Hoppa till huvudinnehåll

Emilia Järvenlahti är ensamstående mamma: ”Jag kände skam över att vänta barn utan en partner”

En kvinna med långt blont hår som håller en liten bebis i famnen. De tittar på varandra och hon ler.
Emilia Järvenlahti visste att bara hon skulle komma igenom graviditeten skulle allt ordna sig. Och det gjorde det. Nu är hon och sonen Gabriel ett tight team. En kvinna med långt blont hår som håller en liten bebis i famnen. De tittar på varandra och hon ler. Bild: YLE/Ann-Catrin Granroth Mamma,Emilia Järvenlahti

Emilia hade lovat sig själv att 2019 skulle bli hennes lugnaste år hittills. När hon såg de två strecken på graviditetstestet visste hon att det var ett löfte hon inte skulle kunna hålla.

25-åriga Emilia Järvenlahti har alltid varit intresserad av barn och länge haft koll på de nyaste barnvagnarna, kläderna och annat som rör barn.

Hon har också alltid vetat att hon vill bli mamma. Men att det skulle ske på det här sättet fanns ändå aldrig i planerna.

Ovanligt att vara ensamstående med ett spädbarn

  • Att vara ensamstående mamma blir allt vanligare. 2018 bestod 19,2 procent av barnfamiljerna av mamma med barn. 2008 var samma siffra 17,4 procent.
  • Det är ändå inte så vanligt att vara ensamstående mamma till ett spädbarn. Av alla spädbarn som inte fyllt ett år bor 92 procent med båda sina föräldrar, åtta procent bara med sin mamma.
  • Det är nästan lika vanligt att vara ensamstående mamma som att ha barn i ett samboförhållande (av olika kön). Där är andelen av barnfamiljerna är 19,7 procent.
  • Vanligaste familjekonstellationen är fortfarande ett gift par (av olika kön). De står för 57,5 procent av barnfamiljerna.
  • Ensamstående pappa med barn står för endast 3,3 procent medan registrerat partnerskap samt äkta par (med samma kön) och barn båda står för 0,1 procent av barnfamiljerna.
  • Som barnfamiljer klassificeras familjer med barn som inte fyllt 18 år.

Vi träffar Emilia och hennes son Gabriel i deras lägenhet i Jakobstad. De har precis flyttat in och trivs bra. Fyra månader gamla Gabriel ligger i sitt babygym och ler stort. Han verkar vara världens mest nöjda bebis.

– Jo han är lugn och glad, säger Emilia och ler lika stort.

För ett år sedan var livet ändå inte lika harmoniskt som det är nu.

Skulle bara mellanlanda lite i Jakobstad

Emilia bodde hemma hos sina föräldrar i Jakobstad när hon fick veta att hon var gravid. Hon skulle bara mellanlanda i hemstaden efter att ha bott i Åbo en tid där hon kämpat med en depression.

En kvinna med långt blont hår. I bakgrunden syns några torkade blommor. Hon ler.
Emilia skulle flytta till Helsingfors men stannade istället i Jakobstad för att ha nära till familjen. En kvinna med långt blont hår. I bakgrunden syns några torkade blommor. Hon ler. Bild: YLE/Ann-Catrin Granroth kvinna,Emilia Järvenlahti

Emilia mådde nu bättre och nästa stopp var Helsingfors där hon redan fått erbjudanden om jobb. Men de där två strecken som visade att hon var gravid ändrade på allt.

– Jag kände skräck blandat med en massa annat. Det var svårt att förstå. Jag hade tagit dagen efter-piller men det hade ju helt klart inte fungerat. Jag var chockad, berättar hon.

Pappan var inte redo för familj

Hon kontaktade pappan till barnet och fick genast veta att ifall hon ville ha barnet skulle hon få göra allt på egen hand. Han var inte redo för familj än.

– Jag funderade länge på hur jag skulle göra, men jag är övertygad om att man ska lita på sin magkänsla och jag kände hela tiden att allt kommer att ordna sig. Att det är meningen att jag ska behålla det här barnet.

Väntade med att berätta till vecka tolv - då kunde ingen föreslå abort

I början berättade hon bara för sin mamma och när hon gått över tolv veckor berättade hon för resten av familjen och vänner.

– För det första mådde jag så illa och var så trött att jag inte orkade träffa någon. Jag kände också skam över att jag valde att behålla barnet trots att han inte kommer att ha en pappa. Jag kände att jag måste vänta till vecka tolv så ingen kunde fråga varför jag inte gör abort.

En kvinna med ett barn i famnen. Hon ler. De tittar ut genom ett fönster.
Emilia och Gabriel har precis flyttat till en luftig och fin lägenhet i Jakobstad. En kvinna med ett barn i famnen. Hon ler. De tittar ut genom ett fönster. Bild: YLE/Ann-Catrin Granroth Mamma,Emilia Järvenlahti

När hon väl berättade var det också många som frågade om hon funderat på abort.

– Visst funderade jag på abort, men jag anser fortfarande att jag inte hade någon bra orsak till att göra det. Jag hade precis börjat jobba och jag hade läget under kontroll. Jag var tillräckligt gammal och ekonomin var i skick. Jag såg ingen större orsak till att göra det.

Emilia kände skam över att vara gravid

Nu när sonen Gabriel är här är det svårt för Emilia att förklara hur hon kände sig under graviditeten, men ordet skam dyker ofta upp.

– Jag hade väldigt liten mage så jag gömde den länge. På jobbet berättade jag först i vecka 23. Det kändes som att jag inte hade rätt att visa att jag var gravid utan partner, säger hon.

Många vänner berömde hennes mage och frågade hur det kändes att vara gravid. Emilia kunde bara svara ärligt - hon tyckte inte om det.

– Jag kände mig inte fin. Jag tror jag skulle känt annorlunda om jag haft en partner som berömt magen och varit delaktig. Men nu var det någon sorts vägg där som jag inte kom igenom. Jag ansåg att det inte var något jag skulle vara stolt över.

Försökte dra in magen

Det svåraste med att gå igenom en graviditet utan partner var att hantera alla nya känslor och allt nytt som hände i kroppen och hjärnan.

– Jag blev hela tiden påmind om att jag var ensam. När jag kände de första sparkarna fanns det ingen där jag kunde glädjas med. Det var tungt.

En kvinna med långt blont hår som håller en liten bebis i famnen. Båda ler.
Emilia med sonen Gabriel som verkar vara världens mest nöjda bebis. En kvinna med långt blont hår som håller en liten bebis i famnen. Båda ler. Bild: YLE/Ann-Catrin Granroth Mamma,Emilia Järvenlahti

När hon gick ute på stan föreställde hon sig att alla såg på henne och förväntade sig att hon hade en partner någonstans.

Att vänta barn helt ensam - det går ju liksom inte. Hon försökte ibland dra in magen så den inte skulle synas.

– Allt det här låter ju jättekonstigt nu, men så kände jag då. Det enda jag visste var att bara jag kommer igenom den här graviditeten har jag inget att oroa mig över. Då ordnar det sig.

Kände sig väldigt ensam

I början av graviditeten mådde Emilia väldigt illa och låg mest i sängen och kollade på tv-serier. Det var sommar och vännerna var ute och festade och åkte på resor - saker som Emilia inte kunde vara med på.

– Det är väl ganska naturligt att man blir lite avskärmad men just då gjorde det ont i hjärtat - att hela tiden bli lämnad ensam.

Emilia jobbade då i en affär vilket innebar att hon ofta jobbade när andra var lediga. Det gjorde att hon kände sig ännu mer ensam.

– Jag sade till en kompis att bara jag får utkläckt den här lilla pojken så behöver jag aldrig mer vara ensam. Det tog så hårt på mig att vara ensam - fastän jag egentligen inte var det, men just då kändes det så.

... bara jag får utkläckt den här lilla pojken så behöver jag aldrig mer vara ensam.

Och hon hade rätt. På BB kunde Emilia känna en liten sorg när hon såg alla lyckliga par med sina spädbarn, men sedan dess har hon aldrig känt sig ensam. Nu är Emilia och Gabriel ett tight team.

– Det är han och jag mot världen, säger hon.

Mamman var med under förlossningen

Gabriel förlöstes med kejsarsnitt redan i vecka 37 eftersom han låg i sätesläge (med rumpan neråt) och dessutom beräknades vara lite för liten för sin ålder. Med som sällskap hade Emilia sin mamma.

Här kan du läsa Emilias förlossningsberättelse.

Gabriel började skrika direkt han kom ut och var en frisk liten typ som lyckosamt nog var större än beräknat. Emilia själv var omtöcknad och kunde därför inte ta honom till sitt bröst.

Det var istället hennes mamma som fick gå med Gabriel till uppvakningsavdelningen dit Emilia också rullades in lite senare.

– Jag repade mig snabbt och kände genast att jag kommer att klara det, säger Emilia.

Första tiden var inte alls jobbig

Många hade förberett henne på att den första tiden med ett spädbarn skulle vara jobbig, men Emilia upplevde det inte så.

Emilias mamma hade också förvarnat sitt jobb om att hon kanske skulle tvingas ta ledigt för att hjälpa till, men det har hon inte behövt göra.

– De första två månaderna var jättelugna. Han sov bra, åt bra, hade ingen kolik eller något sådant. Nu har vi haft en lite tyngre fas eftersom han fått tänder och varit förkyld, men vi har ändå klarat oss bra.

Har fått flera nya vänner

Emilia har också haft ett stort stöd av sin familj och sina vänner - både nya och gamla. Under tiden hon var gravid fick hon nämligen flera nya vänner som också var gravida.

– Vi gick igenom graviditeterna tillsammans och pratade om våra problem och allt vi upplevde. Det var helt otroligt vilket band vi fick. Nu pratar vi istället om barnen - frågar råd och berättar om egna erfarenheter.

De nya vännerna fick delvis ta rollen som partner för Emilia.

– De var ett stort stöd i det hela, säger hon.

Att jag behöll Gabriel har inneburit så mycket positivt i mitt liv.

Nu träffar Emilia också sina gamla vänner - nästan mer än innan Gabriel kom.

– Tidigare påverkades jag också av depressionen och tog inte så mycket initiativ till träffar, men nu känner jag inte alls av den. Jag är mycket mer positiv och orkar ta kontakt och göra saker. Att jag behöll Gabriel har inneburit så mycket positivt i mitt liv.

Barn inget hinder för att dejta

Emilia har också fortsatt att dejta lite grann, både under graviditeten och efter att Gabriel kommit till världen. Men det är inget hon stressar över.

– Jag försöker inte hitta en pappa till barnet, det har det aldrig handlat om. Men för att jag ska kunna känna mig som mig måste jag fortsätta göra det jag annars skulle ha gjort - till exempel gå på kaffe med någon jag träffar på Tinder. Jag måste behålla någonting av det gamla så jag inte bara sitter här helt instängd.

Jag försöker inte hitta en pappa till barnet, det har det aldrig handlat om.

Något som Emilia ofta funderar på är hur hon ska göra när Gabriel blir äldre och antagligen kommer att fråga om sin pappa.

– Jag har alltid haft på klart att jag inte kommer att ljuga för honom eller hålla det hemligt. Jag kommer säga som det är, att pappan valde att inte vara med från allra första början och att det inte har något med honom att göra. Att det bara var så att han inte var redo att bli pappa.

Men hur hon ska förmedla det är en annan femma.

– Då han fortfarande är liten kanske jag inte drar den råa versionen utan försöker få det lite mildare. Men det är något jag tänker på nästan varje dag.

Med Gabriel har livet fått en riktning

Innan Emilia blev gravid var planen att lämna småstaden så snabbt som möjligt men nu har hon bestämt sig för att bo kvar, åtminstone en tid.

Förra hösten började hon studera till inredningsarkitekt men eftersom Gabriel föddes tidigare än beräknat hann hon bara vara med i två veckor.

En kvinna sitter på golvet och leker med sitt spädbarn. Barnet ligger på maget på en lekmatta.
Nu fokuserar Emilia på att vara mamma och njuta av livet. En kvinna sitter på golvet och leker med sitt spädbarn. Barnet ligger på maget på en lekmatta. Bild: YLE/Ann-Catrin Granroth Mamma,Emilia Järvenlahti

Den kommande hösten ska hon fortsätta studierna och sedan tar hon dagarna som de kommer.

– Eftersom jag bott på så många ställen känns det som att jag redan har mycket i bagaget och därför känner jag ingen press på att jag måste göra det och det. Nu är jag mamma och jag njuter av det. Livet har fått en riktning. Tidigare visste jag inte vart jag var på väg.

Nyligen publicerat - X3M