Hoppa till huvudinnehåll

"He gar ju int ti bygg ett hälsosamt hus med bygglov"

Jan från Jakobstad lever ett Robinsonliv på den lilla atlantön Graciosa

För två och ett halvt år satte sig Jan Backman från Jakobstad i sin gamla träsegelbåt S/Y Henrietta och begav sig av ut i det okända. Resan gick över Östersjön och genom Kielkanalen och vidare längs med Europas västkust.

Han övervintrade i Portugal och våren 2018 styrde han kosan till Kanarieöarna. Där mötte jag honom på Gran Canaria. Resultatet blev radiodokumentären He gå int till res från sej själv. Redan då visade det sig att det inte var Jans mål att segla världen runt.

Tvärtom. Han letade efter en plats där han kunde stanna för att leva det liv han hade drömt om. Ett enkelt liv på en jordplätt där han kunde odla sin mat själv. Ett liv med ett så litet ekologiskt fotavtryck som möjligt. Så här formulerade han det i slutet av dokumentären:

- Jag har ju fortfarande en dröm i livet. Att jag sku komma till en plats där jag sku känna att här sku jag vilja vara, här känns det bra. Ett ställe där man kan odla kärlek mellan människor.

Att han inte skulle hitta ett sådant ställe på de turisttäta Kanarieöarna stod klart redan då. Han seglade vidare västerut till nästa ögrupp, Azorerna. Sommaren 2018 seglade han omkring mellan de nio öarna som ligger utspridda mitt i Atlanten 1500 kilometer väster om Lissabon.

Jag har en GPS i båten, en plotter, och där visades en holme som jag måste besöka― Jan Backman

En av de öarna han besökte var Graciosa, den näst minsta av dem med en yta på bara 60 kvadratkilometer och en fast bosättning på cirka 4000 personer. Jan besökte ön flera gånger och började tycka om det han såg.

- Jag cyklade runt och det var lite trafik. Det var inte så mycket bilar. Det kändes ett lugn som jag kanske inte hittade på andra holmar. Ön hade en mänsklig storlek, den var greppbar.

På hösten förra året beslöt han sig för att stanna på ön. Det vara flera saker som tilltalade honom: litenheten, lugnet, det jämna varma klimatet, den fåtaliga turismen och framför allt människorna.

Det fanns ett lugn som jag kanske inte hittade på andra holmar― Jan Backman

- Jag kände att jag var välkommen från första början. Folk här var väldigt nyfikna, till skillnad från Kanarieöarna, där du är en bland massorna och ingen bryr sig i och med att det finns en stor turism. Här är man intresserad om det kommer folk utifrån. Det blir lite färg i vardagslunken. Man tog direkt kontakt och det kändes bra.

Jans första anhalt var Praia, där det finns öns enda hamn. En fiskehamn utan några som helst bekvämligheter. Också här var det hans segelbåt, den vackra skönheten Henrietta, som drog uppmärksamheten till sig.

- Jag var inte ens 15 minuter i land första gången så kom folket på lotsbåten och började prata med mig. De tyckte att jag hade en fin båt. Vi pratade och så sade de att nä, nu måste vi ta i land färjan. Kom med! Det var ju ganska speciellt. Egentligen får de ju inte ta med några andra än de som ska vara på lotsbåten. Så det var ju riktigt kul. Det var en bra början.

Den första tiden bodde Jan ombord på sin båt. Först i hamnbassängen och senare, på vintern, också uppe på land.

- Jag bodde ju i Henrietta tills, ja, december i fjol. Då tog jag upp henne och tyckte att det inte var så trevligt att bo på båten när den står på land. Då flyttade jag upp på fast mark.

Nu ligger en båt där i hamnen som jag bara sköter om― Jan Backman

Ja, vem vill bo på en båt om den inte guppar? Inte en sjöbjörn som Jan i alla fall.

Väl uppe på fast mark flyttade Jan runt en del. Han mötte mera folk, någonting som inte kan vara så svårt på en liten ö med få invånare. I alla fall inte för Jan.

Jan blev mera och mera intresserad av att stanna kvar på Graciosa en längre tid. Och hittar något stadigvarande att bo i.

Han började titta sig omkring på ön efter ställen där han kunde börja odla någonting. Och kanske också bygga ett litet hus.

Det är ju Moder Jord, det här― Jan Backman

En dag kom hans vän Isidro, fiskaren som han kände väl från tiden Jan bodde nere i hamnen, med ett förslag.

- Alltså, jag blev ju förtjust i den här holmen, för här finns ju ingenting. Jag körde runt här och såg på olika ställen men det gick inte att köpa någonting. Och så sa Isidro åt mig, men jag har ju mycket land. Jag har alldeles för mycket land, du kan ju vara på mitt land. Så sa ja, okej. Och så blev det.

Jan röjde den förre detta vinodlingen från allt sly och började med en ekologisk permakulturodling. Permakultur bygger på tre principer: omsorg om jorden, omsorg om människor och rättvis fördelning. Det passar Jan alldeles utmärkt.

- Man delar med sig. Det gör folk här på ön. Har man slut på potatis så får man en liten påse sötpotatis, och så har man då ju för en vecka framåt. Man hjälper varandra. Och jag stärker den här traditionen genom att jag gör det här. Jag vill faktiskt hjälpa till.

Vi måste ju ändra helt inställning till naturen som vi lever på― Jan Backman

Det var i det här skedet, när Jan höll på att röja sin trädgård och började med sina odlingar, jag bestämde mig för att hälsa på hos Jan en andra gång och göra en dokumentär till.

Förutsättningar hade ju förändrats radikalt. Jan hade förvandlats från en ensamseglare på jakt efter ett paradis till en Robinsonfigur på en liten atlantö.

Jag tog kontakt med honom och frågade om jag kunde besöka honom. Du är mer än välkommen, svarade han. Men det blir inget seglande.

Nu var ju tanken kanske lite mer segling eller att se några andra kulturer, men jag vet inte― Jan Backman

Du får hjälpa mig med ett husbygge i stället. Vadå för hus, undrade jag? Du får komma och se, svarade han. Ok, då kommer jag, Robinson, sade jag. Jag kan vara din Fredag för några dagar!

Välan, tänkte jag. Upp till Azorerna och Graciosa. En besvärlig resa som tar ett dygn. De sista etapperna sker med ett litet propellerplan som flyger omkring från ö till ö.

Väl framme visade mig Jan huset han höll på att bygga: ett lerhus eller cob house.

Materialet jag bygger i, det är ju bara lera och halm― Jan Backman

Han bygger huset i mitten av trädgården han har röjt. Bygget skapar förvåning hos hans vänner på ön.

- Jag lagade ett förslag på att jag skulle kunna bygga ett lerhus och nu var de ju väldigt skeptiska. De säger att det finns block av cement. Att man bygger ett sånt hus på en helg. Men jag ska ha ett hus som man kan bo i. Jag menar block och cement, så är ju alla hus här. De är ju bara mögel och skit.

Huset är litet och byggs helt i naturmaterial. Huvudingredienserna är lera, halm och vatten som blandas i en betongblandare till en kompakt men formbar massa. Med massan formas väggarna, direkt in i dem formas fönster och dörrar.

Jag har bara tagit locket av en tvättmaskin och byggt in det i väggen― Jan Backman

Jag undrar var Jan har lärt sig att bygga hus på det sättet? Svaret är typiskt för honom.

- Som med allt annat. Det är bara erfarenhet. Man har provat sig fram. Det är som man tycker. Det beror lite på vad man gör på huset och vad jag håller på med. Och så blir det till det blir. Det är inte så noga.

Bygglovet

Huset är snyggt, ingen snack om saken. Men det är en sak jag funderar över. Hur är det med bygglovet?

Jans svar blir ovanligt ordrikt och svävande:

- Det här är ju ... bygglov, alltså ... ja, säkert som i Finland ... alltså int har jag ju ... inte finns ju ... inte vet jag ... jag menar ... det går ju inte ti bygg det här ... det går ju inte ti bygg ett hälsosamt hus ... med bygglov ... jag menar du ska ju ha plastisolering, du ska ha det ena och det andra, du kan inte bygga, tror jag, men jag vet inte ... he kan ju vara svårt att få ett bygglov till det här ... och det är ju så pass liten ... och det är ut i skogen ... ja ... det är naturmaterial, det försvinner om ingen sköter det.

Det kan ju vara svårt att få ett bygglov för det här― Jan Backman

Kort sagt: Jan har inget bygglov. Men är det inte ett problem, undrar jag? Svaret på den fråga är backmanskt:

- En av mina kompisar, Carlos, är ju byggnadsinspektör här.

Och han har inte sagt något?

- Nej, men han har inte heller vilja besöka mig här. Det som int man ser, det vet man inte.

Det är naturmaterial, det försvinner om ingen sköter om det― Jan Backman

Huset är ganska så färdigt vid det här laget. Jans vän Isidro skickade bilder till mig där taket har fått sina teglen, väggarna är färdiga och en spis puttrar i huset.

Det är bara inredningen som saknas.

Då jag ligger i sängen och ser ut genom fönstret så ska jag se vulkanen Pico― Jan Backman

Men hur ser framtiden ut? Kommer du att stanna här för resten av ditt liv, Jan?

- Jag trivs ju bra, det är klart, liksom alla gånger i livet, det är ju våra känslor och tankar vi mest lyssnar på, men jag har ju Henrietta här och på nåt sätt upplever jag ju att jag kommer att...

Jag kommer nog troligen att slänga mig ut ur den här komfortzonen på nytt― Jan Backman

- Nu var ju tanken kanske lite mer segling eller se några andra kulturer, men jag vet inte. Vi får se vad som ske. Men nu finns det ju Nu ligger en båt där i hamnen som jag bara sköter om. Och som egentligen inte används.

- Jag kommer nog troligen att slänga mig ut ur den här komfortzonen på nytt. Det får vi se. Men för tillfället så är det helt okej det här.

Det har inte blivit så mycket seglandes― Jan Backman