Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Vad kan döden och människans sorg visa oss om livet?

Illustration där en abstrakt kropp greppar jorden och gräs
Merete Mazzarella skriver om sorg ur existentiella perspektiv, om vad sorg kan bertyda i människors liv. Illustration där en abstrakt kropp greppar jorden och gräs Bild: Anna-Sofia Nylund döden

Människan är det enda djur som sörjer, hävdas det ibland, men hur ser våra sätt att sörja ut? Människors olika inställningar till döden visar också på sådant som är viktigt i livet. Merete Mazzarella skriver om död och liv i denna essä:

I en japansk trädgård står en telefonkiosk med en gammaldags trådtelefon. Men telefonen är inte kopplad, lyfter man luren hör man vindens susning och en porlande bäck.

Trädgården tillhör en man vid namn Itaru Sasaki och kiosken skaffade han dit för nio år sen efter att en kusin hade dött i cancer.

Sasaki använde telefonen för att tala med kusinen och föreställde sig att hans ord kunde bäras av vinden: “Det blev ett sätt att gradvis få mörkret i mitt hjärta att vika.”

Fukushima i Japan
Fukushima 2011. Fukushima i Japan Bild: EPA/AIR PHOTO SERVICE fukushima

Efter jordbävningen och tsunamin 2011 som kostade mer än nittontusen människor livet var det otaliga japaner som kände sig vilsna med sin sorg och många - mer än hundra i månaden - sökte sig till Sasakis trädgård och vindtelefonen.

Om detta läser jag i en bok av den danske filosofen Svend Brinkmanns senaste bok, Det sørgende dyr, “Det sörjande djuret”.

Människan, menar Brinkmann, är det enda djur som sörjer och bokens budskap är att sorg är ett existentiellt grundfenomen därför att sorgen finns i skärningspunkten mellan döden och kärleken.

Var finns då de döda?

Den uppståndna kroppen?

Att de inte finns alls kan vara svårt att acceptera - också för den som inte med fast röst stämmer in i den kristna trosbekännelsen.

Som jag som brukar mumla med ett tag men gör tvärstopp inför kroppens uppståndelse.

Samtidigt har jag varje gång jag förlorat en nära människa till en början föreställt mig att hon kan komma tillbaka när som helst bara jag ger mig till tåls; sedan, när jag börjat acceptera själva frånvaron, har jag känt att hon finns i någon annan dimension, i ett slags mellanrum mellan liv och att hon fortfarande kan följa med mina göranden och låtanden.

Först mycket gradvis har jag kunnat känna att hon slutgiltigt är utom räckhåll.

Robert Wilhelm Ekman - Kristuksen ylösnousemus
Kristi uppståndelse är en grundingrediens i den kristna tron. Robert Wilhelm Ekman - Kristuksen ylösnousemus Kristi himmelsfärd, skiss till altartavla,keski-porin kirkko

Döden mellan pärmarna

Tre romaner jag läst det senaste halvåret bekräftar att det här är föreställningar jag långtifrån är ensam om.

Den första var Sara Stridsbergs senaste roman, den förföriskt vackra och förfärande grymma Kärlekens Antarktis (2018), som hon själv kallar “en litterär fantasi”.

Jagberättaren, den prostituerade heroinmissbrukaren Kristina som mördas och styckas, är inte bara ett offer för en kvinnohatande psykopat, hon är ett offer för samhället i stort, hon verkar ha varit dömd till undergång ända sedan barndomen, hon gör inget motstånd och som död verkar hon inte stort mer passiv än hon var som levande.

Hennes röst är sorgsen men höjs aldrig till anklagelser, inte ens mot mannen som tog hennes liv, men sin gång på gång svikna kärlekslängtan har hon kvar.

Hon minns hur hon tänkte och kände när hennes lillebror drunknade: “Det gör ingenting att Eskil är död, bara han kommer hem igen till slut. Jag tänker att han skulle kunna få vara död en liten stund. /—-/
Men begravningen kommer och går utan Eskil och jag inser att det är någonting som döden vill oss som vi inte känner till, att jag måste förstå vad det är. Jag blir dödens pant.”

Sara Stridsberg och skogen, 2014.
Sara Stridsberg skrev Kärlekens Antarktis. Sara Stridsberg och skogen, 2014. Bild: Karl Melander. Sara Stridsberg

Hon reflekterar över själva sitt mellanläge: “Man får vänta här tills man får tillstånd att passera. Den sista gång då någon säger vårt namn på jorden får vi respass.

Sedan behöver vi inte hänga kvar här längre, man får tillstånd att sjunka tillbaka in i det som var innan. Evighetens tystnad. Det är det man hoppas på. Det är ändå ingen som älskar mig som pratar om mig längre.”

Men i nästa ögonblick är hon ändå återigen engagerad av de levande, i första hand sonen som hon blivit tvungen att lämna ifrån sig “Men sedan kan jag inte låta bli att hoppas på att någon ska säga mitt namn, att Valle plötsligt ska säga mamma och mena mig.”

Det går decennier innan hon får frid: “Min längtan tillbaka blir svagare, saknaden avtar, här är bara vinden och den svaga lukten av evighet och glömska.”

Abraham Lincolns sorg

Ett år före Kärlekens Antarktis - 2017 - utgav en känd amerikansk novellist, George Saunders, sin debutroman Lincoln in the Bardo.

Den Lincoln det handlar om här är den elvaåriga Willie, högt älskad son till Abraham Lincoln, presidenten som ledde USA:s nordstater till seger i ett blodigt inbördeskrig och Bardo är ett begrepp hämtat från Den tibetanska dödsboken som syftar på övergångsperioden mellan en individs död och hennes pånyttfödelse, alltså ett slags motsvarighet till den katolska kristendomens skärseld.

Enligt den tibetanska buddhismen stiger de döda antingen uppåt mot nirvana och slipper det kretslopp av handlande och lidande som karakteriserar människans liv på jorden eller också faller de långsamt ner genom ett kaos av skrämmande drömmar och hallucinationer tills de slutligen föds på nytt.

En tibetansk munk intar en pose under en religiös debatt vid klostret Sera i Lhasa.
Tibetanska munkar. En tibetansk munk intar en pose under en religiös debatt vid klostret Sera i Lhasa. Bild: EPA/A REN sera

Vuxna kan få uppehålla sig länge i Bardo men barn ska bort så fort som möjligt. Lilla Willie Lincoln har dött i tyfus och den förkrossade fadern besöker på nytt och på nytt hans gravkapell där han inte kan motstå frestelsen att öppna kistan och stryka sonen över håret och kinden.

Det arma barnet ser honom ligga på knä i översiggiven gråt, han sträcker ut sina små armar mot honom men som död förblir han osynlig och kan inte få kontakt eller trösta.

Runt graven rör sig också en orolig, oupphörligen pratande kör av osaliga, mer eller mindre groteska vuxna andar.

Det är de som inte är mogna för färden mot nirvana därför att de inte kan frigöra sig från jordelivet, det är de som ska plågas, i all oändlighet berättar de sina historier för varandra och ältar sina gamla besvikelser.

En girigbuk vakar fortfarande över sin förmögenhet och sina ägodelar, en vetenskapsman mal fortfarande upprört på om hur hans vetenskapliga artiklar är värda långt mera uppmärksamhet än de fått.

Willie Lincoln ligger i sjukbädd med kvinna sittandes bredvid sängen. Hon tröstar. Han  kommer att dö i tyfus.
Willie dying finns på Lincolnmuseet i Springfield. Willie Lincoln ligger i sjukbädd med kvinna sittandes bredvid sängen. Hon tröstar. Han kommer att dö i tyfus. Bild: "Willie Dying" - Abraham Lincoln Presidential Library & Museum. Abraham Lincoln

Och ju längre de dröjer sig kvar desto mer groteska blir också deras kroppar för i Bardo deformerar en människas karaktärsbrister efterhand hennes utseende.

Till slut visar sig ändå några av dem kapabla till åtminstone en osjälvisk handling: när de förstår att faderns hejdlösa sorg binder Willie och håller honom kvar i Bardo mot hans eget bästa slår de sig samman om en komplott för att befria honom.

Döden som befrielse från förtryck?

Och den tredje romanen?

Ja, den kunde se ut som en feministisk replik till den uttalat mansdominerade Lincoln in the Bardo men utkom i själva verket två år tidigare, 2015.

Det är Laura Lindstedts Oneiron som intressant nog precis som Sara Stridsbergs bok kallas “En fantasi”, närmare bestämt “En fantasi om sekunderna efter döden”.

Medan själva ordet “Oneiron” betyder “dröm” eller “hallucination” är det romanens motto - lånat av huvudpersonen i Tolstojs långnovell “Ivan Iljitjs död”- som formulerar själva grundfrågan, nämligen: “Var kommer jag att vara när jag inte finns?”

laura lindstedt
Laura Lindstedt laura lindstedt Bild: Heini Lehväslaiho Laura Lindstedt

I ett bländande vitt, svävande tomrum samlas sju sinsemellan mycket olika kvinnor som alla i någon mening varit offer för patriarkatet: den purunga österrikiskan Ulrike som serverat på restaurang, västafrikanska Maimuna som drömt om att bli stjärnmodell, israelisk-amerikanska Shlomith som gjort sin anorexi till performancekonst, franska Nina som haft en rik man och går med tvillingar i magen, holländska Wblgis som slitit som städerska och fått strupcancer, brasilianska Rosa Imaculada som är fattig ensamförsörjande mor som fått ett nytt hjärta och ryska Polina, en bildningshungrande men socialt osäker bokförare som blivit alltmer alkoholiserad.

Länge vet de knappt om de är levande eller döda, länge förhåller de sig avvaktande eller öppet grälsjukt till varandra men så småningom svetsas de samman till något som närmast liknar en global motsvarighet till sjuttiotalets kvinnogrupper.

Det är Polina som har den klaraste föreställningen om vad villkoren för deras nya existensform kan tänkas vara för hon är bekant inte bara med Tibetanska dödsboken utan också med den svenska andeskådaren Swedenborg vars tankar hon förklarar för de andra: “den som är död blir först kvar i sin yttre människa /—-/ “Det är exakt samma tillstånd som i de levandes värld, hon kan alltså inte veta om hon är död. /—-/ “Nästa steg i döendet är att gå in i sin invärtes människa.

Den döda människan blir då sina egna tankar och sin egen vilja och kroppen upphör att vara en belastning. Och det är inte ens längre möjligt att förställa sig.”

pärmen till oneiron
pärmen till oneiron Laura Lindstedt

I Oneiron handlar mycket om kroppen, kroppar, Laura Lindstedts kvinnor är paradoxalt nog kroppsfixerade ännu efter sin död. Det är först när de tar varandra i hand och i kör uttalar ordet “Oneiron” som deras kroppar upplöser sig och därmed är de redo för följande steg.

Precis som man i terapeutiska sammanhang kan få bearbeta trauman genom att återvända till dem återbesöker de sju nu de platser där de dött.

Och de gör det uttryckligen tillsammans: de ser alla var Ulrike våldtogs och mördades på väg hem från jobbet, var Maimuna låg i sanden efter att ha blivit skjuten på sin resa som knarkkurir, var Nina slog huvudet mot ett metrotåg som ännu inte hunnit stanna, var en berusad Polina blev begravd i snö, och så vidare.

Medan sjuttiotalsfeminismens systerskap handlade om att befrias genom att dela sina livserfarenheter med varandra befrias Oneiron-kvinnorna genom att dela sina dödserfarenheter. Först sedan kan de slutgiltigt lämna det förflutna bakom sig och försvinna.

Att leva med de döda

Vad lär vi oss då sist och slutligen av de här romanerna?

De ger oss nya perspektiv på förhållandet mellan levande och döda.

Vi levande kan tala om de döda, vi kan också tala till dem.

Svend Brinkmann - filosofen som ser människan som det enda djur som kan sörja - beskriver en uppsättning av en Performance-grupp, CoreAct, som hette SAVN - saknad - och som slutar med att en gammal kvinna reciterar:

“När jag säger eller tänker ditt namn så finns du/Allting slutar när de som älskar dig dör/Så länge de lever är du älskad/ Så länge du är älskad finns du.”

Men det är fortfarande en levande som talar.

Sara Stridsbergs Kristina skulle troligen nicka instämmande men när George Saunders och Laura Lindstedt försöker sig på att tala med de dödas röster låter det annorlunda.

Merete Mazzarella / Kirjailija
Merete Mazzarella Merete Mazzarella / Kirjailija Bild: Jouni immonen / Yle Merete Mazzarella

I Lincoln in the Bardo är det centrala budskapet att de levande inte får binda de döda genom sin kärlek och sin sorg, i både den och i Oneiro betonas att de döda behöver befria sig från allt som hör jordelivet till för att komma vidare och uppgå i en helt annan, högre existensform som vi inte kan göra oss någon föreställning om.

Men det från den här synpunkten kanske intressantaste med Oneiron är att ingen av de sju kvinnorna verkar känna någon längtan tillbaka.

Frågan blir då om man ska tycka att det är tragiskt att de lämnar det jordiska med lättnad eller om man ska tycka att de representerar ett slags absolut kvinnofrigörelse?


Merete Mazzarella är författare och professor emerita

Ett "hävdas det ibland", lades till ingressen 05.01.20 kl 11:12 för att betona att det inte är skribenten som själv påstår att människan är det enda djur som sörjer.

Läs också