Hoppa till huvudinnehåll

Jonas Jungar: Brexit handlar inte om handelsavtal och gränsformaliteter, utan om identitet och bekräftelsebehov – samma tendenser syns i Finland

Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle
Vår politiska hemvist har blivit mer en fråga om vilken grupp (eller snarare "stam") vi identifierar oss med, inte nödvändigtvis något politiskt parti, skriver Jonas Jungar. Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle Svenska Yle,jonas jungar

I början av 2000-talet intervjuade jag i flera repriser Nigel Farage, den hårdföra och färgstarka brexit-generalen i EU-parlamentet i Strasbourg. Farage, som alltid bar ett pins med pundsymbolen på kavajuppslaget på sin kritstrecksrandiga kostym, var då en lite udda figur i den politiska marginalen.

Ville man förmedla lite grundmurad euroskepticism var det bara att sätta mikrofonen framför Farage - han levererade alltid giftiga sarkasmer på löpande band, och var ett tacksamt intervjuobjekt om man ville ge nyhetsinslagen mera nerv och känsla.

Men mer än en lustig krydda i nyhetsflödet var han nog inte på den tiden. Och ingen trodde på allvar att hans drömmar om ett EU-utträde en dag skulle bli verklighet.

Men häromdagen satt han så på de bakre bänkraderna i plenisalen med sina euroskeptiska själsfränder och viftade förnöjt med små Union Jack-vimplar, medan resten av parlamentarikerna sjöng Auld Lang Syne för att ta farväl av britterna efter nästan ett halvt sekel av EU-medlemskap.

Vem i världen hade trott det? Och vad hände riktigt på vägen?

Ingen trodde på allvar att Farages drömmar om ett EU-utträde en dag skulle bli verklighet

Inför det brittiska parlamentsvalet för en dryg månad sedan skrev The Guardian-kolumnisten Simon Jenkins att de konservativa hade fattat att valet framförallt handlade om identitet, inte om utlovade sociala och politiska reformer eller om hur pengarna skulle fördelas.

Och, vill jag gärna själv tillägga, att brexit (som valet i praktiken mest kom att kretsa kring) verkligen inte handlade om internationella handelsavtal, tullar eller gränsformaliteter. Åtminstone inte bland de bredare folklagren.

Knappast anade Jenkins hur rätt han skulle få. Till och med i traditionellt mörkröda Labour-fästen lyckades de konservativa till mångas förvåning ta makten. Arbetarna övergav arbetarpartiet till förmån för löften om ett avslut på den utdragna brexitfarsen.

Vad var det riktigt som utspelade sig här?

Francis Fukuyama, den amerikanska samhällsvetaren, serverar en övertygande förklaring i sin nya bok om identitetspolitik.

Han menar att vår identitet och allt vi förknippar med den – alltså vem vi är – är en mycket starkare politisk drivkraft än den vänster-höger-indelning som vi har vant oss vid att hänvisa till när vi beskriver samhällsutvecklingen.

Alltså den vänster-höger-skala på vilken våra politiska partier har placerat sig så länge vi kan minnas.

Det finns ett citat i Fukuyamas bok som jag tycker är speciellt övertygande. I min översättning låter den meningen så här:

"... en förödmjukad grupp som strävar efter upprättelse av sin värdighet bär mycket mer känslomässig tyngd än människor som bara strävar efter att uppnå ekonomiska fördelar".

Samhälleliga konflikter handlar inte längre så mycket om vem som får en större andel av den gemensamma kakan, om vad vi har eller inte har, utan om vem vi är. Om känslor av förnedring och framförallt: om allas vårt individuella behov av värdighet och respekt.

Vår politiska hemvist blir då mer än fråga om vilken grupp (eller snarare "stam") vi identifierar oss med, inte nödvändigtvis något politiskt parti.

Istället för tvister kring ekonomiska frågor kommer istället sådant som hemort, språk, kön, ålder, religion, etnicitet, grupptillhörighet, traditioner etc. allt oftare att definiera våra politiska sympatier. Till och med konsumtionsvanor, hobbyer eller kostvanor blir en del av vårt identitetspolitiska bygge.

Samhälleliga konflikter handlar inte längre om vad vi har eller inte har, utan om vem vi är

Det är ingen slump att t.ex. köttätande eller bilkörande har blivit så laddade samhälleliga symbolfrågor i Finland. Det handlar inte om köttet eller bilen i sig, utan om den livsstil och den identitet som de representerar.

Och här kommer problemet: när det gäller ekonomiska meningsskiljaktigheter (vem får lite mer än någon annan och så vidare) tenderar vi att acceptera en kompromiss, men identitet är icke-förhandlingsbart, mer kategoriskt.

Antingen erkänner du mig eller så gör du det inte. Jag är inte beredd att ge avkall på det som jag upplever att är mitt innersta jag. Min åsikt kan jag kanske ändra, men inte min identitet.

Det är nästan lite av ett terapeutiskt behov av att bli bekräftad. Och vi förväntar oss att politiken – partierna – ska svara mot det terapeutiska behovet.

Inte att undra på att politikerna verkar lite vilsna och ängsliga. De turboladdade, känslostyrda debatterna på sociala medier gör saken etter värre.

Tycker ni det här låter lite väl flummigt? Kom då ihåg att både valet av Trump år 2016 liksom också brexit i mångt och mycket handlade om just det.

Folk ville bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade. Trump och brexit blev, och är fortsättningsvis, projektionsytor för en massa förväntningar som inte har med de politiska sakfrågorna att göra.

Det är ett nästan terapeutiskt behov av att bli bekräftad

Trump byggde hela sin valkampanj på att göra “America great again”. Det var ett kort, slagkraftigt och lättförståeligt budskap precis som premiärminister Boris Johnsons brexit-löfte om att “take back control”.

Huruvida USA någonsin hade varit så “great” som Trump lät förstå och huruvida Storbritannien någonsin hade haft “control” kvittade egentligen. Och visst fanns det en stor portion nostalgisk längtan efter svunna (stormakts)tider.

Men framförallt bar de korta slagorden löfte om en återupprättad heder och respekt. Det räcker redan i sig väldigt långt.

Nu vi vet följderna. USA är inne i en genomförgiftad spiral av splittring och misstro. Storbritannien sitter på samma sluttande plan.

En tudelad nation kan aldrig bli “great”, och ett folk som grävt ner sig i sina respektive skyttegravar kan aldrig ta tillbaka någon “control”.

Nigel Farage myser garanterat belåtet i dag, sannolikt är han t.o.m. överraskad över att det han drömt om faktiskt blev verklighet.

Men för det brittiska samhället återstår åratal, kanske generationer, innan såren läker.

Många blir säkert tillfälligt stärkta i vad de upplever som sin brittiska identitet, medan många inte längre känner igen sig i det land som är också deras.

Skribenten är chef för kvalitetskontroll och publikdialog vid Svenska Yle. Han tillbringade hösten 2019 vid universitetet i Oxford. Åren 2002–2007 var han EU-korrespondent i Bryssel.

Läs också