Hoppa till huvudinnehåll

Teater: Harlequin både rosar och risar den romantiska kiosklitteraturen

Tre kvinnor i granna klänningar ligger på rosa sidenkuddar.
Den romantiska kiosklitteraturen har inspirerat till föreställningen Harlequin, där finlandssvenska Blaue Frau och svenska ÖFA-kollektivet står på scenen. Tre kvinnor i granna klänningar ligger på rosa sidenkuddar. Bild: Liina Aalto-Setälä teaterkonst,Blaue Frau

Teaterföreställningen Harlequin uppmärksammar att det har gått 40 år sedan Harlequinromanen lanserades i Norden. Tre nordiska scenkonstkollektiv och performern Nina M Matthis samarbetar om en spretig och karnevalistisk föreställning som både hyllar och häcklar genren.

Det kanadensiska förlaget Harlequin har blivit synonymt med den särskilda sorts romantisk kiosklitteratur som finns till salu vid kassorna i mataffären.

Harlequinromanen är urtypen av den sorts slarvigt skrivna och massproducerade lågstatuslitteratur som på engelska kallas för ”pulp fiction” efter det billiga papper som texterna trycktes på.

Medan den mer manligt kodade kiosklitteraturen har givit upphov till etablerade litterära genrer som deckare, skräck och fantasy så har den romantiska litteraturen som producerats och marknadsförts för kvinnor aldrig fått något motsvarande statuslyft.

Men dess popularitet består. Harlequin säljer drygt 100 miljoner böcker per år i över 100 länder i världen.

Inspirerade av 40-årsjubileet har tre feministiska teatergrupper från Norden samarbetat om att göra en teaterföreställning om Harlequinromanen. På scenen står ÖFA-kollektivet från Sverige och finlandssvenska Blaue Frau, och därtill står isländska LOSTI collective för det visuella uttrycket.

Föreställningen Harlequin hade premiär redan i somras på Hangö Teaterträff men turnerar nu och spelar på performansscenen Mad House i Södervik i Helsingfors till och med den 1.2.

Festliga harlekiner

ÖFA-kollektivet står för den första akten av föreställningen, en humoristisk hyllning till genren. Tre skådisar (Nadja Hjorton, Lisen Rosell och Amanda Apetrea) klädda som harlekiner, med puffiga kläder och bjällror och spetskragar, sitter runt publiken och berättar Harlequinaktiga historier för publiken.

Tre kvinnor i Harlekindräkter sitter ovanpå varandra bland rosa och röda sidenkuddar.
Nadja Hjorton, Lisen Rosell och Amanda Apetrea släpper hämningarna och låter sig svepas med av romantiska fantasier. Tre kvinnor i Harlekindräkter sitter ovanpå varandra bland rosa och röda sidenkuddar. Bild: Liina Aalto-Setälä Blaue Frau,Harlequin

Det är dagdrömmande historier om en kvinnlig huvudperson som befinner sig uppe i nåt spännande skede karriärmässigt. Något thrilleraktigt spänningselement kommer in i handlingen, sedan nån snygg karl.

Berättelsen framskrider med osannolika ryck och hakar upp sig på små självmedvetna iakttagelser om hur snyggt jaget har klätt sig eller hur bröstvårtorna oväntat hårdnar vid en kall beröring.

Berättarna lever in sig allt mer och berättelsen tar allt märkligare vändningar tills handlingen urartar i orgiastiska skildringar medan skådespelarna vältrar omkring i publiken.

Totalitär tvåsamhet

Blaue Frau står för den andra akten som har en mer kritisk stämning. Nina M Matthis, Sonja Ahlfors och Joanna Wingren, stelt uppställda i balklänningar framför mikrofonställ, turas om att läsa upp ett manifest om hur romantisk tvåsam kärlek är feminismens ”femte våg”, med hänvisningar till teoretiska filosofer.

Resonemanget utvecklas gradvis mot en slags totalitär tvåsamhetsdystopi där det monogama förhållandet är den enda giltiga levnadsformen.

Emellanåt slutar de röra på munnen medan rösten fortsätter över högtalarna, ljuset flimrar till och någon faller omkull och reser sig, skakar. Det är någonting robotlikt över det hela.

Talet bryter samman och upphör och även denna akt urartar.

Skådespelarna börjar klä av sig och laga banan och avocado-smet i en mixer, öppnar skumvinsflaskor, vilket leder till ett väldigt kletande med skumpa och fruktmix.

Till slut kanar de nakna fram och tillbaka över det hala scengolvet vilket känns befriande efter den stela pratigheten.

En grupp kvinnor i klänningar ligger på granna sidenkuddar.
Harlequin är en grann och spretig upplevelse som stundtals blir lätt obekväm för åskådaren. En grupp kvinnor i klänningar ligger på granna sidenkuddar. Bild: Liina Aalto-Setälä Blaue Frau,Harlequin

Obekväm tittarupplevelse

Överlag blir Harlequin en något obekväm tittarupplevelse. Scennärvaron präglas av en hämningslös kroppslighet, skådespelarna kommer nära inpå publiken.

Men ensemblen anstränger sig också för att skapa en stämning av gemenskap mellan dem och publiken.

Tematiskt drar föreställningens två hälfter åt två olika håll. Den första akten leker med den förbisedda litterära genren och vill kanske ge den någon form av upprättelse, medan den andra problematiserar Harlequinromanen som en kulturform som reproducerar romantisk mytbildning och hetsen kring tvåsamhetsnormen.

Harlequin spelar på performansscenen Mad House i Södervik i Helsingfors till och med den 1 februari.

Harlequin. På scen: Nadja Hjorton, Lisen Rosell, Amanda Apetrea, Sonja Ahlfors, Joanna Wingren, Nina M Matthis. Ljus: Mira Svanberg. Ljud: Ludvig Allén. Visuell ram: Hallveig Eiríksdóttir, Selma Reynisdóttir, Gígja Sara Björnsson.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje