Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Vem har rätt att definiera antisemitism? Motstridiga budskap inom Vänsterförbundet

Anna Kontula ser oroad ut.
Anna Kontula ser oroad ut. Anna Kontula,freddi wahlström

Minoriteten har alltid rätt när den känner sig förtryckt. Så tycker många vänsterförbundare - åtminstone så länge de själva inte blir utpekade, skriver Svenska Yles politiska redaktör Freddi Wahlström.

Nyheten om vänsterförbundets Anna Kontulas försök att ta sej in i Gaza togs tacksamt emot på landets politiska redaktioner.

De första veckorna i januari brukar annars vara rätt nyhetsfattiga.

Kontulas politiska motståndare förfasade sig över att en riksdagsledamot bryter mot lagen - och dessutom i ett främmande land.

Vänsterförbundarna själva kontrade med att det är klart att man har rätt till civil olydnad och att det hör till partiets ideologi att godkänna sådant.

Antisemitism förklädd till Israel-kritik?

Men i efterskott har just VF:s - eller rättare sagt vissa vänsterförbundares - ideologiska ryggrad fått böja sig som en ungbjörk i augustistormen.

Judiska församlingen i Helsingfors säger att Kontulas aktion kan tolkas som en antisemitisk handling. Orsaken är att Kontulas udd enbart riktar sig mot Israel när hon protesterar mot blockaden av Gaza, trots att också Egypten deltar i blockaden.

En växande diskussion i Europa handlar om huruvida man täcker antisemitism med till synes legitimerad Israel-kritik.

Enligt Judiska församlingen har Kontula medvetet eller omedvetet gett fyr åt antijudiska stämningar.

Vänsterunga reagerar starkt

Hur det än må vara med den saken, intressantast är vänsterförbundarnas egna reaktioner på församlingens oro.

Kontula själv försvarar sig förstås och partiordförande Li Andersson har nöjt sej med att "lajka" tweets som kritiserar Judiska församlingens tolkning.

Men bland yngre vänsterförbundare är tonen hårdare, bland annat Anna Kontulas rikdagsaassistent Taneli Hämäläinen skjuter med stora bössan.

"Judiska församlingen demoniserar en finländsk politiker ... Är församlingen en förlängning av Israels diplomati?". Så skriver Hämläinen på Twitter.

Hoppa över Twitterpostning

Är judiska församlingens kritik legitim i Vänsterförbundets ögon?

Varför är det här intressant då?

Jo, för att det bland vänsterförbundarna finns en helt klar inre ideologisk vägvisare för hur man borde bete sig om en minoritet kastar fram liknande beskyllningar som den judiska församlingens.

Och den vägvisaren följer man just inte alls nu.

Vänsterungas ordförande Liban Sheikh formulerade den vita majoritetens skyldigheter i sin artikel "Antirasistinen suunnistusopas" (ung. antirasistisk orienteringsguide) förra hösten.

Den handlar till stora delar om vem som har tolkningsföreträde i fall av rasism eller diskriminering.

Enligt Sheikhs guide är det inte den "vites" (=representanten för den normsättande majoriteten) rätt att själv bestämma vad rasism är.

Representanten för "vitheten" kanske vill väl, men förstår inte att han/hon inte har rätt att definiera vem som är diskriminerad.

Det har bara den utsatta, minoritetsrepresentanten ("den bruna").

Vissa minoriteter viktigare än andra?

Det här tankesättet är omdiskuterat och inte alls okritiserat, men bland vänsterförbundare, speciellt inom Sheikhs eget ungdomsförbund, kan tänket sägas vara dominerande.

Nu borde då vänsterförbundarnas ideologiska inre röda lampa börja blinka: En minoritet upplever att Anna Kontulas handling är riktad mot dem som grupp.

Men istället för att i enlighet med ideologin ge plats för minoriteten och vika undan, ifrågasätter man legitimiteten i dess argument.

Helt emot den egna uppfattningen om vad antirasism borde vara.

Lätt att ställa ideologiska krav - svårt att efterfölja

Hela den här diskussionen är naturligtvis späckad av svåra frågor: Vem hör egentligen till de förtryckta, vem har makten? Vem har rätt att tala i den förtryckta gruppens namn, vem får bestämma när den egna gruppen blivit utsatt för till exempel rasism?

Kan man alls på något konsekvent sätt försvara individens rätt genom att klumpa ihop henne med ett kollektiv?

Det är lätt att ställa kategoriska krav i politiken men svårt att följa dem när man själv blir part i målet. Det gäller naturligtvis alla partier, och Vänsterförbundet är inget undantag.

Frågan om Anna Kontula och Israel debatterades också i Slaget efter tolv:

Läs också