Hoppa till huvudinnehåll

NHL-kolumnen: Sebastian Aho är på väg mot målrekord – men varken målen eller andra delar av spelet kommer lätt för ”professorn” den här säsongen

nhl-kolumn
Sebastian Aho på väg mot målrekord nhl-kolumn NHL

Den som bara tittar på statistiken har kanske svårt att förstå påståendet om att Sebastian Ahos säsong i Carolina är hans jobbigaste hittills. Aho är ändå på väg mot ett nytt personligt målrekord och snittar nästan en poäng per match. Det som undgår statistiken är hur pucken inte riktigt vill lyda Aho och hur tvingat hans spel ofta verkar. Båda är nya fenomen.

Efter nattens match mot Arizona har Sebastian Aho skjutit 29 mål på 54 matcher och är med det ligans sjunde bästa målskytt. En lysande prestation, ingen frågan om det. Förra säsongen noterade Aho 30 mål på 82 matcher, nu lutar det mot snäppet över 40 mål.

Också skottprocenten på 17,4 är helt i sin egen klass under Ahos år i NHL. Förra säsongen hittade 12,3 procent av Ahos skott nätet, 2017/18 var skottprocenten 14,5 och under nykomlingssäsongen 11,2.

Nu hittar han procentuellt rätt lika ofta som Auston Matthews, allmänt ansedd vara en av de på en hands fingrar räknade utmanarna till Aleksandr Ovetjkin om titeln som ligans för tillfället vassaste målskytt.

Visserligen är Matthews säsongens femte mest flitiga skytt med 212 skott, men Ahos 155 skott placerar även honom bland de 35 mest skjutande spelarna. I skrivande stund är han 32:a, jämsides med Steven Stamkos och två skott flitigare än William Nylander.

Just på grund av alla de här, ur Ahos synpunkt lysande statistiska sanningarna, känns det besynnerligt att här på fullt allvar hävda följande: Aho har aldrig missat så många lägen som den här säsongen.

Ser man på dem så borde han tävla med Ovetjkin, Matthews och David Pasternak om första platsen i skytteligan och målkolumnen borde visa på cirka 37 istället för 27.

Å andra sidan så har majoriteten av målen som Aho noterat varit styrningar, studsar och sista puffar av en puck som rullar på mållinjen efter en annan spelares skott. Så mängden mål är kanske ungefär rätt, men sättet på vilket en stor del blivit till är ovanligt.

I statistiken för skottprocenten är en styrning ändå jämbördig med ett rykande handledsskott från tekningscirkeln. Därför känns Sebastian Ahos 17,4 procent inte riktigt lika imponerande som Auston Matthews motsvarande notering.

Målvakterna plockar skotten rutinmässigt

Något som verkligen sticker ut gällande Ahos målskytte när man ser på Carolinas matcher den här säsongen – och undertecknad har sett de flesta – är hur han verkar totalt ha tappat förmågan att överraska keepern med skott från några meters distans.

Tidigare säsonger kändes det som att Aho avfyrade sina skott så snabbt och med exakt sikte, att han var en besvärlig skytt för målvakterna. Majoriteten av hans 83 NHL mål innan säsongen 2019/20 var just skott som keepern inte bara hann med på.

Nu tycks målvakterna veta exakt vart Aho tänker skjuta och plockar skotten som mogna äpplen. Inte alltför sällan känns det dessutom som att det gått någon sorts förtrollning i hur Aho inte lyckas skjuta in pucken i ett närmast tomt mål. Om inte annat så prickar han stolpar och ribba.

Det här gäller då alltså inte för styrningarna som alltid är totalt oförutsägbara ur målvaktens synpunkt.

Summa summarum: det är glädjande att se hur Ahos målsaldo växer mot en rekordnotering, men frustrerande att se hur hans ”traditionella” målskytte hostar.

Och den som sett Aho spela den här säsongen, har också sett att spelgeniets egen frustration ändå är betydligt större.

Vart har assistpoängen och självsäkerheten försvunnit?

En annan statistisk förändring som i jämförelse med tidigare sticker ut är Ahos assistkolumn. 20 passningspoäng efter 54 matcher pekar på sammanlagt precis under 30 assist när säsongen är över.

Det är inte mycket för en förstacenter och i jämförelse med förra säsongens 53 assistpoäng är det fråga om monsterkliv bakåt. Framförallt är tyder det på att Aho inte åtminstone tillsvidare under pågående säsong lyckats vara den ledande playmaker som han var säsongen 2018/19.

Förklaringar finns ändå. Till att börja med så är Aho inte omringad av speciellt bra naturliga målskyttar – den nu skadade backen Dougie Hamilton är den enda riktiga skarpskytten i Hurricanes trupp. Andrei Svetnjikov är på den stigen, men 19-åringen är ännu ojämn.

En annan förklaring är att killen som Aho oftast bildar radarpar med – Teuvo Teräväinen – är i coachen Rod Brind’Amours spelsystem en playmaker. Teräväinen hör till NHL:s bästa representanter för den stigande trenden med spelskapande ytterforwards (t.ex.Marner, Panarin).

Förklaringarna är ändå inte tillräckligt bra.

För en åskådare ser det ut som att den självsäkra kreativiteten och spelglädjen, som tidigare bara flödade ur Aho, ofta byts ut mot tvingat och osäkert spel. Pucken rymmer förvånansvärt ofta från killen som tidigare verkade ha klister på klubbladet.

Samma observation gäller för hur svårt Aho har att ta sig förbi motståndare. Tidigare kom det nästan rök ur öronen på Aho när han trots sin ganska lätta fysik vann de flesta närkamperna med fart och vilja.

Sebastian Aho är en spelare vars största styrka är hans psyke. Han har blivit van sen unga år att vara en problemlösare som tränaren litar på, stöder och berömmer – och ”professorn” har garanterat fått styrka i sitt spel av att känna sig uppskattad.

Den här säsongen är det svårt att undgå frågan: hur är förhållandet mellan Hurricanes-coachen Rod Brind’Amour och lagets första center och överlägset bäst betalda spelare?

Brind’Amour kanske trots allt ogillade Ahos sommarshow?

Att Teuvo Teräväinen gör en fantastisk säsong och är värd allt beröm är helt klart. Uppenbart är även det att ”Teukka” hör till Rod Brind’Amours stora favoriter. Och varför skulle han inte göra det?

Under Brind’Amours tid som chefstränare har Teräväinen tagit steget från en något opålitlig artist till NHL:s elit och en spelare som tränaren kan lita på i alla lägen. Om den forne stentuffa stjärnspelaren Brind’Amour ser nuvarande Teräväinen som sin skapelse, så är det förståeligt.

I intervju efter intervju har Carolina-coachen överöst Teräväinen med beröm och bland annat kallat honom för en av ligans bästa tvåvägsforwards. På de roliga videosnuttarna från Carolinas omklädningsrum efter matcherna berömmer coachen ”Turbo” allt som oftast.

Under säsongen har Brind’Amour också ofta hyllat speciellt Dougie Hamilton, Jaccob Slavin, Andrei Svetjnikov, Warren Foegele, målvakterna och även Erik Haula.

En som han däremot inte nämner är Sebastian Aho. Åtminstone inte så att jag skulle ha stött på kommentarer om lagets tilltänkta franchise-spelare. Och jag har faktiskt både läst, lyssnat och letat noga.

Efter förra säsongen, i lokaltidningen The News & Observer och en gång i början av pågående säsong, i podden Hockey Central at Noon, upprepade Brind’Amour ungefär från ord till ord samma synpunkt om Aho: Jag måste kunna lita på honom mot motståndarnas bästa spelare.

I samma podd avfärdade Brind’Amour totalt betydelsen för lagkemin av kontraktanbudet som Aho tog emot från Montreal Canadiens. En ”offer sheet” på 8,5 miljoner USA-dollar per säsong i fem år tvingade Carolina att betala samma summa, utan att själv kunna förhandla med sin spelare.

Frågan är hur pass ärlig Brind’Amour var. Funderade redan då, i oktober, på att något i coachens ton inte riktigt rimmade med budskapet. Och faktum är att det var ungefär det sista som Brind’Amour under säsongen offentligt sagt gällande Aho.

Dessutom var det inte Sebastian Aho – tvärtemot de flesta tipsen – som utnämndes till Carolinas kapten inför säsongen, då Justin Williams tog en paus från hockey. Aho är faktiskt inte ens assisterande kapten.

Kan inte hjälpa att jämföra det med att Jack Eichel är kapten i Buffalo, Aleksander Barkov är det i Florida och Auston Matthews bär ”A” på tröjan i Toronto. Aho är lika viktig för sitt lag. Och faktum är att Aho är en mer utpräglad ledare än någon av de nämnda.

Kan det vara att Aho känner sig besviken på sin status i Rod Brind’Amours lag och att det har sin inverkan på isen?

Ingen ska vara så naiv att den tror att en idrottsstjärna inte skulle vara mycket noga om sitt anseende och sin status – också fast idrottaren ifråga skulle ge ett intryck av att inte bry sig.

Aho bör jämföras med de allra bästa

Nu är det faktiskt inte så att Sebastian Aho gör en dålig säsong. Tvärtom är han på en nivå som för den överlägsna majoriteten av NHL-spelarna aldrig når. Det blir ett nytt målrekord, snittet på en poäng per match är fortfarande inom räckhåll och Aho spelat ett moget 60 meters spel.

Här är det fråga om vilka spelare han jämförs med, hurdana förväntningarna är och hur högt hans lön ställer ribban.

Inför säsongen rankade NHL Network alla ligans centrar och Aho hittas på en 14:e plats, mellan Jevgeni Malkin och Jack Eichel. I Hart Trophy-röstningen efter grundserien 2019 placerade sig Aho som tia före bland andra centerkollegorna Ryan O’Reilly, Steve Stamkos och Patrice Bergeron.

Räcker direkt upp handen som en av dem som ansåg att Aho skulle stiga många steg i rankingen under den nu pågående säsongen.

Var övertygad om att 2019/2020 blir säsongen då Aho producerar kring 100 poäng och tar steget in bland namnen som nämns då det snackas om världens allra bästa centrar.

När två månader återstår av grundserien är Aho 15:e i poäng bland centrarna. Det vill säga ungefär där var han hör hemma enligt dem som envist hävdat att Aho inte är en ”legitim” första center i NHL.

Därför känns det som att Aho nu för första gången trampar vatten i sin utveckling. Tippar att det är samma känsla som gör att Rod Brind’Amour varit så förtegen gällande Aho den här säsongen.

De som känner till Ahos enorma potential förväntar sig helt enkelt mera än vad säsongen hittills bjudit på. Fler poäng, fler vunna närkamper och speciellt – fler matchvinnande prestationer.

Ifall inte 22-åringens löneinkomster skulle ligga en bit över 700 000 dollar per månad, så skulle man kunna tycka synd om honom.

Tack för att du läste.

Källor: nhl.com, hockey-reference.com, sportsnet.ca, newsobserver.com, espn.com

Läs också