Hoppa till huvudinnehåll

Analys: Populismen lever på motsättningar i stället för lösningar – de som finner politisk tröst i den blir ständigt besvikna

Johan Ekmans ansikte på en bakgrund där Timo Soini står vid ett bord bredvid en OH-maskin.
Timo Soini och Sannfinländarna har lämnat stora avtryck på 2010-talets politik i Finland. Johan Ekmans ansikte på en bakgrund där Timo Soini står vid ett bord bredvid en OH-maskin. Timo Soini,Johan Ekman

Decenniet då högerpopulismen sköljde över de västliga demokratierna i finanskrisens kölvatten lider mot sitt slut. Under 2010-talet blev det också uppenbart för de flesta att nationell politik inte kan begripas utan att placera den i en global kontext.

I början av decenniet jobbade jag som assistent för en riksdagsledamot på Finlands riksdag. Året var 2011 och Sannfinländarna hade klarat sig spektakulärt bra i vårens riksdagsval. Partiet hade erhållit 19 procent av rösterna vilket innebar 34 nya riksdagsledamöter för dem.

Efter långa och svåra regeringsförhandlingar bildade Samlingspartiet och Socialdemokraterna till slut stommen i en sexpartiregering som sträckte sig över det traditionella ideologiska spektrumet.

Det här kommer att blåsa över, var det många som sa― Johan Ekman

I riksdagens korridorer bemöttes Sannfinländarna ofta med förakt, förvåning och kanske en del rädsla. “De ska nog se att populismen inte har någon framtid” eller “det här kommer att blåsa över”, var det många som sa.

I plenisalen däremot märktes de nya tiderna genom att debatten blev fränare: motsättningarnas tid var sannerligen inte förbi.

Den politiska debatten började också allt mer handla om hur väljare och politiker skulle förhålla sig till populismen.

Vad är högerpopulism?

I stället för att försöka förstå högerpopulismens företrädare som representanter för en enhetligt ideologi är det mer fruktbart att förstå dem genom hur de artikulerar sin politik.

Medan partiernas ideologier skiljer sig är det utmärkande för så gott som alla populister att de strävar efter att konstruera en antagonism mellan “eliten” och “folket”.

Utmärkande för populisten är att anklaga “eliten”, som hen ofta själv tillhör, för att söka kringgå folkets “riktiga” vilja. Samtidigt erbjuder de knappast någonsin ett konkret, enhetligt program som skulle råda bot på många av problemen de beskyller eliten för.

Orättvisor, säger populisten, har sin grund i att “eliten” bryr sig mera om flygekorren och flyktingen än om finländaren― Johan Ekman

Ojämlikheter och orättvisor, säger populisten, har sin grund i att “eliten” bryr sig mera om flygekorren och flyktingen än om finländaren. Väl vid makten är det svårare att förstå hur de i praktiken för "folkets" talan, vilket i sin tur kan leda till besvikelser hos väljarkåren.

Det i sin tur öppnar för en ännu fränare populism. Som bekant gick det så i Finland efter 2015 då Sannfinländarna gick med i regeringen.

Resultatet var att partiet splittrades och valde en ny ordförande. Timo Soini ersattes av Jussi Hall-aho som förde partiet i opposition.

Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho på Riksdagshusets trappa
Jussi Halla-aho möter demonstranter. Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho på Riksdagshusets trappa Bild: Johan Ekman/Yle Jussi Halla-aho

Orsakerna till högerpopulismens frammarsch går att finna i den finans- och därefter följande eurokris som kastat sin skugga över decenniet.

I och med kriserna fick det politisk-ekonomiska konsensus som rått i västvärlden sedan 1980-talet en allvarlig törn. Länge hade nämligen center-högern och center-vänstern regerat med en någotsånär gemensam uppfattning om en och samma ekonomiska modell.

Vägen hade stakats ut av Ronald Reagan i USA och Margaret Thatcher i Storbritannien. Problemen med hög inflation och avtagande ekonomisk tillväxt skulle enligt dem lösas genom en liberalisering av finansmarknaden och ökad produktivitet. Ökad ekonomisk ojämlikhet låg inte i fokus.

Vad som kom att kallas den tredje vägens socialdemokrati accepterade också mer marknad och minskad reglering som sitt modus operandi. Det här var “tidens melodi”, som en inflytelserik socialdemokrat en gång förklarade saken för mig.

Grekiske finansministern Evangelos Venizelos och Jutta Urpilainen undertecknade avtalet i Bryssel 20.02.12
Finlands finansminister Jutta Urpilainen (SDP) undertecknar avtal med sin grekiska kollega Evangelos Venizelos (PASOK) 2012. Grekiske finansministern Evangelos Venizelos och Jutta Urpilainen undertecknade avtalet i Bryssel 20.02.12 Bild: Finansministeriet urpilainen

I Europa syntes det genom en integrationsutveckling där gränserna för kapital, varor, tjänster och människor försvann. Samtidigt skulle den ekonomiska politiken och socialpolitiken fortsättningsvis skötas av nationalstaterna.

Det här, visade det sig, var omöjligt när den stora krisen 2007-2009 skakade om världsekonomin.

När krisen spred sig från USA till Europa gick det inte gick att blunda för att ekonomierna var sammanbundna och krävde nationsöverskridande gemensamma insatser för att räddas.

Vem ska stå för notan?

För att undvika en kollaps av världsekonomin användes massiva summor för att rädda de krisande finansinstituten. Det innebar att statsskulderna blev höga och ett decennium av nedskärningar följde. Trots en liten återhämtning förblev den ekonomiska tillväxten blygsam.

Det var i den här kontexten som populisterna på allvar trädde fram och gjorde anspråk på makten genom sin polariserande retorik.

Varför ska vi betala för grekernas ekonomiska problem, frågade Sannfinländarna här i norr. Varför ska vi tvingas skära ner så till den grad att människor blir hemlösa, frågade Lega Nord i Italien.

Varför ska vi få sämre offentlig service samtidigt som vi ska ta emot främmande människor, sa nationalisterna, dock utan att fästa sig vid de strukturella ekonomiska problemen som välfärdsstaterna tampades med― Johan Ekman

Mer vatten på sin kvarn fick populisterna när flyktingkrisen inträffade i mitten av decenniet.

Varför ska vi få sämre offentlig service samtidigt som vi ska ta emot främmande människor hit, sa nationalisterna, dock utan att fästa sig vid de strukturella ekonomiska problemen som välfärdsstaterna tampades med.

Invandraren eller flyktingen fick således skulden för problem de inte själva varit med att skapa.

Att populisterna ofta möttes med hånfulla attityder av de etablerade makthavarna stärkte intrycket hos många att “eliten” inte förstod vad som pågick i samhället.

Därtill lärde sig populisterna snabbt att effektivt använda sociala medier för sin kommunikation. För det om något var ett forum skapat för att ytterligare skärpa antagonismer.

Mot 2020-talet

Kommer det här att ändras under följande decennium?

Så länge det inte råder konsensus om metoderna för att överbrygga klyftan som uppstått mellan globaliseringens effekter och de nationella politiska beslutsfattandet är det svårt än se en förändring.

Snarare verkar det som om polariseringen blir värre eftersom det finns många som plockar politiska poäng på den. Samtidigt ska vi komma ihåg att det ligger i våra händer – och hjärnor – att åstadkomma positiv förändring.

Det gäller att lyssna, engagera och förklara― Johan Ekman

Kunskapen mänskligheten besitter när det gäller att lösa också stora problem är stor. Men politik handlar inte bara om rationell kunskap. Det handlar också om känslor och förmågan att artikulera dem.

Det betyder inte att de som vill konkurrera med populisterna ska ge avkall på en ideologiskt sammanhängande politik. Men likaledes är det ofruktbart att hänvisa till "objektiva" ekonomiska lagar eller en "oundviklig" globalisering.

Istället gäller det att lyssna, engagera och förklara. Men det demokratiska idealet förutsätter också att den perfekta lösningen för alla och envar antagligen aldrig förverkligas. Och det i sin tur är inte en lätt sanning att omfatta.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes