Hoppa till huvudinnehåll

"Mitt skräckscenario är att ingen kommer in genom dörren" - att vara arbetsgivare till en personlig assistent är ett risktagande och kräver stor tillit, säger Ulf

En man i elektrisk rullstol sitter framför en datorskärm i kontorsmiljö.
Ulf Gustafsson är verksamhetsledare för FMA. Han har egen erfarenhet av personlig assistans med arbetsgivarmodellen. En man i elektrisk rullstol sitter framför en datorskärm i kontorsmiljö. Bild: Laura Lahdenperä personer med funktionsnedsättning,kontor,Funktionshinder med ansvar

Systemet med personlig assistans för personer med funktionsnedsättning fungerar både bra och dåligt. Det säger Ulf Gustafsson, verksamhetsledare vid förbundet Funktionsrätt med ansvar (FMA). Arbetsgivarmodellen, där man själv anställer sina assistenter, ställer stora krav på alla inblandade – men innebär också frihet.

Det innebär samma krav och ansvar som att vara företagare, beskriver Ulf Gustafsson modellen där en person som behöver personlig assistans själv anställer sina assistenter.

Det är den vanligaste modellen i huvudstadsregionen: kommunen bedömer hur många timmar assistans man har rätt till och betalar assistentens lön, och man fungerar själv som arbetsgivare och anställer assistansen.

- Mitt skräckscenario är att ingen kommer in genom dörren på morgonen. Om man är arbetsgivare själv så är det ens eget fel om man ligger där. Men det är den risken man måste ta, säger Gustafsson.

Systemet passar inte alla, och då omfattas man istället av omsorgen som regleras av annan lagstiftning.

- Det är många som har en ljusröd syn på systemet med personlig assistans och tänker att det ska rädda alla, men det gör det absolut inte, säger Gustafsson.

Helsingforsregionens kommuner använder kritiserad modell för att anlita assistenter

Enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp så kan kommunerna ordna personlig assistans på följande tre sätt:

1) med den så kallade arbetsgivarmodellen, där den funktionshindrade själv fungerar som arbetsgivare för sina assistenter. Kommunen betalar assistenternas löner.

2) genom att ge den funktionshindrade en servicesedel, så att hen kan anlita en assistent från valfritt social- och hälsovårdsbolag.

3) genom att själva anlita assistenterna eller själv köpa in tjänster från ett privat bolag eller från en annan kommun.

En rundringning till huvudstadsregionens kommuner visar att de i huvudsak använder sig av arbetsgivarmodellen.

Modellen har fått kritik bland annat från förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena JHL. Modellen kritiseras för att den lägger ansvaret för en service som kommunen måste ordna på servicens användare. Kommunen behöver heller inte på samma sätt befatta sig med problemen som uppkommer då det är svårt att få tag på en assistent.

Yle Huvudstadsregionen har tidigare rapporterat om Tuija Wahalahti i Esbo som inte lyckats anlita tillräckligt med personliga assistenter för de åtta timmar assistans per dygn som hon har rätt till. Det råder brist på assistenter i Esbo, där lönen för dem är den näst lägsta i huvudstadsregionen.

Det är ett lågavlönat yrke och reserven är liten, säger Gustafsson. Många av de som jobbar som personliga assistenter är studerande, småbarnsmammor och invandrare, säger han.

För den som behöver assistans krävs det en viss flexibilitet.

- Det gäller att anpassa sig efter assistentens livssituation, till exempel kan assistenten ha små barn eller studera vid sidan om arbetet. Man måste kanske tala ett annat språk och lära känna en annan kulturbakgrund. Det ställer stora krav på arbetsgivaren.

Vad gäller assistans på svenska konstaterar Gustafsson att man som arbetsgivare får anställa vem man vill; att det finns dåligt med svenskspråkiga assistenter är en annan sak.

- Det får man anpassa sig till om man vill ha en assistent. Antingen får man klara sig på bruten finska eller så kan man, som jag, gå in för att tala engelska med sina assistenter.

Man måste kanske tala ett annat språk och lära känna en annan kulturbakgrund

Att kunna tala sitt modersmål med assistenten har förstås en betydelse, men det beror också på hurdant behovet av assistans är, säger Gustafsson. Är behovet mer tillfälligt, som att man behöver assistans för att kunna duscha, är det kanske inte lika viktigt – men om assistenten är någon man jobbar tillsammans med, exempelvis när det gäller pappersarbete, blir språkkraven också högre.

För de som blir arbetsgivare genom behovet av personlig assistans finns också stöd att få, berättar Gustafsson. Till exempel finns arbetsgivarförbundet Heta, ett förbund för arbetsgivare för personliga assistenter, som sköter bland annat förhandlingar om assistenternas lönenivå.

Landskapsreformen kan förbättra för personer med funktionsnedsättning

När Tuija Wahalahti i Esbo flyttade från Kyrkslätt minskade också hennes beviljade assistanstimmar från tio till åtta.

Ulf Gustafsson kan inte ta ställning till det enskilda fallet, men konstaterar att det är beklagligt om assistanstimmarna inte räcker till.

- Det finns oginare kommuner och så finns det kommuner som inte förstår sig på systemet, till exempel mindre kommuner. Det kommer säkert att bli bättre när de större landskapen kommer, det ser vi fram emot.

Ulf Gustafsson själv är förlamad från nacken nedåt efter en dykningsolycka, och lever med personliga assistenter. Systemet med personlig assistans där man själv är arbetsgivare innebär ett risktagande – det kräver stor tillit, och skulle något gå fel, till exempel att ingen kommer in i bostaden på morgonen, så är det arbetsgivarens eget ansvar.

Samtidigt innebär det frihet.

- Lycka är något som man inte blir erbjuden av någon annan och välfärd skapar man själv. Det är det som är idén med personlig assistans: man har själv en möjlighet att skapa den välfärd man behöver med hjälp av systemet. Men det är, som sagt, väldigt krävande.

Rättelse 24.1 klockan 10.13: Förbundets namn rättat till det korrekta Funktionsrätt med ansvar.

Läs också