Hoppa till huvudinnehåll

Varför ställer inte Mannerheim-museet ut porträttet av Adolf Hitler - vilka historier väljer man att berätta på våra museer, och vilka gömmer man på vinden?

Collage med Carl Gustaf Mannerheim framför Mannerheimmuseet.
Collage med Carl Gustaf Mannerheim framför Mannerheimmuseet. Bild: Wikimedia commons/SA-kuva och Wikimedia commons/Arkkipuudeli Carl Gustaf Mannerheim,Mannerheimmuseet

Samröre med nazister eller språkrör för en auktoritär regim - hur förhåller sig museerna till hyllade och älskade nationalikoner som gett utlopp för besvärande politiska åsikter eller som agerat på ett icke-önskvärt sätt? Vad väljer man att berätta om och vad sopar man under mattan?

När den polska Nobelpristagaren Olga Tokarczuk höll sin Nobelföreläsning i Stockholm den 7 december i år talade hon bland annat om världen som ett tyg som vi dagligen väver ”i mediernas, diskussionernas, filmernas, böckernas, skvallrets och anekdoternas väldiga vävstolar”.

Olga Tokarczuk konstaterade också att nästan alla i dag tack vare webben kan delta i denna pågående process: ”ansvarsfullt eller oansvarigt, kärleksfullt eller hatiskt, med goda eller onda syften, på liv eller död. När den berättelsen förändras – förändras världen. I så måtto är världen skapad av ord.”

Och enligt Olga Tokarczuk är det oerhört viktigt hur vi berättar om världen:

”Något som händer men inte omsätts i ord, upphör att existera och dör. Det är något som inte bara historiker är väl medvetna om utan även (och kanske framför allt) politiker och tyranner av alla de slag. Den som äger och styr berättelsen – regerar.”

Viime vuonna jakamatta jääneen kirjallisuuden Nobel-palkinnon sai puolalainen kirjailija Olga Tokarczuk.
I Olga Tokarczuks hemland Polen är kulturlivet under stark press. Många museer har tvingats anpassa sina utställningar efter påtryckningar från landets nationalkonservativa parti Lag och Rättvisa, som styr Polen idag. Viime vuonna jakamatta jääneen kirjallisuuden Nobel-palkinnon sai puolalainen kirjailija Olga Tokarczuk. Bild: Joonas Ekströmer / EPA Nobelpriset i litteratur,Carl XVI Gustaf,Olga Tokarczuk,Stockholm

Synen på kulturarvet speglar samtiden

Ja, vem äger och vem styr berättelsen – på vilka sätt och för vilka syften? Den frågan är också central vad beträffar synen på vårt kulturarv och hur man väljer att tolka och framställa detta arv – inte minst på museerna.

Vilken/vilka historier väljer man att berätta och varför, och vilka har tolkningsföreträde?

I boken Skelett i garderoben – svåra museer (2019) skriver Stefan Bohman, före detta chef på Strindbergmuseet i Stockholm, att kulturarv är en konstruktion där olika grupper av ideologiska eller politiska skäl tar sig rätten att definiera vad som är kulturarv och hur detta arv ska uttolkas. Bohman påminner också om att det vi väljer att minnas och att utelämna av kulturarvet alltid är präglat av den tid vi lever i.

Som exempel kan vi tänka på hur nazisterna under 1930- och 40-talen rensade ut det judiska kulturarvet på museerna, hur man i Sovjetunionen gav direktiv om vad som skulle visas på de statliga museerna eller hur Islamiska staten förstört andra religioners kulturarv.

En minnesplakett på Köpenicker Straße 24 i Berlin där man förvarade s.k. entartete kunst från hösten 1937 till våren 1939.
En minnesplakett på Köpenicker Straße 24 i Berlin där man förvarade en stor samling s.k. entartete kunst från hösten 1937 till våren 1939. En minnesplakett på Köpenicker Straße 24 i Berlin där man förvarade s.k. entartete kunst från hösten 1937 till våren 1939. Bild: Wikimedia commons Entartete Kunst,andra världskriget,Adolf Hitler,Berlin,Tyskland

Eller, för att göra nedslag i några samtida debatter kring kulturarv: hur den polska regeringen under senare tid ingripit i utställningspolitiken på landets andra världskrigsmuseum i staden Gdansk och bytt ut chefen för museet, och hur de styrande i svenska Sölvesborg aktivt driver en nationellt färgad kulturpolitik som i höst bland annat har lett till att man klubbat igenom ett förslag om att stoppa inköp av ”utmanande samtidskonst” för att istället satsa på ”tidlös och klassisk konst” med anknytning till den lokala identiteten.

Kulturchefen i Sölvesborg fick gå nu i oktober efter att hon hade kritiserat sin arbetsgivare för att vilja begränsa antalet böcker på främmande språk på biblioteken i kommunen och sedan hon förde fram fakta om att man inte köpt in utmanande samtidskonst.

Motstånd mot att problematisera en kanoniserad berättelse

Frågan om vad man väljer att lyfta fram och vad man väljer att glömma är central när man tänker på personmuseerna som grundats som en hyllning till personen ifråga – ibland av aktiva privatpersoner, oftast av stiftelser eller samfund.

I vissa fall har personerna själva redan under sin livstid byggt upp ett museum över sitt liv och sitt livsverk.

Kan man vårda och högakta en persons minne och samtidigt lyfta fram frågor som kan te sig känsliga och besvärande? Vågar man, eller vill man ens göra det?

Kan man minnas sångerskan Zarah Leander utan att nämna hennes kontakter till högt uppsatta nazistiska partimedlemmar i Tyskland under andra världskriget, hur tangerar man frågan om antisemitism på museet över den tyska kompositören Richard Wagner, och skulle Mannerheim-museet kunna tänka sig att visa upp den porträttmålning av Adolf Hitler som Mannerheim fick i gåva på sin 75-årsdag?

Zarah Leander på omslaget till tidskriften Se nr 34 år 1941.
Under 1930- och 1940-talet var den svenska sångerskan Zarah Leander en superstjärna i Tyskland där hon umgicks en hel del med folk från den nazistiska partitoppen. Zarah Leander på omslaget till tidskriften Se nr 34 år 1941. Bild: Wikimedia commons 1941,Zarah Leander,tidningen se

Eller för att ta ett aktuellt exempel från popvärlden: hur tacklar man de anklagelser om sexuella övergrepp på minderåriga som riktats mot popikonen Michael Jackson när man ställer ut konst som inspirerats av Jacksons musik, som på vandringsutställningen “On the Wall” som för närvarande visas på konstmuseet EMMA i Esbo.

Enligt Stefan Bohman vore det viktigt för museerna att våga ta tag också i de svåra frågorna kring en person vars liv präglats av kontroverser och konflikter eller där komprometterande uppgifter kommit fram.

- I mitt tycke blir ett museum intressantare om man kan diskutera frågor av känslig karaktär. Då sätter man in personen i ett större sammanhang och får både ett bredare och djupare perspektiv i ämnet.

Personmuseerna har lite olika syn på hur man väljer att närma sig frågor av känslig art: en del väljer att sopa problemen under mattan och fokuserar i första hand på att framställa personen i så positiv dager som möjligt, medan andra gått in för att så öppet som möjligt redovisa också för personens mindre smickrande sidor. De flesta balanserar mellan dessa två ytterligheter – med varierande framgång.

- En del museer kör med dubbel bokföring såtillvida att det som museipubliken ser är hagiografin, dvs. den idealiserade bilden, medan man i böcker som finns till salu i museishoppen, på seminarier eller på tillfälliga utställningar kan ta upp problematiken kring personen ifråga. Men då är det ju ett begränsat antal människor som får ta del av den berättelsen, säger Stefan Bohman.

Pärmen till Stefan Bohmans och Ana Luiza Rocha do Valles bok "Skelett i garderoben - svåra museer".
Pärmen till Stefan Bohmans och Ana Luiza Rocha do Valles bok "Skelett i garderoben - svåra museer". Bild: Yle/Marit Lindqvist museer,personmuseer,Stefan Bohman

I boken Skelett i garderoben – svåra museer ger Stefan Bohman flera exempel på hur olika museer valt att tackla ömtåliga frågor.

Museer över nationella ikoner som musiker, författare, konstnärer, politiker eller idrottsmän har ofta olika intressen att ta i beaktande och att navigera mellan.

Ofta tvingas man förhålla sig till olika politiska agendor, det kan finnas intresseorganisationer och föreningar som kan ha starka åsikter om vad som bör lyftas fram liksom släktingar som kan vilja göra sina röster hörda.

- Det kan möta ett stort motstånd att problematisera en nationellt spridd kanonberättelse, konstaterar Stefan Bohman.

Den svenska museichefen Stefan Bohman.
Stefan Bohman har skrivit boken ”Skelett i garderoben – svåra museer”. Den svenska museichefen Stefan Bohman. Bild: Wikimedia commons CC BY 4.0/Axel Pettersson Stefan Bohman

Om att våga bemästra det förflutna

För att undvika friktion eller oönskad debatt kan ett museum välja att låsa in skeletten i garderoben och göra som Eva Perón-museet i argentinska Buenos Aires där man lyfter fram allt det goda som skådespelaren och presidenthustrun Eva Perón gjorde för fattiga och utsatta kvinnor och barn, och väljer att tiga om hennes roll i en auktoritär och odemokratisk regim.

I utställningssalarna är det framför allt Eva Peróns många klänningar som får stor uppmärksamhet.

Klänning på Eva Perónmuseet i Buenos Aires, Argentina.
På Eva Perón-museet i Buenos Aires är det framför allt Peróns många klänningar som står i centrum. Klänning på Eva Perónmuseet i Buenos Aires, Argentina. Bild: Wikimedia commons Buenos Aires,Eva Perón,Juan Perón,Eva Perónmuseet

Men man kan också göra som man valt att göra på Richard Wagner-museet i tyska Bayreuth och öppet redovisa för relationen mellan familjen Wagner och nationalsocialismen.

Förutom att den tyska kompositören Richard Wagner skrev ett antal stora operaepos skrev han flera samhällsorienterade skrifter, bland dem den starkt antisemitiska essän "Das Judenthum in der Musik" där han gick till attack mot kompositörskolleger som Giacomo Meyerbeer och Felix Mendelssohn.

Richard Wagner dog år 1883, men hans musik har i hög grad kommit att förknippas med Tredje riket.

Adolf Hitler var en stor beundrare av Wagners musik och man spelade ofta Wagner i samband med olika partihögtidligheter. Utvalda och välförtjänta soldater belönades också med ett besök på musikfestspelen i Bayreuth för att lyssna på framföranden av Wagners operor.

Hitler hade också starka personliga band till familjen Wagner – Winifried Wagner, Richard Wagners brittiska sonhustru, var god vän med ”onkel Wolf”, som Hitler kallades inom familjen.

Richard Wagners hemmuseum Haus Wahnfried i Bayreuth.
Richard Wagner bodde i Haus Wahnfried i Bayreuth 1874-1883 och idag är hemmet ett museum. Musikfestspelen i Bayreuth ordnas sedan år 1876 för att framföra Wagners operor. Richard Wagners hemmuseum Haus Wahnfried i Bayreuth. Bild: Wikimedia commons Richard Wagner,Bayreuth,Haus Wahnfried

År 2013 stängdes Richard Wagner-museet för en omfattande renovering och när museet öppnades pånytt i juli 2015 hade utställningarna genomgått en stark revidering – idag redogör man öppet för relationerna mellan familjen Wagner och Hitler och för den ideologiska roll som Wagners operor kom att spela för Hitler och för Tredje rikets propaganda och estetik.

Enligt Stefan Bohman är beredskapen och viljan stor i Tyskland idag att öppet diskutera det svåra arvet efter nazismen.

- Många tyska museer har gått in för att bygga om sina utställningar för att kunna kritisera och problematisera landets historia. Såren är djupa, och för att kunna läka dem måste man helt enkelt göra detta.

Mannerheim-museet välkomnar öppen diskussion om olika sidor av Mannerheim

Kort efter Gustaf Mannerheims död i januari 1951 beslutade Mannerheimstiftelsen att tillfälligt öppna marskalkens hem i Brunnsparken i Helsingfors för allmänheten.

Så småningom blev huset ett permanent hemmuseum där besökarna kan stiga in i det som var Mannerheims privata bostad från år 1924 till 1951.

Ingången till Mannerheimmuseet i Helsingfors.
Gustaf Mannerheim hade sitt hem i den s.k. Bomanska villan i Helsingfors 1924-1951. Ingången till Mannerheimmuseet i Helsingfors. Bild: Wikimedia commons/Daderot Carl Gustaf Mannerheim,Mannerheimmuseet

Inredningen på museet är ursprunglig och visar hur det såg ut hemma hos Mannerheim på 1940-talet. På övre våningen har man tre utställningsrum där man ordnar olika tillfälliga utställningar.
Målsättningen med museet är att belysa Mannerheims liv och Finlands historia.

I Skelett i garderoben – svåra museer uttrycker Stefan Bohman en viss förvåning över att man på Mannerheim-museet varken i ord eller bild problematiserar Mannerheims roll under inbördeskriget eller redogör för den militära allians som Finland med Mannerheim i spetsen ingick med Nazityskland hösten 1941, en allians som varade till hösten 1944.

- Mannerheim är ju känd för sina insatser inom finsk politik och som militär överbefälhavare under de turbulenta krigsåren, med inbördeskriget 1918 och sedan vinter- och fortsättningskriget 1939-45. Man kan tycka att Mannerheims politiska och militära karriär skulle stå i fokus på museet, men jag förstår givetvis också att det är en komplicerad fråga. Museet är ju hans hem och därmed ligger fokus i hög grad på den privata och civila Mannerheim.

Carl Gustaf Mannerheim utanför sitt hem i Brunnsparken i Helsingfors på sin 70-årsdag 4.6.1937.
Gustaf Mannerheim utanför sitt hem i Brunnsparken i Helsingfors på sin 70-årsdag 4.6.1937. Carl Gustaf Mannerheim utanför sitt hem i Brunnsparken i Helsingfors på sin 70-årsdag 4.6.1937. Bild: Wikimedia commons/Museiverket CC BY 4.0 Carl Gustaf Mannerheim,1937

På Mannerheim-museet träffar jag museichef Kristina Ranki och amanuens Toni Piipponen, som båda understryker att museet är Mannerheims hem och att man därmed också valt att i första hand rikta fokus på privatpersonen Mannerheim.

- Vi strävar efter att bilden vi ger av Mannerheim är objektiv, och vi presenterar honom sådan som han var under den tid han levde. Varje människa som kommer hit har sina egna åsikter om hurudan Mannerheim var, eller borde vara, och därför måste vi förklara, berätta och öppna upp för nya synvinklar på honom, säger Toni Piipponen.

Enligt Piipponen har man medvetet gått in för att lyfta fram andra sidor av Mannerheim än just den politiska eller den militära Mannerheim.

- Mannerheim är förvisso mest känd för sin militärkarriär, men vi vill visa andra sidor av honom, som att han grundade Mannerheims Barnskyddsförbund och att han var ordförande för Finlands Röda Kors.

Kristina Ranki och Toni Piipponen på Mannerheimmuseet i Helsingfors.
Museichef Kristina Ranki och amanuens Toni Piipponen framför Mannerheims bokhylla. Kristina Ranki och Toni Piipponen på Mannerheimmuseet i Helsingfors. Bild: Yle/Marit Lindqvist Kristina Ranki,Mannerheimmuseet

Museichef Kristina Ranki konstaterar att man också i mån av möjlighet själva försöker idka historieforskning på museet, vilket gör det möjligt för personalen att ge en bredare bild av Mannerheim.

- Det finns inte en automatisk hjältedyrkan här på museet – även om vi som jobbar på museet ”står på Mannerheims sida” så att säga. Jag har själv fått inse att man inte kan vara hur dekonstruerande som helst.

Enligt Kristina Ranki finns det många uppfattningar och myter om Mannerheim som man försöker förhålla sig till på museet genom att gå i dialog med besökarna på museet.

- Vetenskaplighet, objektivitet och mångsidighet är våra ideal och värden. I vår nuvarande strategi har vi valt att lyfta fram Mannerheims kosmopolitiska patriotism.

Alla älskar inte Mannerheim

I Finland har Gustaf Mannerheim fått en ikonisk status, men samtidigt som han älskas och hyllas som hjälte av många är han en omstridd och kontroversiell person som väcker motstridiga känslor – än idag.

På frågan om hur man förhåller sig till denna komplexa bild av Mannerheim på museet svarar Kristina Ranki att alla verkligen inte älskar Mannerheim.

- Vi är givetvis medvetna om att det kan finnas besökare som är avogt inställda till Mannerheim, och våra guider tar också detta i beaktande under visningarna. Därför är det också viktigt för oss att hålla oss till en neutral nivå.

Toni Piipponen inflikar att varje guide har friheten och ansvaret att själv tolka Mannerheim – så länge allt baserar sig på forskning och vetenskaplig fakta.

Enligt Kristina Ranki har man inga tabun kvar på museet idag.

- Förr fanns det en del äldre guider som tyckte att man inte skulle ta upp vissa ämnen kring privatpersonen Mannerheim. Man ansåg helt enkelt att det inte lämpade sig.

- Men idag är vi helt öppna för att tala om allting som har att göra med Mannerheim och med smärtpunkter i vår historia. Vi har inget behov av att mörka någonting. Vi bejakar all information som finns och ställer oss positiva till all forskning som görs kring Mannerheim.

- Ibland stöter vi på en viss förbehållslös dyrkan av Mannerheim, och då kan det vara svårt att diskutera fel och brister som Mannerheim hade.

Carl Gustaf Mannerheim hälsar representanter för Akademiska Karelen-Sällskapet utanför sitt hem i Brunnsparken i Helsingfors på 20-årsdagen av inbördeskrigets slut år 1938.
Gustaf Mannerheim hälsar på representanter för Akademiska Karelen-Sällskapet utanför sitt hem i Brunnsparken i Helsingfors på 20-årsdagen av inbördeskrigets slut år 1938. Carl Gustaf Mannerheim hälsar representanter för Akademiska Karelen-Sällskapet utanför sitt hem i Brunnsparken i Helsingfors på 20-årsdagen av inbördeskrigets slut år 1938. Bild: Wikimedia commons/Museiverket CC BY 4.0 Carl Gustaf Mannerheim,Akademiska Karelen-Sällskapet,1938

Kristina Ranki medger att det inte alltid är särdeles lätt att förhålla sig till kritiska åsikter om Mannerheim eller till problematiska frågor kring Mannerheim och hans agerande under olika kritiska tider i vår historia.

- Om vi tänker på inbördeskriget, eller frihetskriget som det var för Mannerheim, och tiden då Mannerheim stod mellan Skylla och Karybdis, dvs. fortsättningskriget då Finland samarbetade med Nazityskland, så tycker jag inte att dessa ämnen är problematiska för oss här på museet. Men för en del besökare kan dessa frågor vara besvärliga – i synnerhet för dem som beundrar Mannerheim till hundra procent.

I likhet med Stefan Bohman konstaterar Kristina Ranki dock att de kontroversiella personerna är de mest intressanta att studera.

- De som har lite skuggor i sitt porträtt är nog de mest spännande att ta del av.

Hitlers porträtt på vinden

På tal om skelett i garderoben undrar jag om det finns någonting som man inte vill visa upp på Mannerheim-museet, och då nämner Toni Piipponen det porträtt av Adolf Hitler som Mannerheim fick i gåva på sin 75-årsdag av den tyska rikskanslern.

- Porträttet hänger inte på väggen, utan finns uppe på vinden - precis som under Mannerheims livstid.

Kristina Ranki tillägger att man inte vill provocera eller chockera, utan snarast visa respekt för besökarnas inställning och livsattityd - och inte minst för de ideal som Mannerheim själv stod för.

Adolf Hitler besöker Carl Gustaf Mannerheim på dennes 75-årsdag i Immola 4.6.1942.
Adolf Hitler besökte Gustaf Mannerheim på dennes 75-årsdag på flygplatsen i Immola 4.6.1942. Adolf Hitler besöker Carl Gustaf Mannerheim på dennes 75-årsdag i Immola 4.6.1942. Bild: Wikimedia commons/SA-kuva Carl Gustaf Mannerheim,Adolf Hitler

På frågan om det skulle gå att visa upp porträttet av Hitler på Mannerheim-museet med kontextualisering av guiden är Toni Piipponen försiktigt positiv.

- Kanske det skulle gå an i samband med en specialutställning, men målningen kan inte hänga på väggen här i Mannerheims hem eftersom den inte fanns här på Mannerheims tid.

Kristina Ranki är mer skeptisk till en offentlig visning av porträttet på museet.

- Det här museet är en utställning som Mannerheim själv har byggt om sitt liv, och här finns allt det som han vill att vi ska förknippa med honom. Mannerheims vilja var inte att vi skulle gömma undan Hitler - han visste inte att hemmet skulle bli ett museum. Det är museets idé vi skulle bryta mot om vi skulle ta fram ett porträtt som han själv stuvat undan på vinden! Att vi överhuvudtaget berättar om porträttet handlar framför allt om dess frånvaro i rummet. Det är intressant att det finns, men också att det inte syns.

- Om någon vill ordna en utställning om Mannerheim, Finland och Nazityskland någon annanstans går det givetvis an att visa upp porträttet där. Men då behöver man nog också komma med gedigen bakgrundsinformation. Nazityskland är än idag ett svårt kapitel i världshistorien och för många efterlevande.

Lyssna på hela intervjun med Stefan Bohman:

Lyssna på hela intervjun med Kristina Ranki och Topi Piipponen:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje