Hoppa till huvudinnehåll

”Jag var en ung pojke ute i stora världen”

Jesse Puljujärvi söker sin identitet i trygg miljö – tappade skrattet i NHL

Jesse Puljujärvi tappade bort sitt kännspaka leende under de tunga NHL-åren. Vad var det egentligen som hände i Edmonton? När han återvänder ska han vara redo – på riktigt.

Muminmössa, tunna gympabyxor, en lätt dunjacka – och ett brett leende. En kylig vind drar över den halvtomma konstisplanen i Raksila, men just nu stör det inte.

Vi har nyss avslutat intervjun inne i ishallen intill. Flera duckade frågor, blick ner i bordet, nervöst studsande ben.

Men här är Jesse Puljujärvi som hemma. Med skridskor på fötterna och en klubba i handen.

– Ishockey är jätteviktigt för mig. Det styr nog mitt liv. Jag har satsat allt på det här ända sedan liten pojke. Skolgången tog slut i grundskolan, när jag genast fick ett kontrakt och därmed en arbetsplats.

– Det här är en stor sak för mig och jag älskar det, säger Puljujärvi.

Den kärleken har fört honom bort hemifrån som trettonåring, till folkfavorit under ett par magiska veckor som sjuttonåring och vidare till enorm NHL-hajp följt av en flytt tillbaka till Uleåborg som tjugoettåring.

Och samtidigt: en nystart.

Se Sportlivs minidokumentär om Jesse Puljujärvi och leendet som försvann:


Jesse Puljujärvi sitter på sargkanten på Kärpäts träningar, januari 2020.




Jesse Puljujärvi sitter på sargkanten på Kärpäts träningar, januari 2020.
Bild: Yle / Janne Isaksson
Jesse Puljujärvi

Uleåborg känns redan som en hemstad för Jesse Puljujärvi.

Ishockeyn förde honom 130 kilometer söderut från Torneå efter lågstadiet. Skola, kompisar och framför allt ishockey fyllde dagarna.

– De första veckorna saknade jag nog mamma. Men fastän den lilla pojken kände sig lite ensam ibland, så gick allt bra till slut.

Bara några år senare gjorde ynglingen FM-ligadebut för Kärpät som sextonåring. Allt fler fick upp ögonen för jättetalangen.

– Jag var lång redan då men fortfarande lite klen fysiskt och slängdes runt i hörnen. Men sinnet var desto ljusare och jag tänkte inte efter alltför mycket, utan körde bara på.

Öppna Instagram-inlägget

Kände av hajpen

Puljujärvi flög fram. Rollen i Kärpät växte och junior-VM på hemmaplan hägrade. Ett junior-VM som trollband hockeytokiga Finland kring årsskiftet 2015–2016.

I en turnering med internationella stjärnor som Auston Matthews, Matthew Tkachuk och Zach Werenski och ett blåvitt anfallsgarde med bland annat Sebastian Aho, Patrik Laine och Mikko Rantanen valdes Jesse Puljujärvi till den mest värdefulla spelaren när Finland marscherade till guld.

Puljujärvi, som spelade bland två år äldre, vann poängligan med saldot 5+12 på sju matcher. Bara Jaromir Jagr har samlat fler poäng som U18-spelare i ett U20-VM. Wayne Gretzky lika många.

– De där veckorna var som en dröm, beskriver Puljujärvi turneringen som förde honom på Idrottsfinlands läppar.

Det milsbreda leendet hos naturbarnet från norr gick hem hos publiken och det var inte bara en eller två ivriga fans som omringade Puljujärvi under månaderna som följde.

– Det var foton och autografer till höger och vänster. Man kände verkligen av hajpen, det blev otroligt stort. Det var en härlig tid och förde med sig självförtroende, och påverkade säkert också draften.

Jesse Puljujärvi leder sin cykel i Uleåborg, januari 2020.
Puljujärvi rör sig nästan enbart med cykel i Uleåborg. Jesse Puljujärvi leder sin cykel i Uleåborg, januari 2020. Bild: Yle Jesse Puljujärvi

”Jag hinner före er till stan”, utbrister Puljujärvi till Sportlivs utsända och sätter sig på sin cykel. Vi lämnar konstisplanen och åker ett par kilometer in mot centrum.

Bilen vinner, Puljujärvi förlorar. Motvinden grinar honom i ansiktet och bromsar framfarten.

Den här förlusten glömmer han snabbt. Motvinden han trampade i under tre hela år i Edmonton var betydligt jobbigare.

Då kändes allting möjligt, det fanns ingenting att vara rädd för― Jesse Puljujärvi

Buffalo, midsommarafton 2016.

Många förväntar sig att Columbus Blue Jackets GM Jarmo Kekäläinen plockar Puljujärvi som trea i NHL-draften efter Matthews och Laine.

Men namnet som utropas är Pierre-Luc Dubois – och Puljujärvis nya klubbadress blir Edmonton Oilers, som han skrev ett långt kontrakt med.

– Då kändes allting möjligt, det fanns ingenting att vara rädd för. Jag var stolt över att Edmonton valde mig och hade stora förväntningar på mig själv.

Det startade strålande. Puljujärvi nätade genast i NHL-debuten och Edmonton derbybesegrade Calgary. Det målet blev säsongens enda.

”Visst är jag den där positiva och leende Jesse, det kommer man inte ifrån. Det är en helt korrekt bild som målats upp av mig i offentligheten.”

-Jesse Puljujärvi

Kukkonen: Glimten i ögat finns kvar

Tisdag. Kärpäts träningar pågår. Det här är den Jesse Puljujärvi finländska hockeyvänner saknat. Ett nästan ständigt leende och återkommande skrattsalvor mellan ursinniga ruscher. Allt med tungan ute, förstås.

Efter tre tunga säsonger i Nordamerika är den förlorade sonen tillbaka, och tränare och lagkamrater vittnar om en allt mer avslappnad Jesse.

– Man har märkt att skrattet börjat bubbla upp allt mer. Oavsett arbetsplats är det roligare att jobba om man får le och njuta av vardagen, säger Lasse Kukkonen.

Lagkaptenen torkar svetten från pannan och fortsätter.

– Han har varit med om mycket i en ung ålder, men det är härligt att se att den där glimten i ögat finns kvar. Samma genuina, glada, varma och hjärtliga Jesse är där fortfarande. Den där lilla pojken, som bara vill spela ishockey.

Jesse Puljujärvi skrattar på Kärpäts träningar, januari 2020.
Jesse Puljujärvi skrattar på Kärpäts träningar, januari 2020. Bild: Yle / Janne Isaksson Jesse Puljujärvi

Juho Lammikko har en liknande karriärbana som Puljujärvi, men utanför de största rubrikerna. Han var med om JVM-guldet 2016 och återvände i somras till Finland efter tre år i Nordamerika.

– Det senaste året var inte särskilt enkelt för Jesse, men nu är han i en bekant miljö och verkar glad igen. Här får han koncentrera sig helt på ishockey och behöver inte oroa sig över något annat. Det har märkts, säger Lammikko om sin kedjekompis.

Glädjen försvann

Mikko Manner har följt med resan från närhåll. Den nuvarande Kärpätlotsen, som var assisterande tränare när Puljujärvi tog sina första ligaskär, anade att NHL-genombrottet inte skulle vara omedelbart.

– Han var inte färdig, men han draftades som nummer fyra och då måste man åka, påminner Manner om realiteterna och fortsätter att Puljujärvi hade svårt att greppa den nya vardagen i Kanada.

– Glädjen var borta. Och det är helt normalt när du åker ut ensam i stora världen. Det sociala nätverket måste fungera.

Mikko Manner ger anvisningar till Kärpäts spelare under träning, januari 2020.
Jesses skridskoåkning och uthållighet håller världsklass, säger Mikko Manner som ser att Puljujärvi främst måste förbättra spelet utan puck. Mikko Manner ger anvisningar till Kärpäts spelare under träning, januari 2020. Bild: Yle / Janne Isaksson Mikko Manner,Oulun Kärpät

Puljujärvi har hittat hem i Manners jordnära ledarskap. Han har axlat en stor roll vid Lammikkos och rutinerade Mika Pyöräläs sida och har snittat ungefär en poäng per match i FM-ligan. Men framför allt är han sig själv igen.

När Puljujärvi i augusti bestämde sig för att lämna Edmonton och teckna på hos Kärpät fylldes han av inre energi, menar Manner.

– Den naturliga glädjen och positiva attityden är hans största styrka i livet och nu skrattar han igen varje gång han kommer till hallen. Han mår bra.

– Men det är inte alltid lätt att hållas positiv. Alla väntar sig hela tiden att Jesse gör mål och spelar bra, och medier och andra har åsikter om vad han borde göra och när han borde åka till NHL. Det händer lätt att man tappar glädjen.


Jesse Puljujärvi under lagmöte på Kärpäts träningar, januari 2020.




Jesse Puljujärvi under lagmöte på Kärpäts träningar, januari 2020.
Bild: Yle / Janne Isaksson
Jesse Puljujärvi

Tycker du pressen utifrån varit för stor?

– Nej. Så fungerar hockeyn. Om du vill vara en av de bästa spelarna måste du lära dig leva med förväntningarna. Det ska ge dig mer energi, inte tvärtom. Vi försöker hjälpa Jesse att acceptera och omfamna pressen.

Manner betonar att Puljujärvi måste lita på sig själv och hitta sin egen identitet.

– Han ska inte fundera så mycket på vad andra människor tänker, som frågar varför han kommer tillbaka. När han är tillräckligt bra spelmässigt och mentalt, så får han möjligheten att åka tillbaka. Men det är hans beslut, inte vårt.

”Jag ångrar ingenting”

Vad var det då som hände i Edmonton? Varför blev det aldrig något ordentligt genombrott och varför har Puljujärvi nu gått så långt som att vägra spela för Oilers igen?

Frågorna är många, svaren färre.

Saldot i NHL blev 37 poäng på 139 matcher. Godkända siffror för de flesta – men inte tillräckligt för ett så upphaussat framtidsnamn som Jesse Puljujärvi.

– Jag ångrar ingenting. Jag tyckte nog jag var redo, men det föll på små grejer. Jag fick ju nog spela, men kunde ha varit mer redo, medger Puljujärvi till slut.

”Jesse har bara skrapat på ytan av sin potential ännu. Ingen av oss vet hans slutliga gränser. Han kommer garanterat att hitta stigen tillbaka till NHL i sinom tid.”

-Lasse Kukkonen

Kulturchocken var stor och bristfälliga engelskakunskaper försvårade anpassningen. Rollen i Oilers blev allt mindre och han fann sig själv i en återvändsgränd.

– Jag var en ung pojke ute i stora världen. De där tre åren lärde mig mycket, framför allt blev jag starkare mentalt. Jag låter inte längre småsaker störa. Det kommer alltid tyngre perioder, men jag tar ingen stress över dem.

Var omställningen lika stor som när du i tiderna flyttade till Uleåborg som trettonåring?

– Så kan man säkert säga. Det är stora förändringar. Men det gäller att se dem som värdefulla livserfarenheter, man ser var man måste utvecklas. Jag väljer att se att de här tre åren gjorde gott för mig och min karriär.

Erfarna spelare som Jussi Jokinen (med ryggen till), Lasse Kukkonen och Mika Pyörälä ger Puljujärvi värdefulla råd i Kärpät:

”De har talat om att växa som människa, hur man ska vara sig själv och hantera det psykiska, och betonat vikten av det vardagliga arbetet, att alltid ge allt.”

Under våren vill Puljujärvi leda Kärpät långt i ligaslutspelet och sedan avsluta säsongen i VM. Senast på sommaren hoppas han sedan det börjar röra på sig i Nordamerika och att Edmonton säljer honom vidare.

– Målet är att återvända till NHL och sedan på riktigt vara redo att ta en stor roll. Men jag håller alla alternativ öppna. Jag är fortfarande ung och har inte bråttom någonstans.

Jag kan utvecklas på ett helt annat sätt än i Edmonton― Jesse Puljujärvi

Jesse Puljujärvi packar spelväskan i omklädningsrummet. På tv-skärmen vid motionscyklarna visas en repris på förra nattens NHL-match. I högtalarna ljuder Red Hot Chili Peppers låt This is the place.

Muminmössan har bytts mot Kärpäts gula när han tar väskan på ryggen och går mot tåget. En bortamatch i Tammerfors väntar.

Ligalunken fortsätter – och Puljujärvi stortrivs.

– Det är jätteviktigt att kunna njuta. Jag kan vara mig själv både på isen och utanför, får spela mycket och kan utvecklas på ett helt annat sätt än i Edmonton.

– Jag har fått lära mig hurdan jag egentligen är som spelare och samtidigt människa, och känner att alla vill mig väl. Det är skönt.

Se Sportlivs minidokumentär om Jesse Puljujärvi: