Hoppa till huvudinnehåll

Maria Sid är chef för Nordens största teaterkomplex – ”nu är det dags att ge åt andra av det man lärt sig”

Maria Sid i Stockholm 2019.
Maria Sid i Stockholm 2019. Bild: YLE / Frida Lönnroos. Maria Sid

Maria Sid talar om ett nytt ledarskap som hon vill föra fram inom kulturvärlden. Till Sverige hämtar hon också ett slags finländsk direkthet, som personalen verkar uppskatta. Det kan behövas på en sådan jätteinstitution – ”ibland kan jag möta sjuttio skådespelare i samma rum, men jag gillar det”.

Maria Sid har fullt upp.

Då jag skickar e-post till hennes sekreterare och ber om en intervju får jag höra att kalendern är proppfull två månader framåt. Då jag tjatar lite lyckas man klämma fram en ledig timme om tre veckor, strax innan jul.

– Och självklart vill jag ju prata med Finland, säger hon och skrattar sitt stora skratt då vi sedan träffas.

– Det är roligt att jag har fått så många gratulationer från Teaterfinland nu, tillägger hon.

Så är det också speciellt att Finland får plats i den absoluta svenska teatereliten.

Exakt 50 år efter att finlandssvenska Vivica Bandler blev chef på Stadsteatern och under tio legendariska år lade grunden för den folkteatertradition som teatern fortfarande värnar om, är det nu dags för nästa finlandssvenska chef – för övrigt den tredje kvinnliga chefen under teaterns snart 60 år.

Maria Sid i Stockholm 2019.
Maria Sid. Maria Sid i Stockholm 2019. Bild: YLE / Frida Lönnroos. Maria Sid

Men nu ska vi försöka diskutera stora frågor.

Hur man än vänder och vrider på det, tillhör Maria Sid nämligen Nordens absoluta kulturmaktelit. Är man chef för det som kallats Skandinaviens största teaterhelhet, då betyder ens ord verkligen något.

Kanske därför är hon också försiktig med stora påståenden.

Det är inte så att hon skulle hålla tillbaka. Maria bjuder på långa svar, en timme går snabbt. Men hon är inte den som kommer med oneliners designade för uppseendeväckande rubriker, hon är inte heller den som går ut med att revolutionera teaterkonsten eller en jätteinstitutions repertoar.

Men en sak är hon väldigt tydlig med – att hon vill hämta med sig ett nytt ledarskap, och att det krävs mod för att genomföra det.

Kontrakt på bara ett drygt år

Men nu backar vi lite, och börjar från början.

Det är en regntung eftermiddag en vecka före julafton. Stadsteatern är mitt uppe i en jättelik renovering, så Maria Sid tar emot i teaterns tillfälliga kontorsutrymmen. Luftkonditionering och byggplatsmuller tränger in i hennes lilla chefsrum, men det stör inte hennes humör.

Vi börjar med en fotosession, först på en minimal balkong (”så bra att jag får dagens första friska luft”) och sedan framför det jättelika fotografiet vid hennes arbetsbord (”det är så vackert, och grubbligt, den där ensamheten”).

Maria Sid i sitt arbetsrum i Stockholm 2019.
Maria Sid vid arbetsbordet, framför det inramade fotografiet. Maria Sid i sitt arbetsrum i Stockholm 2019. Bild: YLE / Frida Lönnroos. Maria Sid

Samtidigt berättar hon att det tidsbundna chefskontraktet på bara ett drygt år är hennes val. Det är så mycket som händer nu, Kulturhuset Stadsteatern har en ny vd, och då anser Maria att man måste ge honom utrymme att skapa sin värld.

– Det är ju inget roligt jobb egentligen, svarar hon lite skämtsamt när jag frågar varför hon egentligen velat bli teaterchef, det där jobbet som många sagt att är det mest djävulska av alla teaterjobb.

– Men jag har jobbat med teater ända sedan jag var jätteung, både på scenen och bakom scenen och bredvid scenen, så någonstans kommer man till ett slags läge där man upplever att det nu är dags att ge ge ge åt andra det vad man har lärt sig.

– Någonstans är jag kanske funtad så att jag också njuter när andra lyckas, om man har kunnat hjälpa till. Det är kanske en åldersgrej också, att komma in i en speciell tid i livet då man delar med sig och faktiskt ger. Någonstans upplever jag att jag är där nu.

– Så det hänger ihop med det här att ”you got to do good in your life” i något skede av ditt liv.

I dagens cyniska värld låter det lite som den ultimata klichén, att någon vill bli chef för att kunna göra gott?

– Det låter lite fasligt? skrattar Maria, stort och hjärtligt.

– Jag är ju en lite naiv person och på något sätt idealist, och jag märker att det är många som blir lite provocerade av att höra det. Men jag kan också någonstans se det som en styrka, för om man inte på något sätt ändå tror på sin omgivning och vill få det goda ur allting så tror jag det inte är någon idé med någonting.

Kulturhuset i Stockholm.
Kulturhuset, dit stadsteatern återvänder till sitt 60-årskalas hösten 2020. Kulturhuset i Stockholm. Bild: YLE / Frida Lönnroos. Kulturhuset

Du har också talat om att det behövs mod för att skapa det nya ledarskapet. Men vad är detta nya ledarskap?

– För mig är det en chef som är mera Hands on och mera på golvet tillsammans med de andra.

– Vi har ju haft en lite annan slags tradition i Norden. I Finland hade vi en Jouko Turkka som alla följde, det fanns liksom bara en enda sanning. Också i Sverige har vi haft liknande stora kulturpersonligheter som alla bara följer och vissa mår dåligt och ingen säger det. Så det nya ledarskapet betyder för mig att man involverar människorna omkring sig.

- Det är faktiskt svårare än vad man skulle tro. När man talar om kulturbranschen är det alltid lättare att sätta sig i ett rum och stänga dörren och bestämma saker där bakom lyckta dörrar. Det är mycket enklare än att säga att vi har den här jätteorganisationen och vi ska göra saker tillsammans. Så där ser jag det behövs mod, för om du öppnar en dörr så börjar det ramla in både ett och annat.

Ett kommunicerande ledarskap

Maria Sid vill hämta med sig öppna dörrar och ett kommunicerande ledarskap, och då jag ser hur teaterns anställda karaktäriserar sin nya chef handlar mycket just om det. Att Maria Sid är en rak chef, rättfram och bra på att lyssna.

– För mig är det jätteviktigt att vi samtalar tillsammans, och jag tycker faktiskt om att tala med många människor samtidigt. Sen är det här ju en jättestor organisation så det kan sitta sjuttio skådespelare i samma rum, och så pratar vi. Men jag tycker det är en intressant utmaning.

– Makt medför alltid ansvar, så det jag kan göra är att faktiskt lyssna mera.

Maria Sid i Stockholm 2019.
Maria Sid på sin lilla balkong, med S:ta Clara kyrka i den dunkla bakgrunden. Maria Sid i Stockholm 2019. Bild: YLE / Frida Lönnroos. Maria Sid

Intressant är också att se hur både Maria Sid och den lika nya chefen för nationalscenen Dramaten, Mattias Andersson, talar om hur viktigt det är att bygga upp en vi-känsla.

Det borde väl vara en sådan självklarhet som inte ens skulle behöva uttalas?

– Men det är säkert något som man kan glömma bort lite på vägen, när det handlar om så stora institutioner där det lätt uppstår ett slags fabrikskänsla över jobbet.

"Det ska vara brett och allt"

Konstnärliga linjer är Maria Sid försiktigare med att dra, åtminstone offentligt.

Hon säger att hon som chef framför allt kan hämta med sig ett musikteaterkunnande, men att hon också skulle vara intresserad av att etablera en helt ny liten experimentscen, där man kunde ge plats åt nya röster och göra dem större.

Annars konstaterar hon flera gånger att repertoaren ska vara bred, innehålla något för alla.

– Jag vet att det kanske är trist för journalister att höra det svaret, att det ska vara brett och av allt. Men den här teatern är just det. Stadsteatern är allas teater, det är folkets teater.

Maria Sid i Stockholm 2019.
Maria Sid. Maria Sid i Stockholm 2019. Bild: YLE / Frida Lönnroos. Maria Sid

Det var det som Vivica Bandler så framgångsrikt etablerade under 1970-talet, det som gör att hon fortfarande är ihågkommen med gyllene kant i teaterns korridorer.

Det är också just det som 00-talets framgångsrika chef Benny Fredriksson byggde vidare på och förde till sin spets då han fick teatern att slå publikrekord på publikrekord.

Benny Fredriksson, ja. Han som blev en måltavla för metoo-rörelsens maktmissbrukoffensiv, och till slut tog sitt eget liv.

Det traumat bearbetar teatern fortfarande.

– För mig är det ganska tydligt att Kulturhuset Stadsteatern varit med om väldigt svåra och tragiska händelser som har präglat oss starkt. Men nu i och med att vi flyttat ut från huset och renoverar, och med vår nya vd också, så får vi en riktig nystart där vi har en chans att gå vidare från alla de här svårigheterna som varit.

– Jag är väldigt rak när jag pratar med min personal. Jag tycker att man här i Sverige har en tendens att säga ”nej allt är bra det är okej”, för man vill inte att det ska bli lite jobbigt. Men för mig är det viktigt att lyfta upp sådant just för att det inte ska bli så jobbigt. Så jag säger ofta på möten att, har ni problem så ge dem åt mig så löser vi dem tillsammans.

Det som är avgörande är väl att man lyckas bryta den tystnadskultur som varit rådande. Men hur lyckas man med det, i praktiken?

– Genom att vara grymt ärlig. Det är den enda vägen att verkligen själv tala ärligt och lyssna ärligt, det handlar om att skapa förtroende och trygghet i olika forum där folk kan prata och säga hur de känner sig. Om det är något vi ska lära oss från metoo så är det ju faktiskt att respektera det att vi ska känna oss trygga på våra arbetsplatser och på alla ställen i vår värld, så att vi vågar tala ut.

– Då kommer vi också in på det viktigaste ordet för mig, och det är respekt. Det ordet innehåller jämställdhet och hur man behandlar alla människor omkring sig. Därför är mitt arbete så oerhört viktigt, att jag som ansvarig för den här arbetsplatsen verkligen agerar och också berättar och pratar om de här sakerna.

Hoppfull gällande teaterns framtid

Höstens teaterdebatt i Sverige har handlat om teaterns roll i samtidsdebatten, det som började med att Dagens Nyheters Johan Hilton slog fast att teatern förlorat på knockout i fajten med tv-seriekulturen.

Det påståendet vill Maria Sid i sin tur slå knockout på.

Maria Sid i sitt arbetsrum i Stockholm 2019.
Maria Sid. Maria Sid i sitt arbetsrum i Stockholm 2019. Bild: YLE / Frida Lönnroos. Maria Sid

– Jag vill säga åt kulturcheferna att gå snälla på teater ens en gång i månaden, för då är ni med oss.

– Dessutom är jag otroligt hoppfull gällande teaterns framtid.

– Jag tänker såhär att... ju mer vi är på sociala medier och ju mer vi tittar på tv-serier och liksom lever genom de här historierna på olika skärmar, så tror jag värdet av det äkta möte som teatern erbjuder bara kommer att bli större. Jag ser hur också unga människor säger vau, att det här var ju häftigt att se den här karaktären på riktigt gestaltas av den här skådespelaren.

– Det är det här mänskliga mötet som är unikt, det som sker här och nu i ett rum. Så någonstans är jag nu mera hoppfull än för en tid sedan, just på grund av att vi har mera skärm-koma som jag kallar det. Då kan du få en jättestark upplevelse på teatern. Så jag är extremt hoppfull faktiskt.

Debattartikel i Dagens Nyheter.
Insändare i Dagens Nyheter den 16/12. 2019. Debattartikel i Dagens Nyheter. Bild: YLE / Tomas Jansson Kulturdebatt

Kamp för kulturens oberoende

En annan debatt har påbörjats alldeles nyligen.

Den sextonde december publicerades en uppmaning undertecknad av sjutton svenska kulturchefer. Här tog man ställning för offentligt stödda kulturinstitutioners oberoende, att man måste kunna fortsätta verka utan påverkan från politiska krafter – ett ställningstagande som inte minst har att göra med Sverigedemokraternas försök att blanda sig i biblioteks och museers verksamhet.

Då jag tar upp den frågan, rädslan för att Sverige skulle ta ens ett steg på den ungerska vägen som lett till att myndigheter på politiska grunder ger sparken åt kulturchefer och via nyutnämningar påverkar teatrars och museers program, och frågar om också Maria är personligen orolig över vart vi är på väg. Då blir hennes svar för första och enda gången riktigt korta.

– På samma sätt som de sjutton cheferna är oroliga så är jag orolig.

Men vad kan ni göra om en kommunstyrelse vill blanda sig i era repertoarval?

– Nå dit vill vi nog aldrig komma.

Men hur förhindrar man det?

– Man gör sitt allt för att det inte ska gå så. Jag har inga genvägar, men det här är en oerhört viktig diskussion och nu har vi gjort ett upprop.

"Du pratar som Vivica Bandler"

Så tar intervjutiden obönhörligen slut.

Då vi började var Maria en kvart försenad, raden av möten hade dragit ut på tiden. Men nu har hon ruckat på sin tidtabell, i stället för att sluta prick 16 som avtalat har klockan redan hunnit bli 20 över.

Maria lovar ytterligare några minuter, och jag frågar om hennes oerhörda arbetstakt, regier och tv-serier vid sidan av chefskap. Plus att hon under våren ska regissera musikalen We Will Rock You i Finland.

– Jag vet inte. Jag gör ju inte alla de här sakerna samtidigt, fast det kanske ser så ut. Jag tycker att jag gör en sak i taget.

Ruth Vega Fernandez och Maja Rung i Min fantastiska väninna.
Maria Sid är en regisserande teaterchef. Fjolårets succé Min fantastiska väninna ska hon nästa vår flytta till teaterns stora scen. Ruth Vega Fernandez och Maja Rung spelade väninnorna i uppsättningen tidigare i år. Ruth Vega Fernandez och Maja Rung i Min fantastiska väninna. Bild: © Sören Vilks. Ruth Vega Fernandez,Maja Rung,Stockholms Stadsteater

Jag börjar packa ihop, och återvänder samtidigt till Vivica Bandler och hennes arv, hur det känns att pröva hennes stövlar, och hur mycket Maria blir påmind om kopplingen till legenden Bandler.

– Alltså för mig är det ju så att jag beundrar henne väldigt mycket, där fylls man ju av något slags vacker nostalgi. Jag läser gärna om hennes tankar och jag har just stämt möte med en skådespelerska som jobbade väldigt nära henne, för jag vill höra mer om henne, att hurudan var Bandler när du jobbade med henne. Jag kan också känna så här att, om jag ibland känner mig lite ensam i mitt rum så tänker jag att det gjorde nog hon också.

– Och så älskar personalen här att nämna det. När man träffar någon så kan den säga ”Du pratar ju som Viveca Bandler”, och det tycker jag är väldigt skojigt faktiskt.

Så återvänder hon till sitt jobb. Det är oerhört mycket planerande nu. Det handlar inte bara om att återvända till teaterns egentliga hem vid Sergels Torg, det handlar också om att fira teaterns 60-årsjubileum som sammanfaller med flytten.

Då ska Maria Sid också regissera på Stadsteatern. Men vilken pjäs det blir, vill hon ännu inte avslöja.

– Det klarnar först under våren, svarar hon och ler hemlighetsfullt.

Maria Sid i Stockholm 2019.
Maria Sid. Maria Sid i Stockholm 2019. Bild: YLE / Frida Lönnroos. Maria Sid

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje