Hoppa till huvudinnehåll

Haneen Jameel: I Irak är det en skam att lägga sina föräldrar på äldreboende - den största skillnaden mellan Irak och Finland ligger i hur man tar hand om sina åldringar

Kolumnisten Haneen Jameel står och ser in i kameran. Knäppta händer
Haneen Jameel är journalist, uppväxt i Irak och bor nu i Helsingfors. Kolumnisten Haneen Jameel står och ser in i kameran. Knäppta händer kolumnister,haneen jameel

I den här texten fortsätter Haneen Jameel skriva om kulturskillnader mellan Finland och Irak, som handlar om synen på familjen och på barnuppfostran.

Familjebanden är viktiga för oss i den arabiska kulturen och framför allt för oss irakier. Familjen har en närmast helig ställning.

Flickorna bor hos sina föräldrar tills de gifter sig varefter de flyttar in hos sin mans släktingar.

Killarna bor hemma hos sin familj även efter att de gift sig, förutsatt att det finns tillräckligt med utrymme. Om så inte är fallet flyttar killens familj till en plats alldeles i närheten av familjen.

Därmed faller ansvaret för släktens åldringar på döttrarna till de familjesöner som bor i släktgården.

Farföräldrarna bor ofta tillsammans med sina söner omgivna av barnbarn.

Alla samlas kring matbordet för gemensamma måltider där det råder en kärleksfull och trygg stämning.

Kärleken till släkten ger barnen en känsla av stabilitet och samhörighet.

Skamligt med äldreboende

Hos oss är det skamfullt att placera släktingar på äldreboenden. Till detta bidrar dock att äldreboendena i Irak inte är av särdeles hög standard.

De är oftast fulla med åldringar som har det dåligt ställt rent ekonomiskt eller vars barn har övergivit dem. De får tillbringa sina sista år i ensamhet i dessa fattighus. Denna skam slipper inte barnen undan oberoende av vart de flyttat.

Föräldrarna ingjuter kärleken till gamlingarna i sina barn i så hög grad att den sitter där som en inristning i en sten.

De största skillnaderna som jag iakttagit mellan den irakiska och den finländska kulturen handlar just om familjeband och om hur man tar hand om sina åldringar

Och det man lärt sig som ung kan man även som gammal, så som också vi brukar säga.

Vi hade för vana att besöka mina farföräldrar varje veckoslut, även om de bodde långt borta. Också på större helger besökte vi dem, och då var givetvis alla farbröder, fastrar och morbröder på plats.

Min farfar överlevde min farmor. Jag minns fortfarande hur han alltid berättade historier för mig. Jag var ett uppmärksamt barn, och jag älskade hans historier.

Jag levde mig in i dem såpass mycket att det kändes som om jag levt för flera decennier sedan. I likhet med många andra barn hade jag livlig fantasi.

Farfars dokument som kunde betyda liv och död för någon

Farfar berättade om Iraks fantastiska förflutna, om sina resor i olika länder och hur Iraks valuta stod högt i kurs runtom i världen.

Han kom ihåg tiden då en dinar motsvarade tre amerikanska dollar. Då var det lätt och förmånligt att resa med ett irakiskt pass.

Min farfar var en framgångsrik jurist, och han hade sitt kontor hemma i familjens stora lägenhet.

Dörren till kontoret var alltid låst, och man fick absolut inte gå in där eftersom farfar hade en massa viktiga papper på kontoret, eller som han uttryckte det: ”dokument som kan betyda liv eller död för någon”.

Eftersom jag var oerhört fäst vid min farfar, som numera är död, ville jag också bli jurist när jag var liten.

De största skillnaderna som jag iakttagit mellan den irakiska och den finländska kulturen handlar just om familjeband och om hur man tar hand om sina åldringar.

Finländaren flyttar gärna bort från sin familj

Här i Finland bor största delen av ungdomarna gärna långt borta från sin familj. När de blivit myndiga flyttar de bort från barndomshemmet.

Jag förstår givetvis att det handlar om kulturskillnader, men hur kommer det sig att en dylik utveckling skett i Finland?

Om jag uppfattat det rätt har man också haft en mer familjecentrerad kultur här i Finland, en kultur som påminner om den arabiska synen på familjelivet.

Handlar det om en livsstil som tar mer än den ger? Studerande måste ha jobb vid sidan av sina studier för att klara livhanken. Eller handlar det om det stränga klimatet?

Är känslorna mer nerkylda här än i Mellanöstern?

وماذا عن عطاء لا يُقدر

ولنبقى في سياق العائلة والتربية والاختلاف الثقافي في العلاقات الاسرية والترابط الاجتماعي و الاسري.
العلاقات العائلية امر مهم جدا في ثقافتنا العربية والعراقية بشكل خاص فللعائلة واجوائها قدسية خاصة. البنات يعيشون في بيت الاهل الى ان يتزوجن فينتقلن للعيش مع الزوج في بيت اهله واما الاولاد/الرجال فيتزوجون ويعيشون مع الاهل في بيتهم ان كان البيت كبير وان لم يكن البيت ذو مساحة كبيرة فينتقل الرجال المتزوجون للعيش في منزل اخر ولكنه قريب من بيت الاهل على قدر المستطاع.
وبتالي ستكون مسؤولية العناية بكبار السن من العائلة هي مسؤولية بناتهم اولادهم المتزوجين والذين يسكنون في منزل الاهل. فتعيش الجدة والجد مع اولادهم محاطين باحفادهم يتناولون وجبات الطعام مع بعض على نفس الطاولة في منزل يملئه الحب والطمأنينة فحب العائلة يمد الاولاد بالاستقرار العاطفي والترابط الاسري. هذه هي العادة السائدة هناك فمن المعيب ترك الاهل في دور لرعاية المسنين فدور رعاية المسنين في العراق لا ترتقي بالمستوى المطلوب وهنا لا اعني ان دور المسنين في العراق فارغة بل هي ايضا ممتلئة بكبار السن الذين تكون حالتهم المادية ضعيفة نوعا ما او الذين تخلوا عنهم اولادهم ليرموهم بكل قسوة في دور المسنين يعانون في اخر ايامهم وحيدين بعيدين عن حب العائلة تاركين العار ملتصق باولادهم مهما حيو.
منذ الصغر يزرع الابوين حب الكبار في اطفالهم فالتربية في الصغر كالنقش على الحجر ومن شب على شيء شاب عليه هكذا كانوا يقولون اجدادنا.
كنا نزور بيت جدي في عطلة نهاية كل اسبوع على الرغم من بعد المسافة عن منزلنا. وكذلك الاعياد والمناسبات يجب ان تكون في بيت الجد حيث يتجمع الخالات والخوال او العمات والعمومة في بيت الجد والجدة.
جدي الذي عاش اكثر من جدتي اتذكر قصصه وحنيته كان يدللني كثيرا فكنت جيدة الاستماع له بل احب ان اسمع منه وكاني اعيش في ايام شبابه فخيالي واسع كباقي الاطفال كان يحدثني عن العراق ايام الزمن الجميل يحدثني عن سفره لمختلف دول العالم وكم كانت العملة العراقية ذات قيمة عالية فقد اخبرني جدي بان الدينار العراقي كان يعادل ثلاث دولارات امريكية فكان السفر امر سهل وغير مكلف لحملة الجواز العراقي. كان جدي محامي ناجح له مكتبه الخاص في المنزل الكبير وكان هذا المكتب غالبا مقفول بالمفتاح وان الدخول لمكتبه امر ممنوع منعا باتا ففي مكتبه اوراق مهمة او كما كان يخبرنا ان بعض القضايا هي مسألة حياة او موت. وعلى ما اظن ان حلم طفولتي بأن اصبح محامية كان بسبب اعجابي الشديد بعمل جدي رحمه الله!
من الفروقات الثقافية التي لاحظتها بين الثقافة العراقية والثقافة الفنلندية هي تلك العلاقة العائلية وخاصة الاعتناء بكبار السن من قبل ابنائهم و احفادهم, فالامر هنا مختلف بعض الشي فأغلب الاولاد يفضلون العيش بعيدا عن بيت الاهل فمنذ بلوغهم الثامنة عشر عاما يحاولون التحليق بعيدا عن احضان ابويهم. اعلم بأنه يندرج ضمن خانه الاختلاف الثقافي ولكن ما السبب الذي غير من الثقافة الفنلندية والتي كانت حسب ما قرأت وسمعت من الفنلنديين بأنها شبيهة الى حد كبير بثقافتنا العربية. هل بسبب طبيعة الحياة هنا التي تأخذ اكثر مما تعطي فالطالب عليه ان يعمل في نفس الوقت كي يغطي مصاريفه ام لطبيعة الجو القاسية والباردة تأثير على المشاعر والعاطفة لدى الفنلنديين لتكون اكثر برودة مما هي عليه في بلدان الشرق الاوسط! وهنا تشاركت تساؤلي مع قسم من معارفي من الفنلنديين ومن المهاجرين المقيمين في فنلندا. لما ينتقل الاولاد والبنات للعيش بعيدا عن منزل الابوين؟ فكانت الاجابة من بعض المهاجرين بأن الاهل لا يكترثون لاولادهم فهم يطردوهم عند بلوغهم سن الثامنة عشر! ليصارعوا قساوة الحياة قلوبهم لا تحن على اولادهم, الفنلنديون باردوا المشاعر. اما الاجابة من الجانب الفنلندي كان ان الامر طبيعي في ثقافتنا فمجرد بلوغ اولادنا السن القانوني هم مخيرين في البقاء او الانتقال للعيش بمفردهم نحن لا نعارض اي من الخيارين ولكن الخيار الطبيعي هو الانتقال للعيش بمفردهم لتكوين حياة اكثر استقلالية و استقرار. اظن اننا مدللون في بلداننا فنحن نتلقى الدعم المادي من ابوينا الى حين ان نكتفي من الدراسة ونتخرج من كلياتنا ونجد عملا يناسب شهاداتنا وبالتأكيد الأمر هذا يتبع الحالة المادية للعائلة.
من هنا اظن ان الفتور في العلاقة بين الاباء والابناء يبدأ بالظهور كون الحياة هنا سريعة جدا والجميع مشغول في ملاحقة قطار المستقبل. برأيي الشخصي الفنلنديون يعيشون حياتهم بشكل جدي جدا. قد تكون زيارة الاهل مرة كل اسبوع وتتقلص لتصبح مرة كل اسبوعين وهكذا الى ان تصبح زيارة وجمعة في الاعياد والمناسبات الرسمية. حياة الاولاد في استمرار ونمو اما حياة الاهل تبدأ بالتوقف شيئا فشيء بانتظار اي خبر من الاولاد زيارة , اتصال او حتى رسالة.
توفر فنلندا دور رعاية للمسنين التي يشتكي بعض الفنلنديين من سوء خدماتها وتنال رضى البعض الاخر من الفنلنديين. كذلك توفر الحكومة الفنلندية خدمة الرعاية المنزلية لكبار السن تلك الخدمة لا تتوفر في بلدي العراق. يرى بعض الفنلنديين بأن دور العجزة والمسنين هي افضل لذويهم فهناك تتوفر خدمات لا يمكن للابناء توفيرها لهم من الناحية الصحية والطبية.
كرأي شخصي الدعم المعنوي لكبار السن على نفس القدر من الاهمية في توفير الخدمات الصحية فكبار السن بحاجة كبيرة لان يكونوا محاطين بحب اولادهم واحفادهم. اتمنى ان انقل جزء من هذا الموروث الثقافي العربي والعراقي لاولادي في المستقبل فاحدى امنياتي ان تحظى أمي في كبرها بعناية وحب مميز مني ومن اطفالي وبالمقابل احظى انا عندما اكبر بحب اولادي واحفادي فمن احد مخاوفي ان اصبح امرأة مسنة وحيدة في دور المسنين.
البعض منا مقصرين في السؤال عنهم والبعض منا يتحسر على اوقات فراغ لم يقضيها معهم عندما كانوا احياء. استمتعوا بقضاء اوقاتكم معهم قبل ان يرحلوا استمعوا لقصصهم وحكاياتهم فهي مُشيقة , مُسلية ومليئة بالخبرة والعبر.

Jag framförde dessa tankar till några finländare och i Finland bosatta bekanta med utländsk bakgrund.

Varför flyttar barnen långt bort hemifrån så tidigt? En del invandrare sa att familjerna inte vill ta hand om sina vuxna barn, och att man därför uppmanar dem att flytta hemifrån när de fyllt 18 år.

Iväg med er ut i den kalla världen! Tänk att de kallsinniga finländarna inte ens bryr sig om sina egna barn.

Finländarna svarade att det helt enkelt handlar om en livsstil. Som myndig väljer man om man vill stanna hemma eller bo för sig själv, och båda alternativen är fullt acceptabla.

Det är dock mest naturligt att flytta hemifrån för att bli självständig och bygga eget bo.

Vi irakier är väl bortskämda eftersom vi får ekonomiskt stöd ända tills vi blir klara med våra studier på universitetet och lyckas skaffa oss ett lämpligt jobb.

Stödet beror givetvis på familjens ekonomiska situation.

Kanske förhållandet mellan föräldrar och barn här i Finland också töjs ut eftersom livet här är så hektiskt och alla springer i full fart efter det framåtrusande framtidståget.

För allvarligt livspussel?

Jag tycker att finländarna tar livet på alltför stort allvar.

Till en början kanske man besöker sina föräldrar en gång i veckan, sedan några gånger i månaden och så vidare – tills besöken bara sker på de större helgerna.

Barnens liv fortsätter framåt, men föräldrarnas vardag stampar på stället medan de väntar på bud om barnens besök, ett telefonsamtal eller ens ett textmeddelande.

I Finland finns det äldreboenden, och man kan vara av många olika åsikter om dem. En del klagar på servicen, medan andra är nöjda.

Också hemtjänsten får statligt stöd. Så är inte fallet i Irak.


Är känslorna mer nerkylda här än i Mellanöstern?

En del finländare anser att äldreboenden och andra motsvarande servicehem är den bästa lösningen för de närmaste eftersom dessa instanser kan erbjuda vård och läkartjänster som barnen själva inte har möjlighet att stå till tjänst med.

Jag anser trots allt att mentalt stöd och hjälp är minst lika viktigt för åldringarna som hälsovård.

Åldringar mår bra av att vistas i närheten av sina barn och barnbarn.

Jag hoppas att jag i framtiden skall kunna förmedla denna del av den irakiska och arabiska kulturtraditionen till mina egna barn.

Jag önskar att min egen mor ska få god vård och kärlek av mig och mina barn när hon blir gammal. Och på samma sätt önskar jag bli omhändertagen med kärlek av mina egna barn och barnbarn när jag blivit gammal.

En av mina största farhågor är att bli lämnad ensam och gammal på något äldreboende.

Ibland händer det att man ångrar att man inte tillbringat mer tid med sina egna föräldrar så länge de levde.

Njut av att vara tillsammans så länge ni kan! Och lyssna på historierna som underhåller, men som också är fulla av livsvisdom.

Haneen Jameel är journalist, uppväxt i Irak och bor nu i Helsingfors.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje