Hoppa till huvudinnehåll

Kolumn: Lotta Greens tips om hur du gör vuxenjulen great again

Bild på två personer på varsin sida om ett bord, föreställer en tråkig julafton
Få saker är så tysta som en vuxenjul. Släkten följer släktens gång, och inte är det så mycket man har att säga varandra, skriver Lotta Green. Bild på två personer på varsin sida om ett bord, föreställer en tråkig julafton Bild: Lotta Green illustration

Christmas isn’t a season. It’s a feeling – Julen är ingen säsong, den är en känsla.

Så låter Edna Ferbers bevingade ord som varje december når mig lite på samma sätt som jag kan vara säker på att i något skede bli whammad.

Och jag vet att julen är en känsla, något man måste låta komma och inte motarbeta. Det är bara en sak som felas. Vi vuxna är så himla dåliga på att ha jul.

Ni kanske har varit med om vuxenjular utan att ens ha tänkt på det.

Det har varit extra lågmälda jular som ganska omärkbart har gått förbi, eller så har det varit jular då de välbekanta dofterna har stigit från köket, men då man har suttit och betraktat en gammal väggrya som om det välbekanta mönstret i den kunde föra med sig något nytt på den tröstlösa vägen mot slutet.

Moffa som klagar över julen, teckning
Bild från Lottas julkalender 2018 Moffa som klagar över julen, teckning Bild: Lotta Green julkalendrar

Jag har firat vuxenjul i många omgångar, både med min egen familj och andras.

Vuxenjulen är som en fest dit ingen kom, eller jo vänta, dit kom några tröjbeklädda gråhåringar som sitter i varsitt hörn, och vad gör de?

Tja, de plockar förstrött i sig chokladbitar ur konfektaskar. Ser de glada ut? Inte speciellt, för de vet att det goda livet gör dem sjuka.

Dessutom klagar de på konfektaskarna – de är ju inte alls vad de var förr i tiden. Hallonlakrits i en konfekt? Vilken befängd idé. Alla skakar på huvudena.

Dessutom säljer man konfekt som om det vore skräp nuförtiden, tre askar för en tia redan innan jul? Befängt.

Överlag är det väldigt tyst under vuxenjulen. Det hörs beklagligt mycket när den gamla hunden – lyckligt ovetande om att årets högsta högtid med sin trånande förväntansfullhet slickar alla i ansiktena – drar en djup suck på soffpläden.

Få saker är så tysta som en vuxenjul. Släkten följer släktens gång, och inte är det så mycket man har att säga varandra.

Julen vill plötsligt ha jul

När ett barn introduceras till julfestligheterna, rycker själva julen till, borstar av sina dammiga plädar och tänder eld på några sprakastickor i det mörker vi vuxna har skapat kring oss.

”Jaså ett barn!” säger julen, och plötsligt faller allting på sin plats.

Julen vill baka pepparkakor, göra julpynt och hänga upp julgransbollar. Julen vill ha jul och därmed basta.

Julklappar är som gjorda för barn. De är enkla att inhandla, inte nödvändigtvis dyra. Allt duger så länge det är inpaketerat.

Barn som dansar kring gran och sjunger morbid sång om granen som ska dö. karikatyr
Barnen lyser upp julen - ur Lottas kalender Barn som dansar kring gran och sjunger morbid sång om granen som ska dö. karikatyr Bild: Lotta Green julkalendrar

Barnen älskar att öppna paket och vuxna älskar att titta på när barn öppnar paket och att samtidigt sitta och tänka att nog attan har vi det bra.

De pinsamma vuxenpaketen som innehåller sockor, kalsonger och skotskrutiga halsdukar, kan man öppna lite sådär i förbifarten, så att varken givaren eller mottagaren behöver lägga desto mer märke till vilken opåhittighet som delas ut nu igen.

Även julmusiken är som gjord för barn. Den är enformig, upprepande och outhärdligt positiv, men när en barnkör stämmer upp till Nu tändas tusen juleljus, rinner nostalgitårar ner för de vuxnas vinterspruckna kinder.

Risgrynsgröt. Sedan när var det vettigt för vuxna att proppa i sig en liter helmjölk som kokats ned i riskorn?

Möjligtvis under krigstiden, då det var svält. Annars är dylikt sådant som vi vuxna med våra åderförkalkningar och svällande bukar borde hålla oss långt borta ifrån.

Dessutom är gröt ju barnmat. Inte ens tänder behöver man för att äta det.

Julgubben. Behöver jag säga att julgubben är gjord för barn? Eller när senast har någon varit med om att onkel Runar med uppspärrade ögon har satt sig i julgubbens knä och kortfattat svarat att “nå jo, kanske någo lite”, på julgubbens fråga om farbror Runar varit snäll i år?

Man som klätt ut sig till Messias familj som skäms. teckning
Ur Lotta Greens julkalender 2018 Man som klätt ut sig till Messias familj som skäms. teckning Bild: Lotta Green julkalendrar

Traditioner kräver en mänsklighet som fortsätter

Mina oräkneliga vuxenjular har fått mig att tänka på hur mycket traditioner egentligen bygger på en mänsklighet som fortsätter och fortsätter, som inte bryter av mönstret genom att envisas med att inte få barn.

Är man vuxen och utan barn, är det svårt att överlag bry sig om traditioner.

Man kan duka fram hur många pepparkaksfat och hänga upp hur många patetiska girlanger och tomtegubbar som helst men knappast blir man på bättre humör – julen bligar tillbaka på en som en trött gammal åsna.

Sedan när var det vettigt för vuxna att proppa i sig en liter helmjölk som kokats ned i riskorn?

Möjligtvis under krigstiden, då det var svält.

Jag vill naturligtvis uppmana alla vuxenjulfirare att trotsa detta faktum. Det finns nämligen ett botemedel som biter på den mest inbitna tråkighetsivraren: Fåneriet.

Gör något fånigt och oväntat, envisas med att klä upp dig till julgubbe trots att det inte finns några barn. Sjung psalmer, få liv i det ostämda pianot.

Duka fram något generiskt julpynt, utmana risken att de bara gör dig ledsen.

Två personen snackar om en upp och ner vänd satanistisk julstjärna
Utmana dig själv på julen Två personen snackar om en upp och ner vänd satanistisk julstjärna Bild: Lotta Green julkalendrar

Min sambos familj hittade på en rolig tradition då många jular firades utan barn.

De turades om med att klä ut sig till en minijulgubbe som kom inhasande på knäna i morgonrock med skägg gjort av vadd.

Julevangeliet lästes upp nerskrivet på wc-papper. Mot småtimmarna stämde man upp i sång.

Det finns alltid sätt att göra det förutsagt tråkiga mindre tråkigt, om man bara inte låter normens förväntade föreställningar trycka ner en.

Ibland orkar man inte bjuda till, och så må det då vara. Det kommer fler tillfällen.

Jag önskar er alla en gnistrande jul, med eller utan de välsignade barnen.

Julridå - illustration av en scen och en person som drar ner ridån
Ur Lotta Greens julkalender 2018 Julridå - illustration av en scen och en person som drar ner ridån Bild: Lotta Green julkalendrar

Läs också