Hoppa till huvudinnehåll

Christer Finne om sorgen efter sonen och frun:

"Det är först då vi vågar tala om det svåra som sorgen börjar släppa taget"

- Det hjälper att tala om det. Vi borde alla bli bättre på att tala öppet också om svåra saker. Det säger bonden Christer Finne som strax innan jul i fjol förlorade sin fru i cancer. Sonen Eriks självmord för tio år sedan har också satt djupa spår.

Christer Finne bjuder på kaffe vid gården i Solf i Korsholm. Döttrarna Rosmarie och Linnéa är också på plats och håller på att packa grönsaker. På bordet i kafferummet står ett fotografi på frun Eivor omgiven av blommor. Det har nu gått snart två månader sedan Eivor förlorade kampen mot cancern.

Christer är grönsaksodlare och bloggar aktivt om sitt liv som bonde på bondbloggen. Där skriver han inte bara om själva arbetet som bonde, utan delar också öppet med sig om livets med och motgångar.

Vi är här för att prata om betydelsen av att också våga sätta ord på det svåra i livet. Christer och Eivor fick nästan 40 år tillsammans och under den tiden hinner mycket hända. Vi börjar från början.

- Vi träffades på nyårsafton 1979. Jag bjöd upp henne till dans. Det gick bra och det blev ett par danser till. Innan vi skildes åt kom vi överens om att träffas igen. Så blev det.

Ett gulnat fotografi av en kvinna och en man som ler mot kameran.
Den 23 februari 1981 förlovade sig Eivor och Christer. Ett gulnat fotografi av en kvinna och en man som ler mot kameran. Bild: Privat parförhållande

Kämpade på under ”laman”

Sedan gick allt snabbt. Under tiden Christer var i militären förlovade sig paret. Han kom hem lagom till att han blev far för första gången då dottern Rosmarie föddes år 1981. År 1982 blev paret föräldrar igen då Annsofie kom till världen. Under åren som följde hann paret gifta sig och flytta till Solf där de köpte en gård och började odla grönsaker. Sommaren 1987 föddes sonen Erik.

Ett gulnat fotografi av en kvinna. I famnen håller hon ett spädbarn och bredvid henne står två flickar i gula kjolar.
Eivor med sonen Erik i famnen tillsammans med de två äldsta döttrarna Rosmarie och Annsofie. Ett gulnat fotografi av en kvinna. I famnen håller hon ett spädbarn och bredvid henne står två flickar i gula kjolar. Bild: Privat familj

Det blev ingen lätt start som jordbrukare för Eivor och Christer. Det ekonomiska uppsving som landet upplevt under 1980-talet sjönk nu drastiskt och en vardag av ”lama”, arbetslöshet och stora skulder väntade. Det blev en tuff tid för Christer och Eivor. Mitt under krisen blev de också föräldrar igen då dottern Linnéa föddes år 1993.

Flera gårdar gick i konkurs under den här tiden, men Eivor och Christer kämpade på och lyckades betala av sina lån. Vardagen började rulla på och de trivdes med att jobba tillsammans. Barnen blev äldre och kunde också börja hjälpa till på gården.

Christer minns början av 2000-talet som goda år.

En förälders värsta mardröm

Sommaren 2009 vändes familjens liv upp och ner. Då inträffade det som Christer beskriver som en förälders värsta mardröm.

"Det var den 23 augusti och en mycket vacker söndagsmorgon. Jag såg att Eriks bil stod hemma på gården men såg inte honom. Eivor och jag drack en kaffe innan Eivor gick till hallen för att ta sig an dagens grönsaksleveranser. Hon kom springande tillbaka och sa att hon hittat Erik i uthuset. Jag sprang dit och konstaterade att det redan var för sent."

Mycket mer än så minns inte Christer från den dagen. Han berättar att han dagarna fram till begravningen gick omkring som en robot och hur han efteråt kämpade med att försöka hitta ett svar på frågan varför Erik tog sitt eget liv.

Såg inga tecken på att något var fel

Christer berättar att Erik visserligen kämpat i skolan på grund av sin dyslexi, men det vägdes upp genom att Erik klarade sig bra både på matematiklektionerna och gymnastiken. Efter högstadiet utbildade han sig till skogsarbetare och fick jobb med att köra skogsmaskin för en entreprenör från orten. Han verkade trivas med livet.

Ett av hans största intressen var bilar. Han hade tre egna bilar som han ofta skruvade på. Christer minns att Eivor var orolig då Erik köpte en motorcykel. Christer tröstade henne och sa att det är bättre att han kör 200 kilometer i timmen med en motorcykel som är byggd för hårda hastigheter, än att han fortsätter köra 120 kilometer i timmen med en trimmad moped.

Erik var också aktiv inom frivilliga brandkåren. Genom den hade han flera goda vänner.

- Efter att Erik dog bad jag hans kamrater berätta tre bra och tre dåliga saker med honom. Ingen sa något dåligt, det hade jag kanske inte väntat mig heller, men alla nämnde ordet omtänksam. Det är en egenskap han verkligen hade, säger Christer då rösten bryter.

Vi hade inte sett några tecken på att något var fel. Inte heller hans kamrater kunde förstå varför han valde att avsluta sitt liv. Som odlare är jag van att försöka vända upp och ner på allt för att förstå varför något inte växer som det ska. Det gjorde jag också i Eriks fall. Men trots att det gått mer än tio år har jag inte fått något svar.”

Eriks sista statusuppdatering på Facebook blev en punkt. Inget annat.

Det hjälper att tala om det svåra

Efter Eriks död fick Christer och Eivor kontakt med en anhöriggrupp bestående av föräldrar som förlorat ett barn i självmord. Att tillsammans tala om det svåra hjälpte mycket.

- Då något sådant här händer försöker man hitta alla möjliga fel man gjort som lett till att det gick som det gick, men det var helt obegripligt. I gruppen fanns en man som var psykiater. Inte heller han hade märkt något. Det tröstade mig. Om en som är utbildad inom området inte kan se det, hur skulle då jag som är en vanlig bondpojke från Solf kunna förstå. Vi talade öppet om allt och det hjälpte, säger Christer.

Trots stödet beskriver Christer hösten och vintern som följde efter att Erik dog som obeskrivligt tung. Han hade svårt att sova och fastnade i sina egna tankar. Men dagarna gick och blev till månader och till våren var det dags att börja med nästa odling igen.

Jordbrukaren Christer Finne tittar på sina salladsplantor.
Arkivbild. Christer Finne kontrollerar att salladsbladen växer som de ska. Jordbrukaren Christer Finne tittar på sina salladsplantor. Bild: Yle/Anna Ruda sallader (maträtter),grönsaksodling,Torka,jordbrukare,christer finne

Men innan det var dags att skörda var familjen med om nästa dramatiska händelse.

Hallen brann ner till grunden

- Juli var ovanligt torr och jag var ute på natten och vattnade odlingarna. Vid fyratiden på morgonen kom jag hem. Jag brukar alltid gå en runda och kolla att allt är i sin ordning, men nu var det så sent att jag stöp i säng.

Lite före klockan åtta på morgonen hörde vi ett konstigt ljud och såg ett konstigt sken på väggen. Eivor steg upp för att se vad som stod på. Hon kom tillbaka och ropade att herregud hela hallen brinner. Jag sprang efter brandsläckaren men då jag öppnade ytterdörren och den kraftiga värmen slog emot mig förstod jag att det inte fanns något att göra.

Då brandkåren kom till platsen var det för sent. Hallen brann ner till grunden. Mest sörjer Christer att han inte lyckades rädda Eriks tre bilar som stod parkerade på gården. Motorcykeln klarade sig. Den åker han på ibland.

Eriks tre bilar som förstördes i branden står fortfarande kvar på gården. Christer har inte kunnat göra sig av med dem.

Att hallen som hade blivit klar bara ett par år tidigare brann ner var ett mycket hårt slag för familjen och odlingen.

- Eivor ville ett tag ta ut försäkringspengarna, köpa en husbil och köra ner till Europa. Men vår dotter Rosmarie ville fortsätta med det vi börjat på. Vi valde att bygga upp hallen på samma grund.

Plötsligt säger Christer något oväntat. Han är tacksam att hallen brann ner.

- Jag hade mycket svårt att gå vidare efter det som hände Erik. Men efter att hallen brann började ett mycket intensivt arbete med att planera och bygga upp hallen igen för att få den klar till nästa säsong. Arbetet gjorde att jag kunde lägga tankarna på Erik åt sidan för en stund. Det är klart jag tänkte på honom hela tiden ändå, men jag hade nu något som hindrade mig från att gräva ner mig för djupt i tankarna.

- Det låter kanske tokigt men det blev min räddning.

Den nya hallen stod klar följande sommar och sakta märkte Christer att livet fortsätter. De tre döttrarna, och barnbarnen som började trilla in, gjorde att han kunde se en framtid.

- Sorgen bytte sakta skepnad till en saknad. Men jag tänker fortfarande på Erik varje dag.

Man i keps står framför en traktor och ser in i kameran.
Christer Finne hemma på gården i Solf. Nu har det gått tio år sedan sonen Erik dog och hallen brann ner. Man i keps står framför en traktor och ser in i kameran. Bild: Yle/Johanna Ventus bonde,christer finne

Livet gick vidare också för Eivor. Hon började mer och mer dra sig tillbaka från jordbruket och tog sig an rollen som mormor på heltid. Hon var mycket aktiv på Facebook där hon hade många vänner och så började hon fotografera.

En cancerdiagnos ändrade livet än en gång

I augusti 2018 tog livet igen en ny vändning för familjen Finne då Eivor plötsligt blev sjuk.

Den sista augusti fick hon ett epileptiskt anfall och efter många undersökningar visade det sig att hon hade en tumör i hjärnan.

Till en början såg det bra ut. Läkaren konstaterade att tumören gick att operera och Christer och Eivor trodde att det skulle ordna sig.

Det skulle dock dröja innan det blev dags för operation och på nyårsdagen 2019 fick Eivor ett nytt kraftigt anfall och fördes till sjukhus. Den 13 januari blev det till sist dags för operation.

Operationen gick bra, men läkarna kunde inte ta bort all cancervävnad. För Eivor väntade nu både cellgifter och strålbehandling. Trots ovissheten om hur det skulle gå har Christer flera ljusa minnen från tiden som följde.

- Eivor var pigg efter operationen och medicinerna hon fick gjorde att hon var väldigt aktiv. Hon klarade också behandlingarna bra och var vid gott humör. Vi trodde nog att det skulle ordna sig.

Men så fick Eivor feber och det visade sig att hon hade en ny tumör vid örat. Det blev en till operation i juli vilket slog hårt på Eivors motorik.

- På läkarna förstod jag att nu är det allvarligt. Även om de inte sa det rakt ut förstod jag att vi kommer att förlora Eivor. Då jag frågade sa de att det kan handla om tre månader, ett halvt år, två år eller i bästa fall tjugo år. Vi satsar på tjugo sa Eivor, men med facit på hand blev det ändå ett halvår.

Den sista november satt Christer och dottern Annsofie vid Eivors sida för att säga farväl.

- Vi höll hennes händer att sa att hon inte behöver vara rädd. Till sist sa jag att hon skulle hälsa Erik att vi saknar honom. Då tog hon ett sista djup andetag och somnade in

Ett fotografi på en kvinna står på ett bord med blommor bredvid sig.
Eivor skulle ha fyllt 57 den 18:de december. På nyårsafton skulle hon och Christer firat att det gått 40 år sedan de träffades på en dans. Ett fotografi på en kvinna står på ett bord med blommor bredvid sig. Bild: Yle/Johanna Ventus fotografi

Bearbetar det som hänt genom att skriva

I Solf där Christer och Eivor bott största delen av sina liv är det många som känner paret. Som jordbrukare hade de vänner runt om i landet. Christer ville berätta sin och Eivors historia och valde att skriva ett inlägg om sorgen på bondbloggen där han i nästan tio år skrivit om sitt liv.

Jag frågar Christer hur han ser på att vara öppen med allt som hänt under åren som gått.

- Jag får ibland höra att nog har ni drabbats av mycket, men vi är inte unika. Tyvärr är det så att bränder och förluster kan drabba alla. Skillnaden är att vi har valt att berätta om det.

Borde vi alla bli öppnare med vad vi går igenom?

- Jag tycker det. Då man talar eller skriver om något man varit med om bearbetar man också det på ett positivt sätt. Efter Erik träffade jag en kvinna som förlorat sin syster i självmord. På tre år hade hon inte kunnat tala om systern. Det var först då hon gjorde det som hon märkte att sorgen började släppa.

Vi österbottningar och finländare talar överlag inte så mycket om känslor och dylikt. Det håller kanske på att förändras, vilket är bra för det är viktigt att tala. Själv bearbetar jag sorgen genom att skriva. Jag brukar jämföra det med då man på hösten plogar och vänder jorden. Så avslutar man ett kapitel och börjar förbereda sig för framtiden.
Man i keps står vid en åker. Blicken vänd från kameran och skrattar.
Trots allt han gått igenom har Christer nära till skratt. - Man kan ju inte gå omkring och ha "leidon" hela tiden utan måste försöka se det positiva. Humor underlättar allt. Man i keps står vid en åker. Blicken vänd från kameran och skrattar. Bild: Yle/Johanna Ventus bonde,christer finne