Hoppa till huvudinnehåll

Podden Lägsta domstolen: Är politiker kompetenta och är demokrati det bästa alternativet?

Plenisalen i riksdagen 12.9.2019. Bilden är tagen uppifrån.
Majoriteten av riksdagsledamöterna är högutbildade. Forskning tyder också på att dom är smartare än genomsnittsmedborgaren. Plenisalen i riksdagen 12.9.2019. Bilden är tagen uppifrån. Bild: Pekka Tynell / YLE riksdagen,Riksdagshuset (Finland)

"Det sägs att demokrati är det sämsta statsskicket förutom alla andra" sade Winston Churchill. X3M-podden Lägsta domstolen listar plus och minus med olika sätt att leda ett land.

X3M LÄGSTA DOMSTOLEN

Lägsta domstolen är X3M:s senaste poddprojekt! I aktualitetspodden hör vi Axel Brink, Max Rantakangas och Simon Karlsson som varje tisdag tar upp ett problem som samhället bråkar om och försöker reda ut vem som har rätt och vem som har fel.

Podden hittar du på Yle Arenan och i andra poddappar, bland annat Spotify och Itunes.

En pärmbild för podden Lägsta domstolen med Max Rantakangas, Simon Karlsson och Axel Brink.
En pärmbild för podden Lägsta domstolen med Max Rantakangas, Simon Karlsson och Axel Brink. Bild: Erik Åhman & Max Rantakangas Yle X3M,lägsta domstolen

Den regelbundet återkommande debatten om politikers kompetens har blossat upp rejält under hösten. Visst kritiseras med jämna mellanrum politiker för det ena och det andra – det vet bland annat förrförra statsministern Sipilä och hans trafikminister Berner – men kriserna med Posten och finländarna i al-Hol har under hösten på många sätt gjort att debatten är mer aktiv än på länge.

Speciellt kölvattnet har inte varit en vacker syn. Många finländare och bland annat Estlands inrikesminister har funderat på om en före detta butiksexpedit faktiskt kan leda Finland genom dessa svåra tider. Nu har X3M.s podcast Lägsta domstolen tagit itu med att reda ut vad en politiker egentligen ska kunna.

Kompetenskrav på politiker

I teorin har det ingen skillnad vilken utbildning en politiker i en demokrati som Finland har. Väljarna ska kunna avgöra själva vem som är tillräckligt kompetent.

Och det leder till fakta nummer ett: I riksdagen har en stor del högskoleutbildning. Ofta är de i majoritet, som nu: 149 riksdagsledamöter har högskoleutbildning.

Utbildningen är ändå inte det viktigaste.

- Det betyder inte att alla behöver ha en hög utbildning. Som politiker är du i första hand där för att du företräder en viss åsikt. Du ska gärna ha en tydlig ideologisk kompass, så att väljarna känner sig representerade, förklarar Åsa von Schoultz, professor i allmän statslära vid Helsingfors universitet.

Åsa von Schoultz.
Åsa von Schoultz säger att politker de facto är ganska smarta. Åsa von Schoultz. Bild: Dann Pettersson EU-val,åsa von schoultz

von Schoultz säger att väljarna är duktiga på att välja sina beslutsfattare. Det finns dessutom tecken på att politiker är intelligentare än genomsnittet, trots att folket sällan vill tro det.

- Vi vet från forskningen att det politiska systemet sorterar kandidater ganska bra. Svenska studier visar att svenska politiker, trots att de som finländska politiker får skäll för att vara inkompetenta, ofta är mer intelligenta än befolkningen i genomsnitt.

Systemet ser till att vi i genomsnitt vaskar fram ganska intelligenta och drivkraftiga politiker

- Ofta är de också lika eller mer intelligenta än företagsledare i Sverige i snitt är. Uppfattningen som finns om att politiker inte är så kompetenta kan nog i stort sett betraktas som en fördom.

Enligt von Schoultz innebär det här att kompetenskrav i form av utbildningskrav inte behöver ställas.

- Systemet ser till att vi i genomsnitt vaskar fram ganska intelligenta och drivkraftiga politiker, och då tror jag inte att vi behöver ett krav på lägsta utbildning.

Undantaget är justitieministerposten, som enligt von Schoultz ofta går till någon som studerat juridik.

En annan aspekt är att politikerkarriären i sig ger mycket erfarenhet. Statsminister Sanna Marin må vara en tidigare butiksanställd, men utöver det har hon tio år av erfarenhet av politik, där hon fått lära sig en massa om en mängd olika saker. Dessutom ska man inte glömma att hon hör till redan nämnda högutbildade politiker, med en examen i statlig förvaltning i bakfickan.

Det samma gäller för de flesta karriärpolitiker. Summan av allt är att politiker ofta är kompetenta.

Men säg att du ändå funderar på alternativen, om vår nuvarande demokrati inte är det enda sättet att styra ett land. Vilka är dom?

Femstjärnerörelsens ledare Beppe Grillo under valkampanjen inför det italienska parlamentsvalet i februari 2013.
Beppe Grillo grundade Femstjärnerörelsen i Italien, som bygger på en form av direkt demokrati: Folk får rösta på hur partiets folkvalda ska rösta. Femstjärnerörelsens ledare Beppe Grillo under valkampanjen inför det italienska parlamentsvalet i februari 2013. Bild: EPA/ETTORE FERRARI Beppe Grillo,Italien

Variationer på demokrati

Just nu har vi en representativ demokrati, vilket innebär att vi väljer beslutsfattare som ska företräda oss i riksdagen, kommunen eller i EU-parlamentet. Politikerna väljs för ett på förhand bestämt antal år och sedan väljs en ny riksdag. Om en politiker varit dålig är tanken att man kan rösta på någon annan för att visa sitt missnöje.

Om man vill ändra på det men ännu ha demokrati, kan man gå åt två olika håll.

Antingen ges folket ännu mer makt i en direkt demokrati. Folket får säga sitt om varenda en fråga. De senaste åren har fler och fler väljare låtit förstå att det här skulle vara bra, men praktiskt finns det frågetecken. Kan det fungera på ett smidigt sätt? Och är det faktiskt effektivt?

Att gå åt det andra hållet är till exempel att förlänga valperioderna. Filosofen Roman Krznaric funderar i en essä från i våras på om de korta intervallen mellan val gör att beslutsfattarna sätter för mycket energi på att bli omvalda, då impopulära beslut kan leda till förlust i nästa val. Resonemanget är att impopulära beslut inte alltid är dåliga beslut.

Morgondagens medborgare åtnjuter inga rättigheter, och saknar organ som kan bevaka deras intressen i frågor som onekligen kommer påverka deras liv― Roman Krznaric

Om vi hade perioder på tio år, skulle riksdagen då vara effektivare? Om oppositionen inte konstant måste jobba på att motbevisa regeringen, skulle det leda till ett bättre samarbete?

Dessutom skapar fixeringen på nästa val ett krav på beslut med goda kortvariga effekter, vilket ignorerar framtida generationer som kan tvingas handskas med konsekvenserna.

Epistokratins expertstyre

Till sätten som kan luftas i en artikel som denna hör teknokrati eller epistokrati. De kan arrangeras demokratiskt eller inte, men grundtanken är att landet leds av personer med speciell kunskap i de relevanta fälten. En regering av experter, helt enkelt.

Teknokratin skiljer sig från epistokratin genom att teknokratin efterlyser tekniskt lagda experter, och epistokratin alla de visaste männen och kvinnorna. Skulle inte det vara utopiskt, en värld där de smarta bestämmer så vi alla får det bra?

Rafaels målning av filosoferna Aristoteles och Platon
Platon fann demokratin gullig, men kritiserade systemet eftersom han tyckte medborgarnas nyckfullhet är ett problem. Rafaels målning av filosoferna Aristoteles och Platon filosofi,Platon,Aristoteles

Argumentet för är att en icke-expert omöjligen kan veta om ökad immigration, kärnkraft eller krokiga gurkor är bra eller dåligt.

Argumentet mot episto- eller teknokrati bygger på att det är mänskligt att fela. Vad händer då experterna har fel? Hur ställer vi dem till svars?

Och så har vi en filosofisk frågeställning: Kan människan vara en god envåldshärskare, även om man är en grupp människor?

Den gode despoten

Att olika former av diktaturer inte kommer på fråga är förhoppningsvis en självklarhet för läsaren. Epistokratins och teknokratins brister härstammar från diktaturens dito. Vi vet helt enkelt inte om experterna i längden kan agera så att alla får det bra, eller om de förvandlas till en makthungrig statsapparat med endast sina egna intressen i åtanke.

Staty av kejsaren Marcus Aurelius.
Den 200-åriga fred för medborgarna i det romerska riket som kejsar Augustus fixade under sin tid som envåldshärskare anses ha slutat med kejsar Marcus Aurelius (bilden) död år 180. Staty av kejsaren Marcus Aurelius. Marcus Aurelius,Kapitolinska museerna

Det har inte funnits många goda envåldshärskare genom åren. Flera diktatorer och envåldshärskare har förbättrat levnadsvillkoren för sina undersåtar, men riktigt goda har de kanske aldrig varit.

Augustus skapade 200 år av fred, men det romerska riket byggde på slavarbete och rasism. Aztekerna frodades under sina kejsare, men härskarnas makt befästes med människooffer. Peter den store, likt faraonerna i Egypten tusentals år före honom, skapade blomstrande riken i ogästvänlig miljö, men det krävde tiotusentals människoliv.

Och Lenin kanske trodde att kommunismen skulle lösa alla problem, men miljontals fick sätta livet till innan statsskicket fick ses över.

Det verkar som att makt har en berusande effekt. Steget från demokrati till ett annat system kan vara lockande, men är inte en risk ett samhälle ska ta lättsamt.

Vi inledde artikeln med Churchills citat, som i sin helhet lyder: "Ingen låtsas som att demokratin är perfekt eller allvetande. Faktiskt så har det sagts att demokrati är den värsta formen av statsskick, förutom alla de andra formerna som till och från har prövats på".

Och eftersom vi verkar vara duktiga på att välja duktiga människor till maktpositioner, är det faktiskt värt att ifrågasätta det citatet?