Hoppa till huvudinnehåll

Allting började med en svart polotröja – Laura Birn om Helene Schjerfbeck-filmen, och varför hon en gång gav en intervju på svenska

Laura Birn framför Helene-filmaffischen.
Laura Birn framför Helene-filmaffischen. Laura Birn framför Helene-filmaffischen. Bild: Pekka Tynell / YLE Helene Schjerfbeck,Laura Birn

Hon skulle lära sig måla, och halta - inte för lite men absolut inte för mycket - och dessutom skapa en helt egen relation till en storkvinnas själsliv. Men när hon första gången ställde sig framför kameran för att måla, var hon ändå rädd att händerna skulle börja skaka.

Det var en gång, för länge sedan. Kollegerna Krista Kosonen och Laura Birn gräver i en loppiskass och hittar en av Kosonens gamla svarta polotröjor.

De känner båda till regissören Antti J. Jokinens dröm om att göra en film om en av Finlands viktigaste bildkonstnärer Helene Schjerfbeck, så nu dras tröjan på Birn, kragen görs hög, det tas foton, och så skickas de till regissören med följdtexten ”liknar Schjerfbeck precis”.

- Det var nu inte så allvarligt, mera bara som en rolig grej, minns Laura Birn idag.

Laura Birn
Laura Birn. Laura Birn Bild: Joonas Josefsson/Yle Laura Birn

- Men på något sätt har det nog funnits där som en avlägsen önskedröm. Och då Antti sedan berättade att ”nu blir det faktiskt av” och att jag får spela Helene ... visst var det som en dröm som gick i uppfyllelse.

Varför?

- För att hon är så fascinerande, hennes konst är så fascinerande. Och det att få spela en finländsk storkvinna, och veta att det kommer att bli en roll där jag får chansen att på allvar fördjupa mig i en värld som jag vet så litet om, och bygga upp en hel komplex filmfigur. Det är ju ett drömjobb för en skådespelare.

Nu då filmen är klar, känns det som om Laura Birns gestaltning av Helene Schjerfbeck kan bli en av årets största finländska rollprestationer på film.

Så öser Antti J. Jokinens nu också lovord över henne, för att hon liksom de bästa filmskådespelarna så väl hanterar finstilta gester och nyanser.

- Ibland var det först när vi på en stor screen spelade upp det hon hade gjort som jag märkte vilket briljant arbete hon gör. Och så är hon så modig, vågar söka känslor som kunde skrämma andra.

Antti J. Jokinen Helene-elokuvan lehdistötilaisuudessa
Filmens regissör Antti J. Jokinen. Antti J. Jokinen Helene-elokuvan lehdistötilaisuudessa Bild: Pekka Tynell / YLE Antti Jokinen,Helene Schjerfbeck,filmregissörer

De små finstilta nyanserna är något som laddar Schjerfbeck-filmen från start, men hur modig Laura Birn än är får jag henne inte att tala svenska när vi möts för en intervju – sådär som i Berlin för sju år sedan, då hon fått äran att vara en av tio unga europeiska ”Shooting Star”-skådespelare.

Där mötte hon regissörer och rollsättare från hela världen under några intensiva dygn, och lät sig intervjuas också på svenska. Så varför inte nu?

Mera om det och hennes internationella drömmar senare.

Schjerfbeck skulle absolut inte gestaltas som ett offer

Vi börjar med att låta Laura Birn berätta om hur hennes Helene Schjerfbeck kom till. Filmporträttet av en känd kvinnlig bildkonstnär, en person som Birn redan tidigare beundrat men en roll som var svår att stiga in i redan eftersom hon inte hade målat sedan lågstadiet.

- Därför måste jag lära mig en helt ny värld, från det hur man håller i en pensel eller trycker ut färg ur en måltub, eller hur man som konstnär ÄR tillsammans med sina verk i en ateljé.

- Men det handlade också om dräkterna som hämtar med sig en specifik hållning. För Antti var det viktigt att kragarna skulle vara höga och så styva att de rent fysiskt gjorde det omöjligt att vända på huvudet på samma sätt som jag gör privat.

Laura Birn invid ånglok
Laura Birn som Helene Schjerfbeck. Laura Birn invid ånglok Bild: Teemu Heikkilä/Hyvinge stad Helene Schjerfbeck,Laura Birn

Och så var det förstås det där med hur hon skulle röra sig.

Helene Schjerfbeck var bara fyra år gammal då hon föll illa och skadade höften, och då familjen inte hade råd med tillräcklig läkarvård ledde skadan till att hon haltade livet ut.

Hur man gestaltar det på film är en balansgång. Gör man det för tydligt tar det över hela filmen, men man kan inte heller förtränga det.

- Antti slog redan i början fast att vi inte ska göra något stort nummer av att hon haltar, berättar Birn.

- Han ville absolut inte att vi skulle måla upp en bild av ett offer som inte håller jämna steg med sin omgivning.

Helene Schjerbeck lutar sig över ett bord i skenet av en oljelampa.
Scen ur filmen. Helene Schjerbeck lutar sig över ett bord i skenet av en oljelampa. Bild: Andres Teiss Helene Schjerfbeck,Laura Birn

Men hur hittade ni rätt?

- Vi började med att binda ett slags bandage kring mina höften, men det tog bara en kvart innan jag kände hur blodet inte kunde cirkulera ordentligt så det måste vi ge upp.

- Till slut gjorde vi så att jag fick ett ortopediskt benstöd som gjorde att ena benet rörde sig på ett annorlunda sätt. Men det behövde jag bara i början. Då jag kände att jag hade hittat den rätta rytmen, kunde vi lämna bort stödet.

”Nu bara lär du dig måla”

Att Laura Birn inte hade någon som helst relation till målarkonsten var något som regissören kände till. ”Nu lär du dig, inga men, nu bara gör du det”, konstaterade Jokinen, och så tillbringade Birn ett halvt år tillsammans med konstnären Anna Retulainen.

Då lärde hon sig inte bara målandets grunder. Hon kunde också diskutera allt som har med konst och konstnärskap att göra.

Anna Retulainen instruerar Laura Birn under förberedelserna inför Helene-filmen.
Anna Retulainen instruerar Laura Birn under förberedelserna inför Helene-filmen. Anna Retulainen instruerar Laura Birn under förberedelserna inför Helene-filmen. Bild: Andres Teiss. Laura Birn,Anna Retulainen

Ändå var den första gången som hon skulle måla framför kameran en nästan skrämmande upplevelse.

- Det var verkligen ”HJÄLP”, hur mycket Anna än hade försökt lugna mig med att jag får göra fel och allt kan göras på nytt. Men då vi började med en tagning där jag skulle måla i minst 40 sekunder utan ett enda klipp...

- Jag var tvungen att koncentrera mig extra mycket bara för att se till att mina händer inte skakar, för att jag var så spänd. Men när tagningen var över sa Anna att hon verkligen hade trott på det jag gjorde.

- Det var helt avgörande att hon var där, och genast kunde ge mig feedback. Sedan lättade det, och till slut bara längtade jag efter scenerna där jag skulle få måla.

Så nu målar du hemma också?

- Med vattenfärg tillsammans med barnen jo, skrattar hon.

Birns Helene är ambitiös och passionerad och tillbakadragen

En hurudan Helene Schjerfbeck har Antti J. Jokinen och Laura Birn då velat bygga upp?

”Den Helene vi möter är målmedveten, men frustrerad”, skriver Svenska Yles Silja Sahlgren-Fodstad i sin recension.

Det har också varit något av Antti J. Jokinens startpunkt, samtidigt som han använt Rakel Liehus fiktiva roman om konstnären för att komma närmare en så verklig bild som möjligt av Schjerfbecks inre liv.

Laura Birn invid ett självporträtt av Helene Schjerfbeck.
Laura Birn och ett självporträtt av Helene Schjerfbeck. Laura Birn invid ett självporträtt av Helene Schjerfbeck. Bild: Jarno Kuusinen. Laura Birn
.

Laura Birn läste också allt hon kom över inför inspelningarna, inklusive brev som Schjerfbeck skrivit. De hjälpte Birn att bygga upp sin egen bild av den människa som hon ville gestalta.

- Jag tänker att hon var oerhört ambitiös, oerhört passionerad, att målandet på något sätt betydde allt för henne. Men hon var garanterat också både humoristisk och smart.

Vad var det hos henne som var svårast att hitta?

- Kanske den där motsättningen mellan att å ena sidan vara så oerhört självkritisk men samtidigt också oerhört självmedveten, att hon på riktigt kände sig speciell. Så just det där att tro på sig själv och samtidigt vara missnöjd med vad hon åstadkommer. Att hitta de rätta nyanserna där var utmanande.

- Jag ser henne också som en rätt tillbakadragen människa, men det betyder inte att känslorna inte hade varit väldiga. Och då kommer frågor om vad du vågar visa, för vem, och när det är viktigt att hålla tillbaka.

- Men just sådant är oerhört intressant för en skådespelare, den där balansen mellan att visa och dölja.

Johannes Holopainen och Laura Birn som Einar Reuter och Helene Schjerfbeck.
Visa, eller hålla tillbaka. Johannes Holopainen och Laura Birn som kärleksobjektet Einar Reuter och Helene Schjerfbeck. Johannes Holopainen och Laura Birn som Einar Reuter och Helene Schjerfbeck. Bild: Andres Teiss. Laura Birn,Johannes Holopainen

Hur mycket funderade du under inspelningarna på kvinnliga konstnärers roll för hundra år sedan?

- Väldigt mycket. Och samtidigt kände jag en sådan oerhörd tacksamhet för att jag får leva min dröm. Jag är mamma men kan ändå förverkliga min dröm och göra karriär, och ingen har sagt åt mig att jag måste ge upp det för att jag är kvinna eller mamma.

- Vi är ändå väldigt nära den tiden då det inte alls var någon självklarhet.

Intervju på svenska och kindkyssar med Ethan Hawke

Så återvänder vi till 2013 då Laura Birn var en Shooting Star under Berlins filmfestival, något som exempelvis Bond-kändisen Daniel Craig hade varit tretton år tidigare. Det var då hon fick en möjlighet att utväxla kindkyssar med skådespelaren Ethan Hawke – som Birn hade förälskat sig i som ung tonåring då hon såg filmen Reality Bites för första gången.

Laura Birn och Ethan Hawke på Berlinale-festivalen 2013.
Laura Birn och Ethan Hawke i Berlin 2013. Laura Birn och Ethan Hawke på Berlinale-festivalen 2013. Bild: Sven Hoppe/EPA Laura Birn,Ethan Hawke

Att hon då gick med på att, ens delvis, prata svenska, förklarar hon idag med att ”det var så intensiva tre dygn, jag hade knappt tid att sova så det gick väl bara av farten”.

Nu blir det ingen svenska, inte ens fast regissören går förbi oss och bråkar - ”du skulle ju prata svenska!”. Hon använder språket allt för sällan, känner att hon inte kan vara sitt riktiga jag på svenska.

Det kan jag förstå. På finska forsar orden fram, då hon kommer igång formuleras tankar blixtsnabbt. På svenska blir hon någon annan.

Men vad betydde de där Shooting Star-dygnen, förutom att du för några dagar vågade prata svenska?

- Det betydde oerhört mycket, jag har haft väldigt mycket nytta av de internationella kontakter som byggdes upp då.

- Idag kanske det inte skulle betyda lika mycket eftersom finsk film reser utomlands i mycket högre grad än för sju år sedan. Men det var tack vare dagarna i Berlin som jag fick rollen i The Ones Below, och det ledde i sin tur till andra projekt.

The Ones Below var Birns första större internationella filmprojekt. Idag har hon hunnit med sju internationella filmer och tv-serier, och jobbar sedan november utomlands med scifi-serien Foundations.

Också det är åtminstone delvis en frukt av networkandet i Berlin. Där träffade hon nämligen Foundations rollsättare för första gången.

- Jag älskar det, att få resa och arbeta tillsammans med helt nya människor. Men jag älskar också projekt som just Helene där jag får arbeta med människor som jag samarbetat med redan tidigare, och fördjupa ett samarbete.

- Det är oerhört värdefullt, och det vill jag aldrig ge upp.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje