Hoppa till huvudinnehåll

Ska man säga rullstolsburen eller -bunden? Språkvetare: Förbud mot vissa ord skapar osäkerhet och tystnad

En hög med bokstäver.
Får man säga att någon är handikappad eller måste man säga person med funktionshinder? En hög med bokstäver. Bild: Pixabay ord,spel

Får man säga dvärg och indian? Heter det handikapp eller funktionsvariation? Så inleder språkvetaren Lars Melin sin debattartikel i tidskriften Dagens Nyheter. Debattartikeln har de senaste veckorna fått mycket uppmärksamhet i Sverige, men också i Svenskfinland.

Principen ”person först” ska göra egenskaper till bisak: inte en döv, utan en person med nedsatt hörsel. Denna konstruktion används bara för besvärande egenskaper. Man säger ett geni, inte en person med begåvning, säger språkvetaren Lars Melin och ifrågasätter "språkpolisernas" rätt att tillrättavisa andra.

Det Melin vill komma fram till är att förbud mot vissa ord inte löser några problem – i stället väcker det osäkerhet och skapar tystnad hos vanliga språkbrukare.

Lars Melin, docent i svenska språket vid Stockholms universitet
Lars Melin, docent i svenska språket vid Stockholms universitet Lars Melin, docent i svenska språket vid Stockholms universitet Bild: Privat språk,docent,Lars Melin (språkforskare)

En kedja av ordbyten

Melin kallar dem språkpoliser eller språkaktivister, de personer som anser sig veta vilket ordval som absolut är korrekt och gärna påpekar det för andra.

Melin menar att de, så kallade, språkpoliserna anser att det blir en dålig matchning mellan ett existerande uttryck och det begrepp eller fenomen som det ska benämna, vilket betyder att ett nytt ord, som ännu inte stigmatiserats, måste bildas.

Melin förklarar att det till slut blir en kedja av ordbyten. Exempelvis ordet idiot passar sig inte. Då måste man byta ut ordet till efterbliven.

När även det blir stigmatiserat går man vidare till ordet förståndshandikappad, sen intellektuellt funktionshindrad, tills vi i dagens läge landar vid person med intellektuell funktionsnedsättning.

– Det blir en sorts evighetsmaskin. Man måste alltid lägga in ett nytt ord efter ett tag, säger Melin.

Enligt Melin är det rädslan för att bli stämplad som till exempel cynisk, sexistisk eller rasistisk, som gör att vanliga språkbrukare inte längre vågar använda sig av vissa ord och förblir tysta.

Språket ska prövas och förkastas i det mänskliga mötet

Så vem är det som ska få bestämma vilket ord som ska användas? Enligt Melin är svaret på den frågan väldigt enkelt.

– Det ska du och jag och alla som pratar. Språket har i alla tider fungerat så att mötet mellan människor har varit den plats där ord prövas, utvärderas och förkastas. Man känner av om ordet är förnedrande eller om det passar i betydelsen.

Man tror att om man säger justeringsperson istället för justeringsman, så vips blir arbetsplatsen jämställd.― Lars Melin, docent i svenska språket vid Stockholms universitet

Melin är noga med att poängtera att han inte tycker att alla ord är lämpliga och att han inte heller vill förespråka vulgärt språkbruk, men förklarar att vi lätt överskattar språkets makt.

– Jag, som språkvetare, är häpen över vilken tilltro man har till språkets makt. Man tror att ord är som ett trollspö och kan göra gott med dem. Man tror att om man säger justeringsperson istället för justeringsman, så vips blir arbetsplatsen jämställd. Eller genom att säga rullstolsbunden så blir en person på något sätt bunden vid sin rullstol.

– Att tro att ord har den makten, det är att tro lite för mycket om språkets makt.

Språkvetaren Lars Melin anser att vi borde släppa språket fritt och inte ha diverse instanser som bestämmer vilka ord som ska få användas.

Språkvårdare strävar efter respektfullt, tolerant språkbruk

Anna Maria Gustafsson är ledande språkvårdare vid institutet för de inhemska språken i Finland. Hon berättar att de följt med språkdebatten och att det är bra att den lyfts upp. Liknande frågor diskuteras så gott som dagligen vid institutet.

– Även om debatten har svängt hit och dit, så tycker vi att det är viktigt att det debatteras. De här frågorna är oerhört viktiga ur vår synvinkel, så det är bra att det har kommit igång en diskussion igen.

Anna Maria Gustafsson, ledande språkvårdare vid institutet för de inhemska språken.
Anna-Maria Gustafsson är ledande språkvårdare vid institutet för de inhemska språken i Finland. Anna Maria Gustafsson, ledande språkvårdare vid institutet för de inhemska språken. Bild: Privat. språkvård,Institutet för de inhemska språken,Ledande språkvårdare

Hur går det då till när språkråd och språkinstitut funderar kring vilka ord man ska använda för till exempel personer med funktionsnedsättning?

Ingen lätt diskussion, enligt Gustafsson. Utgångspunkten är att språkbruket inte ska kränka någon.

– Vi strävar efter ett respektfullt, tolerant språkbruk. Vi utgår alltmer från vad grupperna själva vill bli benämnda som. Vi tar med grupperna i diskussionen i större utsträckning än tidigare, då man bestämde och avgjorde det på annat håll.

Inte respektfullt att rätta folks ordval

En av språkvetaren Lars Melins huvudpunkter i debatten är att, så kallade, språkpoliser eller språkaktivister gör så att den vanliga språkbrukaren inte längre vågar tala om vissa saker.

Gustafsson är inte särskilt förtjust i ordet språkpolis, men menar att det inte heller hör till respektfullt språkbruk att hela tiden rätta folk.

– Man ska visa hänsyn och förståelse för andra och kanske tillåta en större variation, särskilt när det gäller det allmänna språkbruket. Men om man medvetet väljer ett ord som man vet att kränker någon, så tycker jag inte det är okej. Det är direkt nedsättande.

Gustafsson förklarar att man i dagens läge inte kan hävda att man använder ett ord som anses förnedrande på ett icke-nedsättande sätt.

– Man måste ta hänsyn till att utvecklingen har gått framåt och att vissa ord är associerade med en negativ attityd.

Hur hålla sig uppdaterad?

Så hur ska då vanliga språkbrukare hålla sig uppdaterade om det ständigt förändrande språket och hålla koll på vilka ord som är och inte är okej att använda?

Återigen finns det inga enkla svar, menar Gustafsson.

– Man får själv försöka ta sitt ansvar och fundera på vilken världsbild man vill förmedla genom sitt språkbruk. Man kan välja att gå in i diskussioner och debatter och följa med vad som händer händer med språket. Genom att själv lyfta fram frågorna till diskussion, synliggör man problematiken.

FDUV vill inte agera "språkpolis"

Lisbeth Hemgård är verksamhetsledare på FDUV som tidigare stod för Förening för De Utvecklingsstördas Väl, men numera endast går under förkortningen - FDUV.

– Det fanns människor som ville behålla namnet, andra som upplevde att det är förlegat. Sen ändrade vi det till FDUV, för att det är ett brand som många känner till.

Lisbeth Hemgård
Lisbeth Hemgård, verksamhetsledare på FDUV. Lisbeth Hemgård Bild: Charlotte Lindberg utvecklingsstörning (egenskap),fduv

Hemgård är tydlig med att de på intresseorganisationen FDUV inte vill agera språkpolis när det gäller benämningar och begrepp. För tydlighetens skull har de själva valt att använda endast ett begrepp.

– Vi använder personer med intellektuell funktionsnedsättning. I Sverige har Socialstyrelsen i uppdrag att samordna terminologin och de talar om personer med funktionsnedsättning. Det bygger också på att Finland har ratificerat en FN-konvention och där använder man det begreppet. Men det betyder inte att vi inte tycker att man får använda personer med utvecklingsstörning eller funktionsvariation.

Delade åsikter om benämningarna

Hemgård förklarar att för deras målgrupp och familjer är den här diskussionen inte så intressant. De är mera intresserade av vilka tjänster och stöd de kan få.

– Men visst finns det medlemmar som tycker om att diskutera det här. En del föredrar funktionsvariation, en del vill kalla sig utvecklingsstörda och andra tycker att personer med intellektuell funktionsnedsättning är bra. Alla har rätt att välja det begrepp som känns rätt för en själv. Det handlar mycket om känslor och identitet.

– Det varierar och det är vi helt öppna för. De här begreppen har kommit till på grund av att människosynen har förändrats i samhället och samhället har förändrats. Visst ska man ändra begrepp och visst ska man diskutera vad som är respektfullt för människor, men att agera språkpolis och säga att något begrepp är det enda rätta, är en helt annan sak.

Hon framhäver också att det inte gagnar målgruppen att utåt agera språkpoliser om det leder till att ännu färre vågar tala om och med personer med intellektuell funktionsnedsättning.

Vår tanke är att göra personer som har en intellektuell funktionsnedsättning till något intressant och som fullvärdiga medborgare. Då behöver inte begreppen, utan synen på begreppen och människorna det gäller ändras.
― Lisbeth Hemgård, verksamhetsledare på FDUV

Hemgård är precis som ledande språkvårdare Gustafsson inne på att det ska handla om respektfullt språkbruk. Hon kan ändå vara lite kritisk till vissa formuleringar som inte rakt ut säger vad det är.

– Till exempel funktionsvariation, man förstår inte riktigt vad det betyder. Det kan ju hända att efter det blir naturligt efter att man använt det en tid.

Synen på begreppen behöver ändras

Det är svårt att dra en tydlig gräns mellan vad som är rätt och fel när det gäller vilket ord man till exempel ska använda för personer med funktionsnedsättning.

Enligt Hemgård är det kanske inte heller begreppen, utan synen på begreppen som borde ändras.

– Det är klart att det finns en tanke om att vissa begrepp stämplar människor och att man därför måste byta begrepp. Vår tanke är att göra personer som har en intellektuell funktionsnedsättning till något intressant och som fullvärdiga medborgare. Då behöver inte begreppen, utan synen på begreppen och människorna det gäller ändras.

FDUV har information om hur de resonerar kring begreppen på sin hemsida.

Läs också