Hoppa till huvudinnehåll

Julessä: Hem till jul? Bland hemlösa, hemlängtande och hemvändande

bro i Paris
Paris bro i Paris Bild: Carlos Delgado [CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons Paris,pont alexandre

Ann-Helen Berg tvingades tillbringa natten på flygplatsen Charles de Gaulle, observerade, antecknade och skrev om det liv som utspelade sig bland strandade resenärer, en flirtande karl och en olycklig kvinna, arbetare och hemlösa:

Ur högtalarna ljuder Driving home for Christmas och killen som kör flygfältets elbil sjunger med och ler stort. Plötsligt står George Clooney framför mig och erbjuder en liten kopp espresso.

Det är tur att han ser vänlig ut för storleken på hans reklamplakat är skrämmande stor. Men funkar tydligen, kaffemaskinen han gör reklam för går åt som smör i solsken.

Även om det är december, eller kanske just därför. Presentkassar med reklamtexten lastas på redan överfulla bagagekärror.

Jag har haft en heldag i Paris, intervjuat en duktig finländare, besökt några museer och gallerier samt flera bokhandlare och ätit en lätt lunch vid Place Saint-Michel.

Eiffeltornet
Paris Eiffeltornet Bild: EPA/ETIENNE LAURENT Paris,Frankrike,Eiffeltornet,Earth Hour

Nu har jag kommit till Charles de Gaulle-flygfältet i god tid, jag har fått lära mig att då man ska till detta ställe kan vad som helst hända; strejk, söndriga tåg, trasiga banavsnitt, omdirigering.

En timmes resa kan snabbt bli tre. Men nu är jag på plats och mannen har meddelat att han blir lite sen från sin mellanlandning i ett Amsterdam som täckts i tjock dimma. Han köar för att få sin biljett ombokad till följande flyg och kön är kilometerlång.

Även det här flygfältet är smockat av folk, på väg bort och hem eller på väg att möta nära och kära som kommer resande till jul. Sorlet är stark och statiskt, emellanåt söndras det av pipande, varnande färdmedel som svischar förbi.

Jag sätter mig vid en gate där resenärer med brittiska flyg anländer, plockar fram min bok och sjunker in i berättelsen.

Möte med en landsman

”I am from Finland, I want to go home”, hans accent är tydlig, han är en landsman.

Jag höjer försiktigt blicken och de fastnar på hans fötter, söndriga sandaler som knappt hålls ihop, håliga yllesockor där en uppsvälld, lätt blåaktig stortå med oklippta, gula naglar sticker ut.

Han är en smutsig, gammal man som upprepar sitt mantra åt alla som sitter i aulan men han tar sig inte in i mitt hörn.

Han har en bagagekärra med en söndrig resväska som inte skulle hålla för ens den minsta bagagehantering och en hel hög fullproppade plastkassar.

Jag fortsätter läsa men väcks ur min fiktiva bubbla av högljudda röster och upprörda människor. Det är den finska mannen som tydligen fått ihop en del pengar och gått till affären mitt emot men ”glömt” att betala.

I den lilla korgen i hans vagn finns några yoghurtburkar, några inplastade smörgåsar, kexpaket och några frukter. Själv halsar han en halva vitt vin till den unga expeditens fasa, han gör en grimas.

Strax kommer inkallade vakter och den hemlösa mannen ger lugnt sina papper, det är en ljusblå plastficka och jag tänker på de mörkblå passen som fanns i min ungdom, ett dokument man skyddade med sitt liv då man befann sig utomlands.

Knappast är detta ett sådant, dokumentet är mer som ett häfte och studeras noga, samtal rings och gruppen utökas med fler vakter, några till poliser och till slut även några militärer, unga män med tunga maskingevär.

Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris
Flygplatsen Charles de Gaulle Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris Bild: Dmitry Avdeev/CC-by-sa-2.5 charles de gaulle

Min landsman håller sig stoiskt lugn, han verkar mest blasé och försöker bara lite protestera då den upprörda expediten plockar med sig affärens varor och försvinner.

Flaskan får mannen behålla och han tömmer den snabbt, rädd att någon ska ta den ifrån honom.

Det rings flera samtal men till slut för två poliser bort mannen, han vandrar uppgivet med dem. Lugnet återställs bland de väntande i hallen.

Men jag fortsätter fundera på de unga soldaterna, de är svåra att
vänja sig vid, speciellt då de är så tungt beväpnade. Min fantasi skenar iväg, jag ser för mig vad som kunde hända om nån av soldaterna skulle överreagera, eller, ännu värre, ”snedtända”.

Vi skulle inte ha en chans, någon av oss.

Julbling och ett förväntansfullt barn

Ut från gaten dansar plötsligt en liten prinsessa, hon ser ut som en hel julmarknad med blinkande diadem dekorerad med renar och granar, blinkande julbrosch (som senare ska visa sig spela Jingle bells då hon trycker på den), en julröd klänning med glittrande dekorationer, vita strumpbyxor med tomtar på och hennes skor blinkar i neon då hon rör sig, det gör även hennes lilla, rosa resväska.

Hon är kanske fyra, hennes bror några år äldre och de syns på lång väg att de är övertrötta men även höga på socker, de bryr sig inte om de kindpussande och kramande vuxna utan rusar istället omkring bland stolar och krukväxter.

Det är tur för föräldrarna att flickan syns lång väg, hon är svår att tappa bort.

Julpynt på flygplatsbar, flaskor i bakgrund
Julpynt också i baren Julpynt på flygplatsbar, flaskor i bakgrund Bild: Ann-Helen Berg Paris-Charles de Gaulle-flygplatsen

Jag lämnar det stora sällskapet, där välkomstceremonin kommer att ta ännu en god stund, bakom mig och tar rulltrappan upp till andra våningen.

Clooney fortsätter bjuda på kaffe även om affären bakom honom har stängt. Jag sätter mig ner och läser mina sms.

Mannen rymdes inte med planet som är sist att lyfta och han är arg, ”det ser dåligt ut”, staden är täckt i dimma och tusentals resenärer är strandade, han köar för att komma med ett annat flyg men undrar om jag orkar vänta.

Visst, svarar jag, kollar mina tåg- och busstider och konstaterar att jag måste åka om en halv timme om jag ska hinna tillbaka till min lilla residens by på andra sidan Paris.

Han lovar höra av sig så fort som möjligt men vågar inte ringa innan han fått laddat sin mobil.

Han tycker att vi kan ta in på hotell om han kommer sent och jag går till Sheraton för att kolla priser. Sexhundrafemtio euro. Kanske inte.

Jag är ändå väl förberedd, har med mig två romaner, anteckningsbok och en varm tröja. Jag har också köpt vatten och något att äta, det går ingen nöd på mig.

Hinner man hem till jul?

Många andra verkar vara i samma situation som jag, endera ska de resa ut och kommer inte iväg eller så väntar de på någon som ska anlända till Paris, ordentligt försenade.

Jag tjuvlyssnar på ett par som tydligen nyss börjat prata, hon är amerikanska, har varit ett år i Frankrike och vill nu inget annat än att komma hem, även om hon har trivts.

Hon har två enorma resväskor och en hel drös påsar och kassar. Hennes samtalspartner är belgare och studerar i Paris, han funderar på tåg som alternativ men har maxat sitt kreditkort och har bara 35 euro att använda, han måste vänta på att få använda sin redan betalda flygbiljett.

De suckar åt sin olycka men är glada över att det ännu är flera dagar till själva julafton, de ska nog hinna hem.

Under storstrejken 5.12.2019 är också Eiffeltornet stängt
I den här berättelsen är det Amsterdam, inte Paris, som upplever dimridåer Under storstrejken 5.12.2019 är också Eiffeltornet stängt Bild: AFP / Lehtikuva Frankrike,Paris,Eiffeltornet,strejker

Mannens följande sms är inte särdeles upplyftande, han kommer inte iväg, flygfältet är överfullt, alla är strandade, det är knappt man får en sittplats då själviska resenärer lägger sig på soffor och över flera stolar, andra lägger sig på det kalla golvet, hotellen är fulla, ända in till Amsterdams centrum, restauranger och caféer börjar stänga och han måste hinna få sig något till livs.

Han måste också börja köa på nytt för att omboka sin biljett.

Jag börjar inse att även jag kommer att tillbringa natten på en flygplats men känner mig inte särdeles orolig, att välja mellan att stanna på CDG eller sitta ensam på järnvägsstationen Gare de Lyon i centrala Paris är inte svårt, det är inte ens ett val.

Ännu är det mycket folk i farten men mängderna tunnas sakta ut.

Jag undrar om jag kommer att vara ensam kvar i något skede men räknar med vakter och kamerabevakning för att känna mig trygg.

På juldagen får jag vänliga bannor av en granne som bor veckorna i Paris och undrade varför i fridens dar jag inte kom till henne över natten?

Svar: tänkte aldrig ens tanken, ville inte vara till besvär.

Förseningar på Schipol flygplats i Amsterdam annonseras på en tavla.
Delayed... Förseningar på Schipol flygplats i Amsterdam annonseras på en tavla. Bild: EPA-EFE/REMKO DE WAAL Amsterdam-Schiphol-flygplatsen,Amsterdam,försening,flygplatser,storm,Friederike

Natten på flygfältet

Senare på natten sitter en ung asiatisk kvinna på golvet med två uppslagna resväskor och alla sina saker utspridda som en solfjäder bakom sig.

Innan jag hinner fråga om hon behöver hjälp böjer sig ett äldre par bekymrat fram och frågar henne något.

Då hon ser upp ser jag att hon gråter men hon skakar också häftigt på huvudet, hon behöver ingen hjälp, merci bien. Av någon.

Hela hennes uppenbarelse är starkt avvisande. När jag en timme senare går förbi platsen är hon försvunnen.

Jag går till en av toaletterna som är inte alltför avsides och skrämmer en av städarna, en mörkhyad äldre kvinna som putsar på djupt i egna funderingar, smånynnande.

Vi ler och nickar mot varandra men väl utanför hajar jag till vid en juldekoration med flera upplysta granar och snödrivor i tyg då marken under granarna rör på sig.

flygplats och dekorationsbollar
Natt på fältet flygplats och dekorationsbollar Bild: Ann-Helen Berg Paris-Charles de Gaulle-flygplatsen

Det är en hemlös kvinna som byggt sig ett bo, ett nattkvarter och nu ska lägga sig till ro.

Även hon har en bagagekärra med en sliten resväska och många plastpåsar ovanpå, hon har baxat in kärran bland juldekorationerna och har nu en trygg plats för natten.

Jag har tänkt på det tidigare i metron, hur de hemlösa försvann från de underjordiska gångarna då det blev kallare. Men det är alltså här de nu finns.

Och jag hittar flera i en annan hall med dämpad belysning där jag sätter mig i en avskild vrå.

Det är lukten som får mig att reagera, det sitter tre-fyra personer närmast men ändå lite längre bort. De hör också till de hemlösas skara och de tittar nyfiket på mig, hur jag ”vågat” sätta mig bland dem.

Jag stiger hastigt upp och vandrar iväg till en mera upplyst del av terminalen. Hittar en rätt så öde sådan och tycker det är skönt, en städrobot gör sitt jobb men får stanna upp emellanåt då folk med blicken riktad i sina mobila skärmar kommer för nära.

Tur att nån av dem har vett att stanna upp och låta den andra passera.

Den alltför tomma hallen blir mindre angenäm då en mörkklädd man sätter sig inte alltför långt från mig och vi är de enda på plats.

Tom flygplats och skyltar
Det finns gott om plats på flygfältet om natten Tom flygplats och skyltar Bild: Ann-Helen Berg Paris-Charles de Gaulle-flygplatsen

Han ser slarvig ut, kastar med sitt hår och plockar fram prasslande matpaket och börjar äta med öppen, smackande mun, han låter som en hel grisstia och fulländar bilden med att rapa stort och provocerande.

Det är signalen för att jag ska söka mig till ett nytt ställe, här är det inte ont om sittplatser.

Då jag söker en trevlig läshörna tänker jag på hur flygfält såväl i Europa som i USA, där jag mest rört mig, alltid är rena och städade, inte minst toaletterna och nu vet jag varför.

Det är som med Askungens nya klänning i Disneys julspecial, det är då ingen ser som det fixas och göras fint.

Knappt har jag tänkt tanken innan ett sällskap med officiell uppsyn och strama uniformer (kvinnorna i snäva kjolar och höga klackar) dyker upp, de kollar olika eluttag, paneler, väggar, lampor och en av kvinnorna antecknar då något behöver åtgärdas.

Klockan närmar sig två på natten.

Mannen med det stora leendet

Då roboten gjort sitt jobb kommer två flygfältsarbetare och börjar placera tillbaka stolparna som ska styra resenärerna i deras köande, det är ett tidskrävande jobb men männen har ingen brådska.

Då de är klara kommer den ena fram till mig, han är stor och mörkhyad med ett enormt leende.

Vad gör jag här den här tiden? Bor jag i Paris? Varifrån kommer jag? Jag svarar vänligt att jag väntar på min man och att vi bor utanför Paris.

Då jag nämner Finland visar det sig att han besökt Helsingfors och att han aldrig ännu träffat en finländare som inte skulle vara vänlig.

Jag tänker på min landsman tidigare, jag har i tanken döpt honom till Viljo, av nån anledning. Om den här personen råkat möta Viljo, har han garanterat tyckt att han var artig.

Frågorna blir mera ingående, kan vi träffas, kanske? Jag poängterar att min man och jag har program hela julen men det verkar inte störa honom. Kanske kan vi ändå träffas?

Flygplan fotograferade genom glas, natt
Många berättelser från fältet Flygplan fotograferade genom glas, natt Bild: Ann-Helen Berg Paris-Charles de Gaulle-flygplatsen

Han frågar vad jag heter och jag ger en annan version av mitt namn. Själv heter han Didier. Han är absolut inte påträngande eller obehaglig men jag önskar ändå att den goda Didier skulle vandra vidare.

Jag känner inte igen mig i hans beskrivningar av att mitt namn är jolie och jag är belle och vill återgå till min bok. Men kanske vi träffas nån gång?, avslutar han innan han inser att han inte har så mycket mer att hämta här.

Men jag ler efter att han gått; snacka om att vara optimistisk och inte ge upp i första taget.

Mannen har fått sin mobil laddad och ringer. Jag redogör för incidenten nyss men det var inget bra val. Är jag okej? Klarar jag av natten där? Är det skrämmande?

Nejdå, intygar jag och får veta att han har plats på ett flyg imorgon med mellanlandning i London. Han är trött och uppgiven, vi funderar på möjligheterna att ta tåg men han orkar inte med fler äventyr.

Undrar om jag tänker vänta där eller ta mig hem emellanåt, han vill inte ta sig ensam igenom Paris och det vill inte jag heller att han ska göra.

Jag säger att jag troligen tar det första morgontåget från terminalen, sover några timmar, duschar och äter och kommer tillbaka.

Han tycker det låter bra men vi är båda ledsna över att inte vara tillsammans, vi har inte setts på sex veckor.

Skippar kaffe med Clooney

Clooney ger sig inte, han trugar ännu en espresso på mig och vad skulle jag inte ge för en god, varm kopp just nu, jag är ordentligt frusen av sömnbrist och sval inneluft.

Men jag vill inte äventyra mina få timmar sömn som är på kommande och skyndar vidare.

Jag ska ta 4.50-tåget hem och det fylls snabbt av pendlare som börjar jobba tidigt, jag är den enda ljushyade i kupén och det är en ovanlig men tankeväckande insikt.

Väl på residenset hinner jag sova några timmar, duscha och äta en ordentlig frukost, inklusive kaffe.

Då jag skyndar iväg till bussen känns det som efter en bättre, eller värre, kräftskiva, jag går som på gungfly och huvudet snurrar men jag har inte druckit nån alkohol på många dagar.

För lite sömn och för mycket sprit har synbarligen samma effekt. Jag gillar inte någondera.

Jag återvänder till ett flygfält som inte känns som samma ställe som jag lämnade på morgonnatten. Nu är det full rulle igen, folk hastar emot och förbi och alla har bråttom, det är olika delar gråt, glada skratt och irritation.

George Clooney
Vem skulle inte vilja fika med Clooney? George Clooney Bild: Henrietta Hassinen / Yle George Clooney,skådespelare,filmer,Nordic Business Forum

Det är som det brukar vara och på sätt och vis känns det skönt, livet rullar vidare, inte bara på landningsbanan.

Jag skyndar än en gång förbi Clooney men har blicken på någon helt annan, en reslig mörkhårig man med trötta, röda ögon men med ett stort leende och utbredda armar.

Inne i hans famn hör jag igen Driving home for Christmas och vi tar en taxi till området kring Operan.

På ett av de äldre, välrenommerade etablissemangen dricker vi champagne och skymtar en färggrann solnedgång mellan de gamla, höga husen.

Vi minns båda den animerade filmen Un Monstre A Paris som vi såg på hotellet i Reims i augusti då vi tog igen oss efter en champagneprovning.

Filmen var välgjord (den har stannat i minnet) och historien utspelade sig just runt operan.

Vi höjer våra glas och konstaterar att den här gången har vi ingen brådska hem till jul. Vi har det bra där vi är.

Text: Ann-Helen Berg

Bild på författaren, kvinna i långt ljust hår. Hon ler.
Ann-Helen Berg Bild på författaren, kvinna i långt ljust hår. Hon ler. Bild: privat Människa

Fotnot: Charles de Gaulle-flygfältet har fått sitt namn efter Frankrikes tidigare president (1959-1969) som levde under åren 1890-1970. Det kallas även Aeroport Roissy, är Frankrikes största flygfält och näststörst i Europa, efter Londons Heathrow. Flygfältet hade över 72 miljoner passagerare under år 2018 och 481.000 flygplan landade och lyfte under året. Flygfältet öppnade år 1974. Källa: Wikipedia

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje