Hoppa till huvudinnehåll

Teater: Ett människoliv är försvinnande kort – nyskriven finlandssvensk pjäs om livslögner både oroar och skaver

Två olika livsåldrar, 70 och 43 i parallella världar på samma scen (Moncia Nyman och Daniela Franzell).
Två olika livsåldrar, 70 och 43 i parallella världar på samma scen (Monica Nyman och Daniela Franzell). Två olika livsåldrar, 70 och 43 i parallella världar på samma scen (Moncia Nyman och Daniela Franzell). Bild: ÅST/Pette Rissanen Åbo Svenska Teater,Monica Nyman,Kvinnor 3

Vad är ett människoliv egentligen? Utifrån den komplexa frågan kan man närma sig den i grunden sorgsna och tragiska pjäsen Kvinnor 3.

Kvinnor 3 hade premiär på studioscenen på Åbo Svenska Teater lördagen den 11 januari. Upplägget påminner om en triptyk för att låna ett begrepp från bildkonstens värld.

På scenen finns tre olika scenbilder i enkel men välfungerande dekor (av Anders Karls) som återhållsamt men stilfullt kompletterar text och regi.

En dov fondvägg, en säng, ett skrivbord och en länsstol. I dessa livsrum uppehåller sig tre kvinnor i åldrarna 19, 43 och 70 och i mellanrummen passerar en destruktiv pojkvän, alternativt en varm och empatisk sjukskötare (Jerry Wahlforss).

En sjuttioåring i samspråk med sin sjukskötare
En sjuttioåring i samspråk med sin sjukskötare (Monica Nyman och Jerry Wahlforss). En sjuttioåring i samspråk med sin sjukskötare Bild: ÅST/Pette Rissanen Åbo Svenska Teater,Jerry Wahlforss,Monica Nyman

Tre kvinnor i sitt livsdrama

I regi av Tove Appelgren och i ett sammelsurium av monolog, dialog och krassa inrop i parallella scener gestaltas en kvinnas livsteckning. Inför den känner man sig först likgiltig, innan den börjar kännas oroväckande och slutligen ofrivilligt berörande.

Redan inledningsvis inser man att dessa tre individer lika väl kan vara olika upplagor av en och samma person.

Pjäsen väcker många skavande och obehagliga frågor. I vilken utsträckning är vi fångna av våra tidigare destruktiva livsval? Kommer försonligheten mot livet och det egna jaget per automatik med åren? Vad innebär det att dö lycklig?

Och slutligen drabbar insikten om hur kort och flyktigt ett människoliv sist och slutligen är.

Livet leker ännu för den unga läkarstuderande Sofia (Amanda Nyman).
Livet leker ännu för den unga läkarstuderande Sofia (Amanda Nyman). Livet leker ännu för den unga läkarstuderande Sofia (Amanda Nyman). Bild: ÅST/Pette Rissanen Åbo Svenska Teater,Kvinnor 3

Det förflutna i nytt ljus

I centrum finns en ung läkarstuderande (Amanda Nyman) som bär en naiv förhoppning om att en dag kunna rädda världen. Men livet tar en annan vändning.

Hon efterföljs av en bitter medelålderskvinna (Daniela Franzell) som fått se sina livsdrömmar krossas och nu trivs hon varken med jobb, familj eller livet överhuvdtaget.

Och slutligen gestaltas en mogen kvinna med krasslig hälsa (Monica Nyman) som har lyckats försonas med sitt förflutna. Hon är 70 år, men passar kanske bättre in på bilden av dagens 80-åringar. Nittonåringen är en otäck påminnelse om det faktum att omogna livsval i ungdomen kan vara oåterkalleliga.

Pjäsen är genomgående tragisk, men nuddar någonstans ändå vid en läkande försonlighet, trots att livet inte alltid blir som planerat.

Fängslade av våra åldrar

Texten av Jessica Edén är nyskriven och har tillkommit inom ramarna för REKO-projeket som var en del av Svenska kulturfondens treåriga strategiska satsning på det finlandssenska teaterfältet under åren 2014–2017.

Kvinna sitter framför spegel. Fotot taget så att fokus liggger på ansiktsbilden i spegeln.
Jessica Edén är pjäsförfattaren bakom Kvinnor 3. Kvinna sitter framför spegel. Fotot taget så att fokus liggger på ansiktsbilden i spegeln. Bild: Yle/Pontus Nyqvist Åbo Svenska Teater,manusförfattare,jessica eden

Pjäsen har en lång startsträcka och upplägget känns till en början tillrättalagt. Karaktärerna hålls medvetet låsta vid sina åldersroller och berättelsen innehåller vissa plattityder.

Men mitt i denna lite förutsägbara ålderskronologi med endimensionella karaktärer händer någonting. Personerna börjar plötsligt beröra, och känslan av att det här kanske i grunden handlar om mig själv smyger sig ofrivilligt på.

Det sker med hjälp av små inskjutna känslosamma scener och dramatiska rentav obehagliga vändningar i texten som alterneras med pauseringar som ger åskådaren utrymme att tänka och känna.

Det här i kombination med genomgående gedigna rollanpassade skådespelarinsatser, där speciellt 19-åringens ensamma utsatthet väcker sympatier.

Livet hårdnar och smärtan tilltar för nittonåringen Sofia (Amanda Nyman).
Livet hårdnar och smärtan tilltar för nittonåringen Sofia (Amanda Nyman). Livet hårdnar och smärtan tilltar för nittonåringen Sofia (Amanda Nyman). Bild: ÅST/Pette Rissanen Åbo Svenska Teater,Kvinnor 3

Kanske handlar det också om att man som åskådare tvingas till kapitulation inför det faktum, att trots en strävan efter individiualitet, så är vi ändå mer eller mindre offer för någonslags övergripande kronologisk livsregi som i grunden inte går att välja bort.

Uppluckrade gränser mellan generationer

Pjäsens små attribut, bland dem ett ålderdomligt mikroskop, ger indikationer om att handlingen kanske utspelar sig en tid som finns lite längre tillbaka.

I dag är generationerna kanske inte lika stöpta i sina specifika ålderskategorier som pjäsen gestaltar. Upprätthållande av livslögner, felaktiga livsval, naivitet, omognad, acceptans och försoning skär rakt igenom alla livets åldrar och saknar oftast en given kronologi.

Man kan förstås välja att se pjäsen som en teckning av ett enskilt liv, just den här kvinnans, och mot det händelseförloppet kan man förstås inte ha några invändningar.

Samtidigt måste man väl medge, utan att falla offer för någon form av åldersdiskriminering i någon riktning, att den som sitter med facit på hand, har ett annat perspektiv på livet än den som nyss börjat sin livskalkylering. Och ur den synvinkeln är det här en pjäs som både tröstar och oroar.

Pjäsförfattaren Jessica Edén är regissör på Svenska Yle Drama. Den här recensionen är skriven av en utomstående recensent.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje