Hoppa till huvudinnehåll

Kulturjournalisten Wilhelm Kvist får årets Topeliuspris: ”Historien är fylld av vita fläckar och det finns troligtvis mycket att upptäcka"

Wilhelm Kvist vid Mannerheimvägen.
Wilhelm Kvist. Wilhelm Kvist vid Mannerheimvägen. Bild: YLE / Tomas Jansson. Topeliuspriset,wilhelm kvist

Nu diskuteras också konstmusikens ojämställdhet i Finland. Bakom granskningen stod Hufvudstadsbladets Wilhelm Kvist, som nu efterlyser data från en tillräckligt lång tidsperiod för att kunna visa på vem som äger tillträde till scenerna i Finland.

Wilhelm Kvist har ansvarat för Hbl:s musikbevakning i tio års tid. Nu när han belönas med det finlandssvenska publicistpriset, motiveras det bland annat med att han är en lyhörd kritiker som ”med en auktoritet och integritet grundad på gedigen sakkunskap ... omsorgsfullt genomlyser och utforskar musiken”.

Han verkar inte heller oroa sig för kritikens ställning i dagens medieklimat, trots att bloggar och some-tyckare utmanar den professionella kritiken.

- Ifrågasättarna har alltid funnits, det är en del av ekosystemet att kritiken ska möta kritik, konstaterar han.

- Det är visserligen sant att konkurrensen om uppmärksamheten aldrig har varit så hård som nu, så om jag inte vässar pennan hela tiden kommer jag inte att finnas kvar i den här branschen.

Wilhelm Kvist vid sitt arbetsbord på Hufvudstadsbladet.
Wilhelm Kvist och arbetsbordet. Wilhelm Kvist vid sitt arbetsbord på Hufvudstadsbladet. Bild: YLE / Tomas Jansson. Topeliuspriset,wilhelm kvist

Så den professionella kritiken överlever, bara man håller pennan vass?

- Jag måste ju tro och lita på det!

- Och det här priset är en oerhört värdefull erkänsla, som att någon säger att ”fortsätt med det du gör”. Det betyder att någon läser det man skriver och lyssnar på det man har att säga. Och det är ju glädjande.

"Könsbalansen är orkestrarnas blinda fläck"

I prismotiveringen talas det också om att Kvist ”inte tvekar att påtala missförhållanden som bristande jämställdhet, diskriminering och misogyna maktstrukturer, vilket gör honom till en påverkare av rang inom det finländska musiklivet”.

Det handlar inte minst om hans granskning av konstmusikens ojämställdhet, där han kom fram till att kvinnliga kompositörer spelar en väldigt tillbakadragen roll i Finlands musikliv. Döda kvinnors verk uppförs knappt alls, och sammanlagt står kvinnliga kompositörer för bara runt fyra procent av de spelade verken.

Det fick Wilhelm Kvist att skriva att ”könsbalansen är orkestrarnas blinda fläck”, vilket han i ett annat sammanhang kryddade med att konstatera att ”nekrofilin i den klassiska musiken är sjuklig”.

Wilhelm Kvist utanför Hufvudstadsbladets kontor.
Wilhelm Kvist utanför Hufvudstadsbladets kontor. Wilhelm Kvist utanför Hufvudstadsbladets kontor. Bild: YLE / Tomas Jansson. Topeliuspriset,wilhelm kvist

Höstens granskning ledde till en debatt som fortfarande pågår, mycket tack vare att den också fick fotfäste på finskt håll.

- Det som överraskade mig var att den efterföljande debatten blev så eldfängd. Det var många som upplevde att det fanns ett behov av att skrida till försvar, mot någonting, som om den här granskningen upplevdes hotfull.

- Jag förstår fortfarande inte vad det kan vara som var så irriterande med granskningen.

Ojämställdheten aldrig varit ett tema

Inom scenkonsten har jämställdhetsfrågan diskuterats rätt länge nu, och efter att metoo slog igenom har också filmbranschen berörts. Frågan är varför konstmusik-scenen först nu har tvingats förhålla sig till den här frågan, även om siffrorna där tyder på en mycket större ojämställdhet.

- Jag tror att man överlag i Finland inte upplevt de här frågorna som särskilt viktiga, speciellt när det odlas en myt om Finland som världsbäst på klassisk musik. Varför skulle någon då ha behov av att ändra på någonting?

- Det saknas ju också kunskap om situationen. Jag minns inte att man någonsin skulle ha talat om det under min utbildning vid Sibelius-Akademin, det har aldrig varit ett tema värt att ta upp.

När Kvist i höstas kontaktade skolan för att be om uppgifter om hur könsfördelningen i intagningarna sett ut, sade man att sådana siffror aldrig har samlats på ett lättillgängligt sätt.

- Det gäller också orkestrarna.

- Det är synd och skam att de inte själva bokfört det som spelats på ett överskådligt sätt. Det finns ju uppgifter, men de har inte funnits tillgängliga i någon lätt form. Det har gjort det svårt att diskutera nuläget, när man inte haft exakta siffror att hänvisa till.

Det är där Wilhelm Kvist nu anser att nästa steg borde tas.

Wilhelm Kvist 2020.
Wilhelm Kvist. Wilhelm Kvist 2020. Bild: YLE / Tomas Jansson. Topeliuspriset

- Det här behöver utredas. Vi behöver mera information, dessutom borde man titta på en längre tidsperiod än bara det ena år som jag granskade. Man borde också titta på vem som står på scenerna, vem det är som äger tillträde till scenerna i Finland.

Musikhistorian måste kunna kompletteras

Du reagerade ju inte bara på hur situationen ser ut bland nu verksamma kompositörer, utan också på att den musikhistoria som skrivits så gott som helt saknar kvinnliga kompositörer.

- Den lätta förklaringen är att hänvisa till att institutionerna och förutsättningarna har sett ut som de har sett ut, och att vi av historiska skäl inte hittar några kvinnor. Men då är det jätteviktigt att våga ifrågasätta kanon, och inte utgå från att den skulle vara en given sanning.

- Nu handlar det ju inte om att skriva om eller förvränga historien, utan om att fylla i luckor. Historien är fylld av vita fläckar, det finns troligtvis mycket att upptäcka, och sedan då tillräckligt många fläckar fylls i så kanske man också måste revidera vedertagna sanningar.

- Att jag vågar säga så uppfattar många som ett otroligt påhopp, som om deras världsbild var under attack. Men det handlar ju inte om att leta efter en ny kvinnlig Beethoven eller Schumann, utan att se efter vad som finns och gärna spela det och utvärdera det, och ge det åtminstone en chans.

Utbildningen i nyckelposition

När man i Sverige började diskutera ojämställdheten inom scenkonsten i början av millenniet, ansåg man att utbildningen stod i en nyckelposition. Att man måste utbilda en ny generation som sedan kunde hämta med sig en ny mera jämställd världsbild.

Det tror också Wilhelm Kvist på.

- Utbildningen är jätteviktig. Men det är också viktigt med kvinnliga förebilder. Faktum är att många flickor är intresserade av att börja komponera, och gör det, men sedan vid 17-18-årsåldern så falnar intresset, de söker sig inte till professionella studier. Och då kan man fråga sig vad det kan bero på. Kanske just avsaknaden av förebilder?

- Många pekar gärna mot en Kaija Saariaho och hävdar att det visst finns förebilder. Men om man undantar henne? Lotta Wennäkoskis karriär har tagit fart internationellt nu, men annars är det väldigt tunnsått.

nainen katsoo suoraan kameraan
Kaija Saariaho. nainen katsoo suoraan kameraan Bild: Jyrki Valkama / Yle Kaija Saariaho,tonsättare
25.04.2017 Helsingissä.
Lotta Wennäkoski. 25.04.2017 Helsingissä. Bild: Nella Nuora / Yle Lotta Wennäkoski,kompositörer

- Jag tror att potentialen för förändring finns, men sedan är det en helt annan sak om den här potentialen uppfylls. Vanans kraft är så stark, vi har så ingrodda mönster i orkesterväsendet.

- Men poängen är ju inte att någonting nödvändigtvis ska förändras för förändringens skull, utan att vi i framtiden ska kunna föra bättre samtal och göra bättre informerade estetiska avväganden.

Wilhelm Kvist (f. 1984) är musikmagister från Sibelius-Akademin och har ansvarat för Hufvudstadsbladets musikbevakning sedan 2010. Prissumman går på 7 500 euro.
Topeliuspriset delas sedan 1990 ut av Finlands Svenska Publicistförbund och Svenska folkskolans vänner.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje