Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Det är skönt att flyta i minnenas hav, men Kjell Westös "Den svavelgula himlen" visar också vad det kostar

Tre ungdomar går över gatan vid ett övergångsställe. Foto från Helsingfors centrum 1977.
I romanen Den svavelgula himlen riktar Kjell Westö en självreflekterande udd mot sig och sitt behov att uppehålla sig i det förflutna. Tre ungdomar går över gatan vid ett övergångsställe. Foto från Helsingfors centrum 1977. Bild: Pekka Punkari, 1977, Helsingfors stads konstmuseum. Kommentar

Kjell Westö har i sitt författarskap lyft upp dolda och obekväma sidor i Finlands historia. I sin senaste roman Den svavelgula himlen frågar han vad man minns och varför, och vilket grepp som minnena kan ta om en. Men gestaltar njutningen kring nostalgiserandet nästan alltför bra.

Kjell Westös senaste roman Den svavelgula himlen (Schildts & Söderströms, 2017) gör vad som kunde kallas för en home run för finlandssvensk roman.

Boken har tagits väl emot både på svenska och finska och även fått positiva recensioner i Sverige.

En dramatisering av boken hade premiär på Nationalteatern i december och romanen ska även bli en långfilm och TV-serie i regi av Claes Olsson.

En ung kvinna i rosa skjorta ligger bakåtlutad i en gummibassäng med en cigarett i handen.
Nationalteaterns dramatisering av Den svavelgula himlen med Annika Poijärvi i en av huvudrollerna hade premiär den 4 december. En ung kvinna i rosa skjorta ligger bakåtlutad i en gummibassäng med en cigarett i handen. Bild: Ilkka Saastamoinen, Nationalteatern Kjell Westö,Finlands nationalteater,Den svavelgula himlen

Under de sista dagarna av 2019 meddelade Finlands filmstiftelse att den beviljat ett i finländska förhållanden robust produktionsstöd på 760 000 euro för filmatiseringen.

Westös svepande episka stil som liksom panorerar över år och årtionden lyckas med det rätt ovanliga konststycket att berätta historier som både den svensk- och finskspråkiga publiken läser som nationella berättelser trots att de utspelar sig i uttalat svenskspråkiga miljöer.

Den svavelgula himlen flyttar berättelsens brännpunkt till sextio- och sjuttiotalet från det förkrigstida Finland där Westös tidigare storsäljarna Där vi en gång gått och Hägring 38 utspelade sig.

Miljön är och förblir Helsingfors. Westö är en spännande skildrare av det hierarkiska Nyland med sina gamla anor, gamla släkter och gamla pengar som fortfarande lever kvar som en rest av det gamla ståndssamhället.

Livet som börjar vid bybutiken

Romanen börjar en sen höstkväll då huvudpersonen K, en framgångsrik men melankoliskt lagd författare – och Kjell Westös alter ego, får man förmoda – upplever en hotfull situation i sitt hem på Drumsö.

Händelsen ger K impulsen att berätta historien om sitt liv och de relationer som format honom. Men för en gångs skull vill han nå djupare än de ljuva ungdomsminnena till de kärvare sanningarna på bottnen.

Historien som K berättar om sitt liv har sin symboliska ursprungsscen en torr sensommardag på sextiotalet då han möter syskonen Alex och Stella utanför bybutiken på en udde i den nyländska skärgården.

Där vid butiken föds den vänskap som låter K, en pojke ur arbetarklassen, växa upp tätt inpå den anrika industriklanen Rabell. Deras herrgårdsaktiga sommarviste är släktgården Ramsvik på en cykelturs avstånd från det anspråkslösa torp som K:s föräldrar hyr.

K:s och Alex vänskap fortsätter in i ungdomen och vuxenåren men är alltid laddad med spänningar, särskilt då K i tonåren inleder ett intensivt kärleksförhållande med Stella.

En ung kvinna kysser en ung man i en ljusblå gummipool.
K:s (Pyry Nikkilä) intensiva ungdomskärlek med överklasstjejen Stella Rabell (Annika Poijärvi) blir ett av de starkaste förhållandena i K:s liv. En ung kvinna kysser en ung man i en ljusblå gummipool. Bild: Katri Naukkarinen / Nationalteatern Den svavelgula himlen,Finlands nationalteater,Kjell Westö

Under decenniernas lopp upplever K hur släkten Rabell med sina anor, hemligheter och svårmod ömsom drar honom till sig och skjuter bort honom.

Den giriga minnesmästaren

Men genom alter egot K riktar Westö också en självreflekterande udd mot sig själv och sitt behov att uppehålla sig i det förflutna.

Författaren K har, precis som Westö i verkligheten, skrivit en drömsk och tillbakablickande roman om Helsingfors som stadens invånare lystet har konsumerat då den låter dem minnas sin stad och sina yngre år.

Även att läsa Den svavelgula himlen känns som att dyka ner i ett ljummet hav av minnen. Barn- och ungdomsåren skildras i lustfyllda sepiatoner trots minnen av bråk och våld och rädsla.

Pärmen till Kjell Westös roman "Den svavelgula himlen".
Den svavelgula himlen utkom på Schilds & Söderströms år 2017. Pärmen till Kjell Westös roman "Den svavelgula himlen". Bild: Schildts & Söderströms förlag Kjell Westö

Allra högst tronar livsnjutningen i att ligga i sovrummet på Ramsvik och titta ut mot sommarhimlen som övergår i en svavelgul ton medan lövverket utanför fönstret mörknar i skymningen och får konturer skarpa som gjutjärn mot kvällshimlen.

Men minnet är opålitligt, kommer K att upptäcka.

Det ligger någonting girigt eller självunnsamt över de ungdomsscener som K väljer att drömma sig tillbaka till. Händelser som är missklädsamma för honom själv faller passligt nog i glömska.

För det ju inte minnet som är opålitligt, utan K själv, som bara minns det han föredrar att minnas.

Fångad i minnenas grepp

Föreställningen på Nationalteatern i Juhana von Baghs inspirerade regi gör berättarens opålitlighet till en central punkt.

Den medelålders K (spelad av Timo Tuominen) ser sin ungdoms minneslandskap och scener flimra förbi.

Han skuggar sitt yngre jag (Pyry Nikkilä) och imiterar hans rörelser, och det ligger någonting svartsjukt i hur han försöker ta hans plats i omfamningarna med den unga Stella (Annika Poijärvi).

En medelålders man står på en mörk scen med en bandspelare i handen.
Huvudrollen i Nationalteaterns föreställning Rikinkeltainen taivas (Den svavelgula himlen) spelas av TImo Tuominen, som gör en hudlös rolltolkning av den medelålders författaren som tvångsmässigt ältar sina ungdomsminnen. En medelålders man står på en mörk scen med en bandspelare i handen. Bild: Katri Naukkarinen / Nationalteatern Finlands nationalteater,Kjell Westö,Den svavelgula himlen

Minnesbildernas bräcklighet framhävs ytterligare av Kati Lukkas scenografi. De ståtliga vita salongsväggarna består i själva verket av elastiska remmar som på ett drömlikt sätt ger efter. Ramsviks solida väggar flimrar till och upplöses med en handstrykning.

Föreställningens andra akt som utspelar sig i nuet tar ett beslutsamt steg ut på metaplanet då den bokstavligen vänder på scenbilden och visar kulisserna bakifrån.

Genom öppningarna ser publiken glimtar av den första aktens scener spelas upp, och i kulisserna står den medelålders författaren och kikar på skådespelarna som spelar upp scenerna ur hans liv.

K:s bok har blivit en framgång och har gjort honom till en kändis, han följer med dramatiseringen som spelas på Nationalteatern. Men hans närvaro där är rastlös och förvirrad.

Han ställer sig i vägen för skådisarna som försöker utöva sitt jobb, erbjuder dem signerade exemplar av sin bok och plågar dem med ovidkommande reflektioner som de uthärdar på gränsen till vredesutbrott.

Det förflutna släpper aldrig greppet om honom. Till och med mitt uppe i framgången är det förflutna allt han har.

Tre människor i svart på en dunkel scen med vita väggar bredvid ett antikt piano i mörkt trä.
Det ståtliga Ramsviks väggar flimrar och ger vika i Kati Lukkas scenografi. Tre människor i svart på en dunkel scen med vita väggar bredvid ett antikt piano i mörkt trä. Bild: Katri Naukkarinen / Finlands nationalteater Den svavelgula himlen,Kjell Westö,Finlands nationalteater

Längtan efter ett hem som aldrig funnits

Alla människor finner sin känsla av identitet och tillhörighet i sin koppling till det förflutna.

Men den K som står i centrum av Westös roman är en människa som förfaller i hiraeth, ett kymriskt ord som betecknar en längtan hem till någon plats som inte längre finns – eller som kanske aldrig funnits.

Det finns någonting tvångsmässigt i K:s behov att återvända till det förflutna som hindrar honom från att uppskatta den tid han lever i.

Han verkar betrakta sitt liv som avslutat, och hans levda nu framstår som en utdragen epilog som känns meningsfull enbart i de stunder som förmår att återuppliva hans inbillade ungdom.

Nya möten med sin gamla kärlek, besök till gamla landskap, nu oåterkalleligt förändrade.

Det är ur kärlek som berättelserna föds, förstår K mot slutet av romanen. Han berättar historien om sig själv och Alex och Stella av kärlek.

Men då hans strävan efter ärlighet gör det tydligt för honom hur mycket han bedrar sig själv i sina minneslekar tvingas han fråga sig, vad är det då han älskar?

Kjell Westö riktar i romanen denna kritik mot sitt alter ego, och genom K mot hans publik som genom årtiondena följt honom ner i minnenas ljumma vatten.

K är inte ensam om att längta efter ett fantiserat förflutet, tvärtom finns det i hans hemland en utbredd aptit på det som låter honom göra sin självtillfredsställande vana till en karriär.

Vem är vi som läser, och vad är det vi älskar då vi så villigt låter oss förföras?

Alla människor och samhällen grundar sin självbild och känsla av tillhörighet i narrativ om sitt förflutna.

Men i K:s vidunderliga kraft att försköna det förflutna ligger också hans livslögn eller, i klassiska dramaturgiska termer, hans tragiska övermod, hybris.

Då han förankrar sin identitet i detta inbillade förflutna blir han främmande för sig själv. I den mån han verkligen var lyckligare i sin ungdom så beror det på att han förhöll sig till livet på ett mer autentiskt vis då.

Det som har gått honom förlorat är framför allt en livsinställning.

Det vita Finlands arv lever kvar

Kjell Westö har i sitt författarskap visat sig vara en känslig kritiker av en traditionell finländsk minneskultur som ältar berättelser om ärlighet, finsk sisu och allmän präktighet.

I romanerna Där vi en gång gått och Hägring 38 påminner han oss om hur auktoritära tendenser, hur främmande de än framstår för oss idag, finns rotade så nära i vårt förflutna och vår omgivning. Genom att de slätats över istället för att uttalas och utmanas har man tillåtit dem att leva kvar i samhället.

Kirjailija Kjell Westö
Kjell Westö har i sina historiska romaner utmanat den officiella finländska historieskrivningen. Kirjailija Kjell Westö Bild: Yle / Laura Joutsi Kjell Westö,författare,Yrke

Sedan millennieskiftet har akademisk forskning så smått börjat ifrågasätta Finlands officiella historieskrivning men reaktionerna har inte låtit vänta på sig.

Historikern Oula Silvennoinen beskriver en insikt om det finländska han gradvis nådde fram till under sin forskarkarriär.

”Utan att jag lagt märke till det hade en strid om nationens historia och minne under hela efterkrigstiden utkämpats under ytan i Finland. Stridsfrågan var fortfarande arvet från 1918 års vita Finland och den vita historieskrivningens position som det finländska samhällets dominerande etos” (red. övers.), skriver Silvennoinen i en artikel för Statsvetenskapliga föreningens tidskrift Politiikasta.

Nu i början av ett nytt 20-tal framstår Finland som ett land som sitter hårt fast i sina minnens grepp och som fortfarande är benäget att acceptera smeksamma historier om sitt förflutna.

Medan Där vi en gång gått och Hägring 38 skildrar sociala maktordningar där övergrepp från väpnade konflikter tystas ner eller rättfärdigas så kan Den svavelgula himlen läsas som en skildring av en mer smygande minnesförfalskning och dess följder.

Kjell Westö
Kjell Westös roman Hägring 38 utkom på Schildts & Söderströms år 2013 och vann Nordiska rådets litteraturpris 2014. Kjell Westö Bild: Schildts & Söderströms förlag Kjell Westö,Hägring 38

Men risken med Den svavelgula himlen är att Kjell Westö, som en utmärkt författare, är så skicklig på att måla fram nostalgiska njutningar att hans träffsäkra problematisering känns blek i jämförelse.

Nationalteatern bygger sin dramatisering på en skicklig läsning av ursprungsverket och konstruerar iscensättningen kring denna grundläggande opålitlighet.

Filmatiseringen och TV-serien väntar vi ännu på, och risken finns att de blir ännu ett vällustigt dopp i minnenas ljuva vatten.

Rikinkeltainen taivas (Den svavelgula himlen) spelar på Nationalteatern i Helsingfors till och med den 22.5.

Läs också