Hoppa till huvudinnehåll

”Jag ville bränna upp min hockeyutrustning”

Jonathan Iilahti räddade karriären genom att bryta ishockeyns tabu

Han var storlöftet som petade blivande NHL-målvakter i U18-VM och tippades en lysande framtid. Några år senare nobbades Jonathan Iilahti av Mestisklubbar och åkte 70 kilometer för att få istid i ensamhet. Räddningen blev att han vågade fråga efter hjälp – då han var som starkast.

Det är midsommar 2010 och stekhett i Kalajoki. Anna Abreus stämma ljuder över festivalområdet och Jonathan Iilahti springer.

Men inte mot scenen – utan bort från publikhavet.

Telefonen ringer och det är ett nummer han inte känner till, ett utländskt.

När han väl svarar får han höra orden han aldrig kommer att glömma: Välkommen till Vancouver Canucks.

– Det var den sjukaste känslan jag haft, säger Iilahti nu, nio år senare, i Sportliv.

Vem är Jonathan Iilahti?

  • 27-årig hockeymålvakt från Korsholm
  • Fick sin hockeyfostran i Vasalaget Sport
  • Tog brons i U18-VM 2010
  • NHL-draftades av Vancouver Canucks i den sjätte omgången 2010
  • Flyttade till Blues som tonåring och ligadebuterade där säsongen 2011/2012
  • Spelade för Sport och KalPa de två senaste säsongerna.
  • Letar just nu efter ny klubb efter ett längre skadeuppehåll

Skulle Jonathan Iilahti från lilla Korsholm ut till den stora ishockeyvärlden? Allt pekade på det. Han hade precis petat de blivande NHL-meriterade målvakterna Christopher Gibson och Sami Aittokallio i U18-VM och fört Finland till brons.

Nu var han också NHL-draftad.

Vad han inte visste var att han några år senare knappt skulle existera på hockeykartan. Att han skulle få köra 70 kilometer för att få istid i ensamhet. Att vardagen skulle präglas av ovisshet och en gnagande, panisk känsla av att karriären var över.

Iilahti visste inte heller att ett beslut han snart skulle fatta skulle bli helt avgörande.

Se Sportlivs minidokumentär om Jonathan Iilahtis väg från hyllad juniorspelare till obetydlig i hockeymörkret – och tillbaka i klippet nedan.

Den stora drömmen? Att få spela med Sport i Mestis! En hockeymålvakt från Korsholm får ju inte ha alltför maffiga framtidsplaner.

Men början av Iilahtis karriär gav hopp om framtida stordåd, om betydligt större sammanhang än den näst högsta serien i Finland.

Fram till 20-årsåldern var utvecklingen spikrak: Juniorlandslaget, VM-medalj, NHL-draft och ligadebut med Blues.

– Jag flög högt och personer jag inte kände ville bli kompis med mig. Jag hade lag som jagade mig och kunde till och med tacka nej till HIFK.

Tonåringar brukar jävlas lite och lagkompisar tyckte att det var kul att skämta om att jag var mentalt svag

Det fanns bara ett problem: Iilahti var mentalt svag.

Eller det trodde han i varje fall.

Det hade lagkompisarna sagt i tonåren efter att han släppt in en lätt puck från blålinjen. Det blev en del av jargongen i omklädningsrummet och en etablerad sanning för Iilahti.

– Tonåringar brukar jävlas lite och lagkompisar tyckte att det var kul att skämta om att jag var mentalt svag. Det tog ganska hårt på mig. I den åldern definierar man ju sig utifrån vad andra tycker.

Iilahti hade justerat upp siktet mot stjärnorna och visste att en mentalt svag målvakt inte blir långlivad i NHL. Så han bestämde sig för att åtgärda bekymret. Han begravde sig i psykologiböcker.

Jonathan IIlahti tittar på ett skyltfönster.
Jonathan Iilahti försökte först hjälpa sig själv. Det räckte inte. Jonathan IIlahti tittar på ett skyltfönster. Bild: Yle/Sebastian Backman Jonathan Iilahti,ishockey

För vid den här tiden var det otänkbart att be om hjälp på riktigt. Så kändes det i varje fall. Iilahti hade aldrig hört om en ishockeyspelare som jobbade med en mental coach. Och att uppsöka psykolog var otänkbart.

– Då var kulturen att man man måste vara sjuk i huvudet för att jobba med sådana. En hockeyspelande finsk karl ska bita ihop och inte gnälla.

Så då Iilahti fick höra om den hyllade mentalcoachen Andy Swärd ville han ta upp telefonen, men tvekade.

Han var rädd för att visa sig svag, rädd för andras åsikter. Efter ett par veckor hade han samlat tillräckligt med mod och ringde.

Det visade sig bli karriärens enskilt viktigaste beslut.

Ibland har Iilahti önskat att han haft någonting att peka finger på: en allvarlig skada, ett alkoholberoende, någonting.

Men det finns ingenting. Karriärkurvan började först peka neråt lite i smyg och Iilahti lade inte märke till det innan han var i fritt fall.

Om jag hade vetat att det var starten på ett tre år långt helvete hade jag aldrig gjort så

Allt började i varje fall med en misslyckad transfer 2014. Iilahti hade precis spelat en strålande säsong i Timrå i Allsvenskan och jagades av AIK i Elitserien – ett lag med en hajpad målvaktstränare.

Iilahti fick goda signaler av AIK och tackade nej till andra klubbar.

– Jag ville ta risken. Jag tänkte: Om det skiter sig så skiter det sig. Men om jag hade vetat att det var starten på ett tre år långt helvete hade jag aldrig gjort så.

I sista stund föll övergången samman. AIK valde en annan målvakt. Iilahti var ändå trygg – han visste att en möjlighet skulle öppna sig. Skador är oundvikliga.

Men dagarna gick och ingen lockande klubb ringde.

– Det har funnits sportchefer som trott att det måste vara nåt problem på pojken för han spelade bra i Timrå och blev sedan utan klubb. Det är jättefrustrerande, säger Iilahti.

Åkte till Nykarleby för istid i ensamhet

På våren fick han spela två matcher för Timrå och gjorde det bra. Klubben avslutade säsongen med en hälsning: Vi ses i augusti!

– Men inte syntes vi i augusti, säger Iilahti med ett uppgivet skratt.

Det exceptionella blev snabbt det nya normala. Fram till nu hade Iilahti kunnat välja och vraka mellan olika alternativ. Nu fanns det inga.

Han tvingades börja ta hand om träningen på egen hand. Om inget lag var i behov av målvakt kunde han åka till Malax eller Nykarleby i jakt på lite istid. Ofta utan sällskap.

Jonathan Iilahti sitter i en stol och ser på telefonen.
Iilahtis skärmtid sköt i höjden under de svåra åren. Jonathan Iilahti sitter i en stol och ser på telefonen. Bild: Yle/Sebastian Backman Jonathan Iilahti,ishockey

Iilahti tog som vana att maniskt granska Twitter och hockeywebbplatsen Eliteprospects för eventuella öppningar. Om han märkte att ett lag var i behov av målvakt agerade han blixtsnabbt.

Han tog upp telefonen och erbjöd sina tjänster.

– I nio fall av tio var svaret tack, men nej tack.

Iilahti fick också lära sig att bli ödmjuk. Lag som han tidigare ratat tackade nu nej då han ringde. Men Iilahti orkade streta på – stärkt av många samtal med mentalcoachen Swärd.

Jonathan Iilahti och Victor Wik sitter i en soffa och skrattar.
Victor Wiks soffa har varit en frizon för Jonathan Iilahti. Han dolde också sina funderingar från den nära vännen. Jonathan Iilahti och Victor Wik sitter i en soffa och skrattar. Bild: Yle/Sebastian Backman Jonathan Iilahti,ishockey,Victor Wik

Nu märkte också den närmaste kretsen att Iilahti var förändrad. Victor Wik – målvaktskollega och nära vän – berättar hur Iilahti kunde bete sig.

Han kunde dyka upp till Wiks lägenhet och sätta sig i soffan. Få en kopp kaffe serverad och plocka fram telefonen.

– Han kunde sedan sitta och scrolla Eliteprospects och Twitter i en timme. Sen steg han upp och sa "nä, nu måste jag sticka och träna".

Men då Wik frågade hur landet verkligen låg till fick han alltid ett betryggande svar: Inga problem. Det stämde inte – Iilahti höll på att bli mer och mer desperat.

Sedan kom kraschen.

Det var i januari 2017 som tanken slog Iilahti för första gången: Det är över.

De flesta hade insett det tidigare. Iilahtis kompisar hade redan länge insinuerat att det kanske vore dags att skaffa ett jobb eller börja studera.

– Jag skulle ha gett upp flera, flera år tidigare om jag inte hade haft Andy Swärd eller mitt kontaktnät. Jag tror inte så många hade orkat med det här, säger Iilahti.

Våren 2016 gick han ner i nivå – till division 1 i Sverige, den tredje högsta serien. Men sejouren i Södertälje slutade i frysboxen.

Jag kände för att bränna upp min hockeyutrustning

Efter tre matcher portades Iilahti från träningarna för att andra målvakter skulle få chansen. Det var ett nytt, spektakulärt lågvattenmärke. Och högst problematiskt, med tanke på att transferfönstret var stängt. Iilahti var fast.

– Men Swärd hade lärt mig att min reaktion är det viktigaste. Jag får inte låta ilskan och ledsamheten ta över.

Så Iilahti fortsatte kämpa, tills han omslöts av ångest och panik i början av 2017. Han visste att han inte haft en permanent klubb på snart fyra år. Sedan våren 2014 hade han spelat 11 matcher.

Han var iskall på marknaden.

Det krävdes ett mirakel för att hitta en klubb innan transferfönstrets deadline en månad senare. Och om inte ett under inträffade var karriären definitivt över.

Jonathan IIlahti cyklar på spinningcykel tillsammans med vännen Victor Wik.
Iilahti var en hårsmån från att ge upp. Jonathan IIlahti cyklar på spinningcykel tillsammans med vännen Victor Wik. Bild: Yle/Sebastian Backman Jonathan Iilahti,ishockey,Victor Wik

Efter några dagar i ett töcken med "alla negativa känslor man kan ha" gjorde Iilahti som han brukar: Han ringde Swärd.

– Jag sa att jag hade ångest och inte längre orkar med livsstilen jag har. Han svarade med att be mig ta en månad till, att det är allt han kräver. Jag gick med på det, även om jag bara kände för att bränna upp min hockeyutrustning just då.

I den elfte timmen kom det förlösande samtalet.

Mestisklubben Jokipojat ringde och Iilahti hoppade på tåget – direkt. Han brydde sig inte om pengar, bara han fick en lägenhet var han nöjd. Han ville bara hålla karriären vid liv.

Det förändrade allt.

Tillbaka i ligan – med Sport

Om resan ner i mörkret var långsam och ångestfylld studsade Iilahti tillbaka betydligt snabbare. Flytten till Jokipojat blev en fullträff.

Hösten 2017 hade Iilahti tagit över rollen som förstamålvakt i laget från Joensuu och gick från klarhet till klarhet. Då ringde telefonen igen. Sport ville värva Iilahti till ligan.

Jonathan Iilahti, Sport.
Iilahti hittade tillbaka till hockeyglädjen – och -ligan. Jonathan Iilahti, Sport. Bild: All Over Press Vasa Sport,Jonathan Iilahti

Han tvekade inte en sekund.

– Som yngre trodde jag inte det var möjligt att spela med Sport i ligan. Det är lång väg från en mörk, kall ishall i Malax eller Nykarleby till att spela mot Tappara, HIFK eller Kärpät. För mig symboliserade det att jag var tillbaka, säger Iilahti.

Slutet gott – allting gott? Tyvärr inte.

Styrkelyftslegendaren Fredrik Smulter har bytt ut järnet mot skridskor och håller i trådarna i Malax IF.

En ingrodd svettlukt, whiskeyreklam, en Real Madrid-halsduk, tre anteckningstavlor och en Fredrik Smulter.

Ungefär så ser det ut i omklädningsrummet den här tisdagskvällen i december då Malax IF ska träna. Jonathan Iilahti lägger med van hand på lager efter lager med målvaktsutrustning.

På många sätt är han tillbaka på ruta ett – men ändå inte.

Om ni killar inte har nåt att göra kan ni skjuta på Iilahti, men inte så att han dör― Fredrik Smulter

Efter en halv säsong i Sport bar flyttlasset vidare till Kuopio för ligaspel i KalPa. Men det gick på tok. Förra säsongen tog slut efter nio matcher efter att Iilahti skadat sig på träning. Ett nytt sorts bakslag.

– Det var jättejobbigt. Jag trodde på riktigt att jag inte skulle klara av det då jag låg där på sjukhuset. Jag tänkte ge upp innan jag hade försökt.

Jonathan IIlahti räddar ett skott.
Det är roligare att träna i Malax då också andra är på isen. Jonathan IIlahti räddar ett skott. Bild: Yle/Sebastian Backman Jonathan Iilahti,ishockey

Men, som vanligt, bet han ihop. Nu är han frisk igen. Och klubblös. Igen.

Därför tränar han tillfälligt med division 2-laget Malax IF och får njuta av Smulters bärande stämma som ekar i hallen.

– Om ni killar inte har nåt att göra kan ni skjuta på Iilahti, men inte så att han dör, säger Malax IF-tränaren i början av träningen.

I spel tre mot tre får Iilahti ta emot en hel del smällar. Efter träningspasset söker Smulter upp målvakten med en lite ursäktande min.

– Du har nog aldrig blivit så överkörd som du blivit här.

Iilahti ska precis svara när Smulter fyller på:

– Inte av egna spelare i varje fall.

Det blir som det blir, men jag vet att jag har gett mig själv de bästa förutsättningarna för att lyckas― Jonathan Iilahti

Så här är Iilahti igen – i Malax, precis som tidigare. Klubblös, precis som tidigare. Men den här gången ser meritlistan betydligt bättre ut.

Han har fått spela ligahockey så sent som förra säsongen och tränade i december med ett österrikiskt ligalag i två veckor.

Han vet att han kan se sig själv i spegeln och säga: Jag ångrar ingenting.

– Jag har varit redo att offra väldigt mycket, för jag vill syna hockeykortet till slut. Det blir som det blir, men jag vet att jag har gett mig själv de bästa förutsättningarna för att lyckas.

Jonathan Iilahti med en dricksflaska i handen.
Jonathan Iilahti vet att dagarna i Malax är räknade. Snart är det dags att flytta vidare. Jonathan Iilahti med en dricksflaska i handen. Bild: Yle/Sebastian Backman Jonathan Iilahti,ishockey

Han är trygg i sin övertygelse att telefonen snart kommer att ringa med ett lockande erbjudande.

Och till dess kommer han att fortsätta punktmarkera hockeydiskussionen på Twitter och övergångarna på Eliteprospects.

– Men det är klart att det underlättar när klubbar nuförtiden också ringer mig ibland.

Se Sportlivs minidokumentär om Jonathan Iilahti: