndet från framförallt vissa kristna kretsar var som störst.

Mathias Lillmåns är en av huvudpersonerna i den nya dokumentären "Jag måste skrika - en metaldokumentär", som handlar om vem som lyssnar och spelar heavy metal, och varför. Du kan se dokumentären här.

Mera om dokumentären i slutet av artikeln.

Dispyt
Blackened crust-bandet Dispyt från Jakobstad. Från vänster Mathias Lillmåns, Juuso Englund och Owe Inborr. Dispyt Bild: Katrina Grönholm-Kulmala / Yle Metal

På något sätt så lyckas metalmusiken beskriva och beröra den finska mentaliteten. Precis som i finsk folkmusik så går melodierna i moll, kanske vi just därför har så lätt att ta åt oss de melankoliska metal-låtarna.

Idag, när nästan var femte finländare är en man i svart bandskjorta, har fördomarna mot dem som gillar tung metalmusik minskat kraftigt.

Att idag höra om hur Mathias Lillmåns och hans bandkompisar behandlades som unga i det så kallade österbottniska bibelbältet väcker både ilska och misstro.

Det var många kristna i Kokkola-Nykarleby-Vasa som inte tyckte om vad vi höll på med

Mathias Lillmåns som ung blackmetalsångare

Mathias Lillmåns är född i Jakobstad, sedan flyttade familjen till den lilla byn Sandsund i Pedersöre.

- Vi som lyssnade på tyngre musik stack ut ganska hårt. Det räckte att ha en bandskjorta med Metallica eller en dödsskalle på för att bli inkallad till rektorn. Metalfansen har det mycket lättare nu. Men banden och musikerna har fått det svårare, konstaterar Lillmåns och hänvisar till det stora utbudet av band idag då metal i Finland blivit mera mainstream.

- Kaverina ville bli poliser och brandmän, jag ville bli rockitähti! Jag kollade på VHS-kassetter med Scorpions, Bon Jovi och Europe och tyckte genast att det här är grejer, skrattar Lillmåns, som idag är proffsmusiker och vokalist i bland annart folkmetalbandet Finntroll.

Mathias Lillmåns med kompis
Mathias med kompis Mathias Lillmåns med kompis Bild: Mathias Lillmåns Mathias,Metal
Mathias Lillmåns med systrar och kompis utklädda till Kiss
Mathias med systrar i Kissuniformer Mathias Lillmåns med systrar och kompis utklädda till Kiss Bild: Mathias Lillmåns Mathias,Metal

”Satansdyrkarna”

Lillmåns och hans bandkompisar blev i högstadiet och gymnasiet regelbundet inkallade till rektorn på grund av alla rykten om att de var satansdyrkare. Folk var lite rädda för dem och bandmedlemmarna skrattade först åt hela grejen.

Rektorn och andra oroliga vuxna ringde också hem till föräldrarna. Mathias föräldrar försvarade sin son och försökte intyga alla att sonen inte var satansdyrkare. Men det blev värre.

Då någon hade sparkat omkull gravstenar i Jakobstad så blev det stora rubriker och tonåringarna i blackmetalbandet Twilight Moon fick skulden.

- Twilight Moon startade 1997. Jag spelade bas. Gitarristen och trummisen tvingade mig att börja sjunga eftersom jag hade det lättaste instrumentet.

- Därför är det lite roligt med Jakobstads-bandet Dispyt där jag nu igen sjunger och spelar bas, det är en kombo som väcker ungdomsminnen.

Twilight Moon spelade första gången live inför publik just i Jakobstad och flera år senare på en spelning med samma band på samma plats blev Lillmåns upptäckt av Jan ”Katla” Jämsén i Finntroll. Där emellan ryms flera år fulla av händelser som fortfarande får Lillmåns blick att mörkna.

Jan Jämsén
Jan "Katla" Jämsén, fd sångare i Finntroll. JJ skriver fortfarande lyriken till Finntrolls alla låtar Jan Jämsén Bild: Katrina Grönholm-Kulmala / Yle Finntroll

- Det var många kristna i Kokkola-Nykarleby-Vasa som inte tyckte om vad vi höll på med. Vi som hade långt hår och svarta kläder, var djävulsdyrkare allihop tydligen i det österbottniska bibelbältet.

- Det gick vilda rykten om vad vi höll på med i övningslokalen, att vi offrade djur och drack blod.

- Vi hade ingenting med sånt att göra, vi var snälla rollspelskillar som gillade fantasy och ville göra blackmetallåtar. Om kvällarna satt vi i datarummet och drack kaffe och försökte göra gitarriffer på Fast Trackern.

Mathias Lillmåns blir fortfarande upprörd över den mobbning som hans lillasyster utsattes för i lågstadiet, hur hon fick lida för att brorsan var ”satansdyrkare”. På sin allra första skoldag så skrämdes hon med att ”hela er familj kommer att hamna i helvetet”.

Visst finns det satansdyrkan inom black metal men det är lika idiotiskt som vilken religion som helst

Kyrkan gav avsmak

Mathias Lillmåns tror att chockvärdet med black metal har försvunnit för länge sedan.

- Det var sånt som just då jag var barn utspelade sig i Norge med mycket skriverier i tidningarna om mord, gravskändningar och kyrkbränder.

- Och visst, inom black metal finns mycket satansdyrkan. Det är lika idiotiskt som vilken religion som helst enligt min åsikt. Det här som jag vuxit upp med och råkat ut för har skrämt bort mig från kyrkorna.

- Jag har sett skuggsidorna av kristendomen, vad den kan göra åt folk. Hur indoktrinerat det är och hur grymt svårt det är att ta sig ut ur kyrkan. Folk som inte hör till den kyrkliga normen blir förhörda och utpekade.

- Som liten och genom hela skolan har budskapet varit att ”så här ska du tro”. Det har färgat mig och gett mig avsmak.

Jakobstad

Lillmåns känner samtidigt stor tacksamhet och kärlek till Jakobstad. Staden där han fortfarande helst vill bo och där familjen, släkten och vännerna finns. Och det nuvarande bandet Dispyt med vännerna Owe Inborr och Juuso Englund.

Dispyt, Owe Inborr, Mathias Lillmåns och Juuso Englund.
Dispyt, Owe Inborr, Mathias Lillmåns, Juuso Englund. Dispyt, Owe Inborr, Mathias Lillmåns och Juuso Englund. Bild: Katrina Grönholm-Kulmala / Yle Metal

- Jag har inspirerats mycket av hemtrakten och vad jag varit med om. Tidigare då jag skrev black metal så snurrade låtarna mycket runt min egen utveckling, om hur jag tacklat uppväxten med idioterna runt omkring mig.

Ett viktigt album är Human Apheresis med Jakobstadsbandet The Iniquity Descent. Lillmåns skrev skivans alla låtar och i låttexterna gör han bland annat upp med sina kristna påhoppare. Han beskriver albumet som katharsis från början till slut. Det var en renande upplevelse.

- Skivan är grymt personlig och grymt tung på det sättet, men jag måsta få ur mig den skivan, få ut de där tankarna. Senare ledde den processen till att det blivit viktigt för mig att rena mig också rent fysiskt.

Lillmåns är till exempel extremt noga med vad han äter.

Jag kommer att få stryk för det här

Satanism som filosofi

- Jag kommer att få stryk för det här, säger Mathias Lillmåns och ser plötsligt rastlös och obekväm ut. Det han vill säga är högst privat och ändå viktigt för honom att berätta.

- Det jag nu säger kommer att tas på fel sätt. Men satanism är en filosofi som inte ska förväxlas med satansdyrkan. Mycket som den filosofin handlar om kan jag ta till mig.

- Som självtänket, att lägga sig själv först i sitt eget liv. Jag kan identifiera mig med idén om att bättre lära mig att ta hand om mig själv.

- Men folk blandar. Har du en filosofi som har ordet satan i sig och du bor i ett grymt lutheranskt område… Han suckar högt.

- Det är viktigt att satanismen inte förknippas med djävulsdyrkan, säger Mathias Lillmåns och betonar att det inte heller handlar om en själviskhet som skadar andra.

Dispyt är terapi

Dispyt - Mathias Lillmåns, Owe Inborr och Juuso Englund.
Dispyt, Mathias Lillmåns, Owe Inborr och Juuso Englund. Dispyt - Mathias Lillmåns, Owe Inborr och Juuso Englund. Bild: Katrina Grönholm-Kulmala / Yle Metal

Mathias Lillmåns dricker kaffe ur en mugg med texten ”Tala svenska eller dö”.

Nuförtiden skriver han lyrik och sjunger på svenska i bandet Dispyt tillsammans med gitarristen Juuso Englund och trummisen Owe Inborr. Dispyt fungerar som en avslappnande hobby i motvikt till turnerandet med Finntroll.

I Dispyt sjunger han fortfarande mycket om Jakobstad. Men religionen har som tema gett vika för ironiska texter om den lilla staden där problemen ska sopas under mattan och glömmas.

- Mina texter är samhällskritik om vad som händer i moderna Jakobstad. Vi snackar om vår fina lilla stad där det inte händer något farligt, samtidigt som man sopar under mattan att Jakobstad har jättestora problem med droger, knarkbrott och alkoholism.

- I stället pratar vi om hur fint här är om sommaren, hur fint det är att göra en utflykt till gamla hamnen. Medan grannen under en knarkuppgörelse skjuter sin kaveri i huvudet, styckar honom och lägger likdelarna i roskisen.

- Men här är ju så fint om sommaren, tilläger Lillmåns med ett snett flin.

Dispyt är terapi. Det handlar om att ha roligt med sina bra kaverin.

Dispyt
Dispyt, fr.vänster Owe Inborr, Juuso Englund och Mathias Lillmåns Dispyt Bild: Katrina Grönholm-Kulmala / Yle Metal

- Dispyt är metal åt punkhållet. Någon har sagt blackened crust. Fast jag avskyr de där genreindelningarna som fackidioterna håller på med.

- Jag brukar skriva mina låttexter på flyg och i tåg ute på turné. Jag använder vardagsspråk t o m dialekt emellanåt och filosoferar kring ibland helt vardagliga saker.

- Låten ”En man i sina bästa år” t.ex. skrev jag på väg hem efter en lång Finntroll-turné med många spelningar då jag var helt slut. Rockstjärnan bjuds på fester med fans och gratis dricka, men åker genast efter keikkan till hotellet för att sova.

Finntroll – troll utom kontroll

Allt under hundra gigs i året är en hobby

I den nya TV-dokumentären ”Jag måste skrika – en metaldokumentär”, som finns på Arenan, ses Finntroll-medlemmarna förbereda sig inför en konsert i Milano.

Kameran följer med då Mathias Lillmåns förvandlas till sitt alter ego ”Vreth”. Vreth är rockstjärnan som gör vad han vill på scenen. Vreth tar för sig av publikens beundran och också Mathias njuter.

- Om du har en dålig dag så nog hjälper det mycket att stiga upp på scenen. Särskilt i Sydamerika går det vilt till, det är mycket ljud och bra meininki.

- Organisationen är ofta ett skämt, inget funkar och allt är försenat. Men keikkorna är bra och publiken har roligt. Där är vi rockstjärnor och får inte vara i fred en sekund, skrattar Lillmåns och beskriver konserter med fans i hundratal som hänger utanför hotell och backstage.

- Där har vi lite Beatles-moment, jo.

Finntrolls stora marknad finns i Latinamerika, Österuropa och Ryssland. Italien och Frankrike är viktiga länder för Finntroll liksom Tjeckien, Slovakien, Ungern.

- Finland är ganska trögt, publiken står med armarna i kors. Centraleuropa är delvis svårt eftersom utbudet är så enormt. Om vi t.ex. spelar i Berlin så kan folk samma kväll ha att välja mellan Slayer eller Rammstein runt hörnet.

- Utbudet är så fruktansvärt enormt att publiken känns lite avtrubbad. Medan det i Frankrike kan gå helt vilt till på våra keikkor, samma grej i Italien och riktigt nice publik i de österuopeiska länderna.

Mathias Lillmåns som är utbildad ljudtekniker och ofta jobbar i studion med andra band skrattar att dansband har en bra slogan som också passar in på Finntroll: Allt under 100 gigs i året är en hobby.

Töjer på metal-gränserna

Finntroll har alltid vari lite annorlunda, alltid gått sin egen väg och har aldrig varit bandet som kopierar folk.

This is the Finntroll-thing, take it or leave it
Jan Jämsén och en shamatrumma
Fornnordiska myter är ett centralt tema i Finntrolls musik Jan Jämsén och en shamatrumma Bild: Katrina Grönholm-Kulmala / Yle Finntroll

Ursprungligen var Finntroll mycket punk och temamässigt mot kyrka och moderna religioner. Idag bygger Finntroll-världen på fornnordiska myter och legender som skrivs om på ett Finntroll-typiskt sätt.

Temat kan vara modernt men skrivet på en äldre svenska med det egna Finntroll-stuket.

Som finlandssvensk är man kanske van vid att höra sagor. John Bauer rör sig i samma världar som Finntroll.

- Finntroll har aldrig funkat som ett vanligt band som rättar sig efter vad folk vill höra. Vi har alltid hittat på nånting som andra inte gjort.

- Den röda tråden ska på varje skiva vara någonting nytt och överraskande att lägga till metalscenen. Finntroll har alltid handlat om att töja på gränserna för vad metalpubliken kan ta emot.

- Det har varit schlager-vibbar och t ex på förra skivan hade vi med ett brassband som spelade tromboner.

Det har snart gått fem år sedan Finntrolls senaste skivsläpp och arbetet med en ny skiva pågår. Finntrolls f d sångare Jan ”Katla” Jämsén slipar som bäst lyriken och enligt Mathias Lillmåns så är det mycket nya konstigheter på gång.

Jan Jämsén
Jan Jämsén Jan Jämsén Bild: Katrina Grönholm-Kulmala / Yle Finntroll

Black metal, nej tack!

Mathias Lillmåns som ju sedan tonåren lyssnat på och spelat black metal känner sig inte längre hemma i den musikgenren.

Han tycker att hela feelingen är borta och att black metal blivit allt för inskränkt politiskt. Han godkänner inte flirtandet med högerextremismen/nazismen som vissa band håller på med.

- Det börjar räcka nu. Det är mycket jag inte håller med om inom blackmetal-scenen. Det har börjat blandas in för mycket politik som jag inte känner mig hemma i. Så jag har tagit paus från hela scenen.

Vi pissar på allt som är heligt för puritanerna inom black metal

Mathias Lillmåns intervjuas för tvdokumentären "Jag måste skrika - en metaldokumentär"

Men Finntroll är som ett mittfinger åt blackmetal-scenen.

- Vi pissar på allt som är heligt för puritanerna inom black metal och det känns fantastiskt bra, säger Mathias Lillmåns och dricker ur det sista i vinglaset. Flaskan är tömd, intervjun är avklarad. Nästan.

Lordi på hjärnan

Mathias Lillmåns gillar inte alls att metal har blivit så mainstream i Finland. Han tycker att hela idén med metal som en motrörelse mot just mainstreamen har raserats. Det rebellerande han alltid gillat i metal försvann.

.- En så idiotisk sak som att Lordi vann Eurovisionen var en av spikarna i kistan för mig. Det blev acceptabelt att höra på metal i Finland. I moderna cafeér i Helsingfors var det plötsligt helt okay att spela metal mitt på dagen.

En så idiotisk sak som att Lordi vann Eurovisionen var en av spikarna i kistan för mig

- Metalbarer dök upp överallt, alla radiostationer hakade på. Plötsligt fick man ingen paus från metalmusiken. Det var och är en jobbig tid för metalhistorien, suckar Lillmåns och ger den finska musikindustrin en rejäl känga.

- Dagens metal är så fruktansvärt urvattnad. Det är lika hemskt som popscenen. Nu är det stora bolag som Sony och Universal som köpt upp radiostationer för att producera och trycka ut nya låtar hela tiden.

- Lyssna på Radio Rock i tio minuter så vet du vad jag talar om. Förlåt mainstreamradion, men så här är det! Det hörs ju att musiken görs bara för att bli kortlivade hits.

- Man hör att det är samma producent som använder samma melodi på nytt och på nytt, kritiserar Lillmåns och jämför med 90-talet då enstaka metal-låtar fick radiospelningar och det verkligen hördes att musikerna svettats för låten.

En jobbig tid för metalhistorien
Mathias Lillmåns
Mathias Lillmåns är inte nöjd med hur metalmusiken normaliserats Mathias Lillmåns Bild: Katrina Grönholm-Kulmala / Yle Mathias,Metal

Lillmåns betonar att han inte klandrar den klassiska heavymetalen, den tycker han att låter som tidigare. Också här finns puritaner som klampar på i samma spår som på 80-talet.

I dagens enorma utbud har Lillmåns hittat också nya, intressanta grejer som experimentell metal med till exempel inslag av elektronisk musik.

Growling

Den egna musikkarriären har fått både bredd och djup då Mathias Lillmåns börjat figurera också framför mikrofonen. Han producerar musik och bokar spelningar för mindre metalband.

Mentorskapet för yngre musiker har lett till att Lillmåns också anlitas som sånglärare.

Vid sidan av producentskapet har han börjat som manager för Tobias Tåg, som nyss släppte en soloskiva. Han hoppar också in som ljudtekniker i favoritbaren i Jakobstad.

På growlingkurs med Mathias Lillmåns
På growlingkurs med Mathias Lillmåns På growlingkurs med Mathias Lillmåns Bild: Katrina Grönholm-Kulmala / Yle Metal

Som sånglärare undervisar han i growling, strupsången som utmärker extrem metal. Landets första growlingkurser höll han nyligen i Pargas och Vasa.

Men hallå! Kan det bli mera mainstream än att lära ut growling i Pargas stadshus?!

Mathias Lillmåns skrattar högt.

- Ja precis, här ser ni skenheligheten själv. Men det var skitkul!

Tack vare dig så är growling snart lika mainstream som… Mathias Lillmåns avslutar min mening:

- ...som Lordi 2006!

Lotta Green
Lotta Green Bild: Katrina Grönholm-Kulmala / Yle Lotta Green
Staffan Holmström
Staffan Holmström Bild: Katrina Grönholm-Kulmala / Yle Holmström,Staffan
Mathias Lillmåns
Mathias Lillmåns Bild: Katrina Grönholm-Kulmala / Yle Mathias,Metal
Jan "Katla" Jämsén
Jan "Katla" Jämsén Bild: Katrina Grönholm-Kulmala / Yle Jan Jämsen

I TV-dokumentären”Jag måste skrika – en metaldokumentär” träffar vi de här fyra finlandssvenskarna som berättar om sitt förhållande till metal och dess variationer och om heavyrockens djupaste väsen. Lotta Green, hardcoresångare som älskar att growla, Staffan Holmström, metalfan som frivilligjobbar för kyrkan, Mathias Lillmåns, vokalist on the road med Finntroll och Dispyt och Jan Jämsén, shaman och låtskrivare i de djupa skogarna.

I dokumentären spelas musik av Dispyt, Svarta Havet, Finntroll, Twilight Moon, The Iniquity Descent, Continuum, Cattle Decapitation, Anaal Nathrakh.

Fotona av Finntroll copyright fotografen Jarno Katila / Black Harbor Entertainment