Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: ”Det finns inget hem i evigheten”– Gösta Ågren fortsätter att skriva dikter om livets slutskeden i ännu en lysande bok

Författare Gösta Ågren
Gösta Ågrens Dikter och slutsamtal handlar om existensens stora frågor. Författare Gösta Ågren Bild: Paschinsky Studio / Schildts & Söderströms Gösta Ågren,Den dansande björnen,diktare,litteratur

Oförtrutet skriver 83 år gamla lyrikern Gösta Ågren (e)mot döden. Han gör så sedan diktsamlingen I det stora hela utkom 2011. Hans nyaste bok Dikter och slutsamtal för honom vidare mot livets absoluta nollpunkt.

På sin väg in i mörkret går han från klarhet till klarhet. I Ågrens sena lyrik finns inga försonande blickar tillbaka och inga förskönande blickar framåt.

”Barn efter barn föds som om de hade en uppgift”, skriver han i en dikt. ”De väntar på döden men först måste de födas”, tillägger han i en annan.

Av jord är du kommen och till jord skall du åter bli, säger troligen prästen vid din jordfästning. Om du tror kommer ditt liv att få en fortsättning, eller? Vi är många som tvekar på det.

Ågren däremot vet: ”Det finns inget hem i evigheten.”

Livets höst

Med den här vetskapen skriver han i dikt efter dikt om den annalkande döden. Det kunde vara tröstlöst värre, men är det inte på ett nästan magiskt sätt.

Fastän han skriver, skoningslöst, att allt hopp är ute, känner jag ett stänk av förtröstan i nästan varje dikt. Fråga mig inte hur han lyckas med den bedriften?

Kanske är det för att han skriver om livet som det har varit och är? Framför allt det sist skrivna: Ålderdomen i en hjälplös kropp, ”som varat ostört genomströmmar.”

Ålderdomen nalkas,
en högtidlighet utan
annat innehåll än väntan
vid grävmaskinens
resignerat vilande arm
tills prosan är slut och
kroppen övergår
i psalmsång.

Allt, som varit

Från ålderdomens piedestal blickar Gösta Ågren bakåt på allt, som varit. ”Som en vävd gestalt i bonadens skymning”, skriver han i dikten med samma namn.

Han är ensam. Ensam som bara en människa kan bli som levt (för) länge.

Konstigt nog börjar jag tänka på en rad ur låten Sweden av det brittiska punkbandet The Stranglers: ”Too much time to think, too little to do”.

Låten fastnar sedan i mitt minne under hela den tiden jag håller på med den här recensionen. Jag letar fram vinylen den finns på, Black and White, och låter den snurra på min skivtallrik. Jag sjunger med, högt och falskt.

Tack Gösta för minnet du väckte i mig. Det är du verkligen bra på. Att väcka ens minnen.

Hos dig är minnen ofta som tavlor. ”De illustrerar det altare, som du reser genom att leva. Där offrar du dina dagar”, heter det i din dikt Skuggor…

Hos mig kommer minnen ofta i form av musik. Så som i exemplet ovan. Att du lyckas väcka också dem genom dina dikter är en kvalitetsstämpel.

Anna-Lisa

Rentav gripande blir det när Gösta Ågren skriver om sin livskamrat, författaren och journalisten Anna-Lisa Sahlström. I flera dikter beskriver han hur han ser på henne efter att hon drabbades av en stroke.

Hur hon ”levande ligger på lit de parade, lugn som marmor efter kaos” och att ”hon liknade skuggan av en själ, utan annan egendom än namn och kläder.”

Till Anna-Lisa

Genom att härda ut
förvandlade hon plågan
till en bro över sitt liv.

Jag såg på henne som man såg
för länge sedan, inför
det heliga. Allt

grällt och solkigt
besegrades av
hennes hjälplöshet.

Gammal är äldst

I dagens värld där jakten på den eviga ungdomen har blivit ett slags mantra bevisar Gösta Ågren än en gång att gammal är äldst. Varje diktbok av honom är som en omvänd uppenbarelse.

”Vetskap är inte viktig, jämfört med att vara”, konstaterar han. Men religionen är inte heller ett alternativ för honom.

Han höjer ett varningens finger och skriver: ”Berättelsen om seger ger tröst, men den upptecknades i förskönad form!”

Och bra så. På det viset når hans ord ut till både troende, agnostiker och ateister. Köp eller låna hans bok om du någonsin undrat om ”den tomma gåvan livet”.

Jag avslutar med några ord ur Ågrens dikt med den programmatiska titeln Kungörelse: ”Alla som existerar, är hjältar, också om de saknar publik.”

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje