Hoppa till huvudinnehåll

"Om man kompromissar lever man ett avslaget skumvinsliv"

Anni Vuohijokis vardag snurrar på som en neonfärgad virvelvind i överljudshastighet.

Anni Vuohijokis liv är en blandning av allt från trancemusikfestivaler i Belgien till läkarstudier i Uleåborg och en satsning mot OS i Tokyo. Upplagt för kompromisser? Nej, det är precis tvärtom.

Bark i brödet, snor i näsan och träskidor utan glid.

Ungefär så beskriver tyngdlyftaren Anni Vuohijoki sinnebilden för den finländska uridrottaren. Ett idrottarliv ska vara smärtsamt. En avgrundsdjup, lång pina i sportens tjänst. Alla som ler och skrattar är oseriösa fjantar som bara kan drömma om medaljer.

Men det här är en verklighet som Anni Vuohijoki inte vill leva i.

– Jag vill inte att mitt liv ska vara som avslaget skumvin.

Därför har hon trampat upp nya stigar i jakten på den ultimata elitsatsningen.

Vem är Anni Vuohijoki?

  • 31-årig tyngdlyftare från Nakkila, nära Björneborg
  • Är diplomingenjör inom byggnadsteknik, läkarstudent, entreprenör och personlig tränare
  • Siktar på att delta i OS i Tokyo på sommaren
  • Internationella meriter: EM-brons 2018, 7:e plats i EM 2017, 10:e plats i OS i Rio och 8:e plats i EM 2016
  • Personbästa: 216 kilo (95 i ryck, 121 i stöt)
  • Tävlade tidigare framgångsrikt inom styrkelyft. Tog bland annat EM-guld 2011 och VM-brons 2013

Hon har samlat på sig cirka 700 studiepoäng och har snart två högskoleexamina. Hon har också tävlat i ett OS och tagit medalj i EM. Hon bloggar, bandar poddar och äger ett gym.

Just nu håller hon på att lära sig patologi och att shuffledansa.

Men det viktigaste hon lärt sig är hur Anni Vuohijokis helt egna idrottsliv ska se ut.

Det lärde hon sig den hårda vägen. Lågan har brunnit ut – och tänts igen.

Och visst: Vuohijoki har fortfarande hundra järn i elden, men den här gången säger hon sig vägra kompromissa. Hur går det ihop?

Se Anni Vuohijokis resa från aggression och missnöje till det ultimata kompromisslösa livet i Sportlivs minidokumentär:

Två stora ståldörrar döljer sig bakom en klunga träd på Brändö i Helsingfors. Skyddsrum, står det på en skylt intill.

Bakom dörrarna finns en lång, dunkel passage ner i underjorden. I slutet av passagen brukade det finnas en bilverkstad. Brukade. Tills Anni Vuohijoki fick syn på stället.

Nu är det ett gym. Då elittyngdlyftarna i Helsingfors hade svårt att hitta ett bra träningsställe om somrarna gjorde Vuohijoki som hon brukar: Hon tog saken i egna händer.

Vuohijoki – diplomingenjör inom byggnadsteknik – kontaktade staden, hittade lokalen, hörde av sig till företag och koordinerade en renovering med frivilliga krafter som skulle få talkoentusiasterna i Österbotten att tappa hakan.

Anni Vuohijoki med telefonen i handen.
"Det här gymmet föll inte ner från himlen, om vi säger som så", säger Vuohijoki. Anni Vuohijoki med telefonen i handen. Bild: Yle/Sebastian Backman Anni Vuohijoki

Så nu är hon en stolt, något motvillig, gymägare och sitter på en obekväm stol på en liten slinga konstgräsmatta och ska precis ge en intervju till Sportliv.

– Jag lovade mig själv att aldrig skaffa ett gym, jag skrattade åt folk som föreslog att jag skulle göra det. Jag har kallat det här min sämsta idé någonsin, säger hon.

Det finns saker som gnager hos Vuohijoki – hon har varit trött. Trött på att slitas i många olika riktningar mot sin vilja, trött på bilden som elitidrottare målar upp av sig själv på sociala medier, trött på vanföreställningar som unga idrottare har.

Framför allt är hon trött på att kompromissa. Oviljan att göra det har fått henne att gå till ytterligheter – som att bygga om en verkstad till ett träningsställe.

Mer trance och mindre metal

Vuohijoki började ifrågasätta sin inställning till idrotten efter OS i Rio 2016.

Uttagningen präglades av skandalrubriker. Det fanns många som ansåg att Anna Everi borde ha fått Vuohijokis plats i truppen. Att tyngdlyftningsförbundet gjort ett justitiemord.

Därför tävlade Vuohijoki under stor press.

– Då jag presenterades i Rio och vinkade till publiken minns jag att jag tänkte "jävlar, om jag blir utan resultat så kommer alla finländare att skjuta mig".

Anni Vuohijoki slår händerna ihop så att ett magnesiummoln yr runt.
Vuohijoki slutade på tionde plats i 63-kilosklassen i OS i Rio. Anni Vuohijoki slår händerna ihop så att ett magnesiummoln yr runt. Bild: EPA Anni Vuohijoki,magnesium

Den negativa inställningen hade också präglat träningssäsongen. Det hände ofta att Vuohijoki ringde sin tränare Mika Tiainen med tårar rinnande ner för kinderna och meddelade att hon inte nått resultatmålet på träningen.

– Jag trodde att idrott handlade om asketiskt lidande. Att vakna upp fem på morgonen för att springa barfota på isen. Så jag sökte aggression i träningen.

Hon skrattar.

– Om jag hade träffat mig själv för fem år sedan hade jag hälsat att jag borde lyssna mer på elektronisk dansmusik och mindre på metal.

Idrottare på sociala medier berättar om att de skippat vänners bröllop för att de inte vill förklara varför de inte äter av tårtan. Det är helt sjukt

Vuohijoki drar andan och fortsätter med en utläggning i kulsprutefart.

Hon talar om insikten att joggingpasset på morgonen inte är ett måste, att hon hade möjligheten att lägga upp sin träning på ett sätt som passade just henne.

Det skjuter giftpilar ur de blå ögonen då hon går in på bilden som elitidrottare målar upp på sociala medier. Hon säger att 15-åringar får uppfattningen att de måste fundera massor på kosten och på att inte ha för mycket fett på kroppen.

– Idrottare på sociala medier berättar om att de skippat vänners bröllop för att de vill undvika att förklara varför de inte äter av tårtan. Det är helt sjukt.

– Inget liv får gå ut på att man ständigt granskar vad man stoppar i sig, funderar på när man borde vakna och kollar vilopulsen. Det måste finnas ett mänskligt element. Livet måste inte fyllas av kyckling och ris.

Sakta började Anni Vuohijoki 2.0 ta fart.

Vuohijokis förändringsarbete kulminerade i en textrad på bloggen förra sommaren:

Mitt liv ska vara som en fyllig, gammal single malt-whisky.

Jaha! Vad betyder det?

Det betyder att Vuohijoki lever sitt liv till fullo utan att kompromissa med träningen. Om hon vill sova länge och äta tortilla till lunch så gör hon det. Om hon vill åka på Tomorrowland-festivalen och lämna träningskläderna hemma har hon inte dåligt samvete.

Skip Instagram post

Efter klockan 17 stänger Vuohijoki dörren till ”tyngdlyftningskontoret” och gör det hon vill. Träffar vänner, äter ute, går på konsert, spelar bordsspel. Eller Pokemon Go.

Framför allt: Om hon vill fortsätta sina läkarstudier vid Uleåborgs universitet och jobba som forskare vid ett sjukhus i Helsingfors så gör hon det. För det får henne att må bra.

Vuohijoki är tydlig med en sak: Hennes jobb är att vara tyngdlyftare. Allt annat hon sysslar med är hobbyer som höjer livskvaliteten.

– Alla har sagt att jag borde ta ett mellanår från skolan men jag vägrar. Jag vet att det är bra för mig att studera och det vore en kompromiss att låta bli. Om man gör kompromisser så lever man ett avslaget skumvinsliv.

En diplomingenjör som börjar arbeta måste inte offra sina vänner, fritid eller hobbyer. Varför skulle en toppidrottare tvingas göra det?

Hon fortsätter:

– Det finns folk som läser böcker i 20 timmar varje vecka. Jag läser skolböcker.

Anni Vuohijoki lyfter tyngder.
Vuohijoki trivs också på gymmet – hon talar med många mellan lyften och ser det som social samvaro. Anni Vuohijoki lyfter tyngder. Bild: Yle/Sebastian Backman Anni Vuohijoki

Vuohijoki säger att hon fick mycket mer innehåll i sitt liv då hon övergav tanken att idrottare måste kompromissa för karriärens skull. Egentligen tycker hon att det är helt befängt.

– En diplomingenjör som börjar arbeta måste inte offra sina vänner, fritid eller hobbyer. Varför skulle en toppidrottare tvingas göra det?

Filmer och böcker på träningsprogrammet

Men en fråga återstår: Hur orkar hon?

Anni Vuohijoki har så mycket energi i kroppen att hon till och med går på natten. Hon är en notorisk sömngångare som ibland räddats ur knepiga situationer av sin man.

Själv säger Vuohijoki att hon mår bra av att ha mycket att göra och den uppfattningen delas av den långvarige tränaren Tiainen.

– Det står skrivet i träningsprogrammet att hon måste se ett visst antal filmer på tv och läsa en viss mängd icke-medicinska böcker per år. Hennes största fritidsintresse är att städa. Det berättar det mesta om hennes personlighet, säger Tiainen och skrattar.

Anni Vuohijoki med sin tränare Mika Tiainen.
Mika Tiainen får hålla ett vakande öga på sin adept – också utanför gymmet. Anni Vuohijoki med sin tränare Mika Tiainen. Bild: Yle/Sebastian Backman Anni Vuohijoki,Mika Tiainen

Vuohijoki bekräftar påståendet.

– Det händer att han påminner mig att äta, för det händer att jag glömmer bort det om jag är ivrig i skolan. Om han vet att jag har en tent kan han också skicka ”kom ihåg att sova”.

– En tränare måste vara ens bästa vän, psykolog, modersgestalt och slavdrivare i samma paket.

Körde sig slut – lärde sig en läxa

Tränaren Tiainen och äkta mannen Sami Köngäs agerar viktiga bromsklossar om maskineriet ser ut att börja gå på övervarv. För det har hänt tidigare.

Vuohijoki har en jobbig bakgrund. Hon blev mobbad i skolan och drabbades av posttraumatiskt stressyndrom efter att hennes bror dog till följd av ett oförklarligt, besinningslöst våldsdåd i Björneborg.

Anni Vuohijoki pustar ut.
Vuohijoki har fått lära sig att balansera sin vardag. Anni Vuohijoki pustar ut. Bild: Yle/Sebastian Backman Anni Vuohijoki

Hon hanterade problemen genom att hålla i gång med olika aktiviteter utan att pausa. Till slut blev det för mycket.

– Det blev ett ekorrhjul och jag slets åt en massa håll. Jag blev trött och förstod inte att fördela mina krafter. Men jag lärde mig också en massa – nu vet jag hur livet i varje fall inte borde se ut.

Frid och fröjd? Inte riktigt. Satsningen mot OS i Tokyo har kantats av motgångar av en ny sort.

Det är tisdag förmiddag i Helsingfors och luftfuktigheten påminner om en brasiliansk regnskog. Det nästan ångar från bassängen.

Anni Vuohijoki skakar på huvudet. Hon borde inte vara här – men måste.

– Jag hatar vatten.

Hon glider ner med en min full av avsmak.

Anni Vuohijoki tränar i vattnet.
Motvillig vattengymnastik är också vattengymnastik. Anni Vuohijoki tränar i vattnet. Bild: Yle/Sebastian Backman Anni Vuohijoki

OS i Rio de Janeiro var aldrig målet. Det är OS i Tokyo i sommar som Vuohijoki alltid drömt om.

Det är nu hon ska vara i sitt livs bästa form. Det är nu hon ska ta det sista rycket – prestera på topp. Förutsättningarna finns: I Rio tog hon 192 kilo och slutade tia.

– Nu kan jag ta lika mycket utan uppvärmning och med ett halvsöndrigt knä.

Ja, det halvsöndriga knät.

En handduk med texten Tokyo 2020.
Siktet har hela tiden varit inställd på OS i Tokyo. En handduk med texten Tokyo 2020. Bild: Yle/Sebastian Backman Sommar-OS i Tokyo 2020,Tokyo,handduk

Det senaste halvåret har Vuohijoki haft otur två gånger om. Först kom en dubbel bristning i baklåret, som hon gjorde sig kvitt i höstas. Men under julfirandet började det ena knät krångla på allvar.

Röntgenbilder visade sprickor i brosket. Det bästa vore att operera direkt, men då skulle Vuohijoki tvingas vila i tre månader. Otänkbart. Så hon valde tillfällig lindring och knät putsades i ett litet ingrepp efter årsskiftet.

Nu, ett par veckor senare, är hon tillbaka i nästan full fräs. Återhämtningen har gått enligt planerna, men träningsprogrammet har modifierats för att vattengymnastiken ska få rum.

Anni Vuohijoki i simhallen.
Om vattnet hade varit kallare hade passet varit mer plågsamt, erkänner Vuohijoki. Anni Vuohijoki i simhallen. Bild: Yle/Sebastian Backman Anni Vuohijoki

Peppar, peppar, ta i trä – just nu ser det ljust ut med tanke på Tokyo. Vuohijoki, som tävlar i 64-kilosklassen, har goda chanser att ta sig till spelen.

I OS får i teorin de 14 bästa i världen delta. I praktiken gör sanktioner för dopningsnationer och andra begränsningar uttagningen mer komplicerad: En nation får maximalt skicka fyra lyftare till OS och det finns sju viktklasser.

Dopningsdrabbade nationer som till exempel Ryssland och Kazakstan får bara skicka en damlyftare till hela mästerskapet.

Kort sagt: Uttagningen är ett getingbo.

Men en sak är säker: Vuohijokis formkurva är stigande och personbästat uppumpat till 216 kilo.

– Det här är mitt år.

Anni Vuohijoki gör armpressar.
Vuohijoki är i betydligt bättre form än för fyra år sedan. Anni Vuohijoki gör armpressar. Bild: Yle/Sebastian Backman Anni Vuohijoki

Innan vi skiljs åt är det dags för en shufflelektion. Vuohijoki gillar trancemusik och bestämde sig för att bli bättre på att dansa. Så den gränslösa energikällan till tyngdlyftare fixade en lärare till gymmet.

Därför samlas ett gäng svettiga lyftare som nyss avslutat sitt pass med tunga vikter för att vässa sina moves.

Vi skiljs åt och Sportliv smyger ut ur salen. Då hörs ett rop.

– Kom ihåg att klippa bort mina misslyckanden. Annars stämmer jag Yle för ärekränkning!

Ska hon bli jurist nu också? Bäst att inte chansa.