Hoppa till huvudinnehåll

"Jag undrade ifall jag var ett offer eller den skyldige" – Anette var sjutton år när hennes pappa tog sitt liv

Anette Rönnlund
"Är jag ett offer eller är jag den skyldige?" Så skrev Anette Rönnlund-Nygård i sin dagbok när hennes far begick självmord för 25 år sedan. Anette Rönnlund Bild: Yle/Matti Palmu självmord,efterlevande,Himlaliv,anette rönnlund-nygård

När Anette Rönnlund-Nygård var sjutton år tog hennes far sitt liv. Hon hade längtat efter att bli självständig och få flytta hemifrån, men istället blev det hennes pappa som lämnade familjen, för gott.

Redan som barn hade Anette känt av sin pappas sorg och gjort allt för att försöka hjälpa honom, bland annat genom att själv bli en lyssnare.

– Jag låtsades förstå en massa saker som jag inte alls var mogen för och betedde mig som en lillgammal minipsykolog många gånger, säger Anette.

Men hur mycket hon än lyssnade fanns det ändå ingen chans att begripa allt, eftersom det mesta var outtalat.

– Som i alla familjer med missbruk eller psykisk ohälsa, säger Anette som idag är legitimerad psykoterapeut.

– Man sa en sak och så kände man en annan, och det skapade en extra känslighet i mig som jag har kvar fortfarande, men som jag nu lärt mig att hantera.

Pappa var en snäll mänska med för lite skinn på näsan för att klara sig i världen. Allt gick rakt in. Han hade inget skydd.― Anette minns sin pappa Leif

Som nioåring läste hon en dikt i en Frida-tidning. Den hette Kung Alkohol och gjorde att Anette plötsligt förstod vad som också fanns i familjen.

Först skämdes hon, men då instinkten sa att hon inte kunde tala högt om det blev hennes behov av att skydda sin pappa samtidigt ännu större.

Därför började hon följa med hans drickande i smyg, och i detalj.

– Jag kontrollerade hur mycket som försvunnit ur hans flaskor sen igår och om han blandat något starkare i ölen.

Till sist hade hennes känslighet blivit så stark att hon vaknade just den natten, på jullovet, när hon var sjutton år.

– Jag hade aldrig ens tänkt tanken förr, men den gången visste jag att pappa tog sitt liv. Vi var väl så nära sammankopplade på något vis.

Anette Rönnlund med familj
Då Anette Rönnlund-Nygård utbildade sig till familjeterapeut skrev hon slutarbetet "Självmordet och barnet som blev kvar", där hon blandar forskning och vetenskap med egna dagboksanteckningar och minnen. Ingen i hennes familj har läst det ännu, fast det gått 25 år sedan deras Leif gick bort. Det visar hur känsligt hela ämnet är, säger Anette, här med sina döttrar och sin mamma Asta Rönnlund. Anette Rönnlund med familj Bild: Yle/Matti Palmu familj,familjeterapi
Min moster kommer till oss. Hennes man fixar allt det ekonomiska och praktiska med min mamma. Moster gör det hon alltid har gjort, visar kärlek genom att se till att det finns mat på bordet i ett städat hem. Min kusins två hundar bor också hos oss. Två små valpar som tar mig genom dagarna. Glädje, kärlek, lojalitet. Hundifierad.― ur Anettes dagbok, dagarna efter pappans bortgång

När jullovet var slut tre dagar efter självmordet valde Anette att åka tillbaka till studieorten och fortsätta studera, utan att berätta för någon om det som hänt.

Hon lyckades förneka saken i ett år, i takt med att både skammen och ilskan växte.

Anette var arg på sin pappa som lämnat henne, på alla där hemma som kommit på besök med meningslösa blommor efter hans bortgång och på alla som spekulerade i självmordet, angelägna om att hitta en syndabock.

Men ilskan var ändå mycket lättare att leva ut än skammen som istället åt upp kraften inifrån, så att hon snart började tro att alla pratade om henne, överallt.

Och efter ett år kom vändpunkten.

– Det var när jag inte hittade min bil utanför praktikplatsen, minns Anette. Jag hade glömt var jag parkerat den och sökte i en timme och när jag hittat den beslöt jag mig för att hoppa av alla studier och anmäla mig arbetslös. Det var fruktansvärt men samtidigt befriande, för det var då jag släppte taget och förstod att jag inte kunde fly längre.

Om inte ens pappa älskar mig så mycket att han orkar leva, så vem kan göra det då?― Anette, 17 år

Efter en tid full av kaos och insikter kunde hon till sist ta upp sina studier igen, mycket tack vare att hennes mamma Asta fixat så att hon fick gå i terapi.

– Det startade en inre dialog som var mindre dömande och mera självmedkännande, förklarar Anette som idag jobbar för att också andra ska få igång samma medkännande, inre dialoger inombords.

Vägen dit har gått genom både utbildningar och jobb, inom både psykoterapin och missbrukarvården, och den har innehållit kurser, läger, föreläsningar - och teorier.

Trasigt fönster
Vid ett självmord slås hela familjen i spillror, säger Anette. Vi blev alla varsin egen, isolerad ö och vi sörjde på varsitt sätt. Men nuförtiden har jag märkt att jag är hel vem jag än möter, för när jag vågade se mitt eget mörker blev jag också väldigt orädd. Trasigt fönster Bild: Yle/Matti Palmu tomhet,tomrum,upplösning (grupper)

– En förälders viktigaste uppgift är att spegla sitt barn och hjälpa barnet att utveckla personligheten, förklarar Anette. Men i familjer där föräldrarna inte kan se sina barn av olika anledningar, så utvecklar barnen överlevnadsstrategier istället.

Anette brukar dela in de strategierna i fyra: Hjälten, clownen, rebellen och det osynliga barnet, och menar att hon själv blev både hjälten och rebellen.

Hjälten - barnet som ville vara så duktigt. Och rebellen - tonåringen som var så arg.

Viktigt att respektera försvaren

Nu när hon jobbar med andra som har skaffat egna strategier för att överleva, är det aldrig det viktigaste att få dem att sluta med sina beteenden, eftersom de bara är symptom på något annat - som är mycket större.

– Det viktigaste är aldrig att få folk att sluta med sitt dataspelande eller med sitt rökande eller drickande, säger Anette. Utan det vi måste vilja veta är vad allting handlar om. Varför flyr den här personen in i sitt beroende?

Dessutom är det minst lika viktigt att respektera deras försvar.

För om man verkligen ska tränga in i en mänskas innersta sanning, så måste det göras med kärlek och medmänsklighet, eftersom det hårda skalet finns där av en livsviktig anledning.

– Det är ju tack vare mina egna överlevnadsstrategier som jag själv är där jag är idag. Tack vare att jag blev så medberoende och behövde vara så lyssnande och duktig. För vad hade jag annars gjort?

Idag kan hon också använda strategierna till att finnas till för andra mänskor - något som hon tycker att är viktigast på hela jorden.

Jag vill hjälpa för att skapa mening av det jag varit med om. Och jag vill hjälpa för att det ger mening åt mitt liv.

Fast det finns ändå en avgörande skillnad mellan hur Anette brukade hjälpa mänskor förr då hon var liten, och hur hon vill finnas till för mänskor nu.

Hon är inte längre medberoende, till exempel.

– Tidigare hjälpte jag andra på bekostnad av mig själv, och idag är jag väldigt mån om mina egna resurser. Dessutom vet jag att det aldrig går att fixa en annan mänskas liv helt på egen hand, eftersom all förändring måste komma inifrån.

För henne handlar det istället om att våga finnas där, i situationer och omständigheter som är så svåra att de flesta automatiskt väljer att förneka dem eller bara dra sig undan.

Jag kommer inte att glömma dem som inte kom. Och jag kommer aldrig att glömma dem som kom.― ur Anettes dagbok, om dagarna efter pappans bortgång

Hon kan också förstå att folk är rädda.

– För vad säger man då det inte finns något att säga längre? Det kräver sin mänska att bara vara i ett hus fullt av smärta. Men de som vågar komma i en sån situation är verkligen ovärderliga, oavsett om de har med sig blommor eller inte.

– Och jag vill kunna vara en sådan person.

En port i naturen
Det fanns en sandväg som gick upp till min farmors och farfars hus, minns Anette, och en gång då jag var fem eller sex år gammal stannade jag där och tänkte att det här är stort. Att livet är stort. Och att det måste finnas något mer än det här, som är större. En port i naturen Bild: Yle/Matti Palmu livet,döden

Se mera om Anette och hennes berättelse, i programmet Himlaliv: "Utan min pappa".

Måndagen den 23 december klockan 18.30 på Yle Fem, eller på Arenan:

Läs också

Tro

Nyligen publicerat - Tro