Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Heiman är Ann-Luise Bertells mästarprov

På bilden ses författaren Ann-Luise Bertell titta ut genom ett fönster iklädd en ljus skjorta och blå kjol mot en mörk bakgrund.
Ann-Luise Bertells första roman “Vänd om min längtan” belönades med Svenska Yles litteraturpris år 2016. På bilden ses författaren Ann-Luise Bertell titta ut genom ett fönster iklädd en ljus skjorta och blå kjol mot en mörk bakgrund. Bild: Niklas Sandström Ann-Luise Bertell

I sin recension undrar Peter Lüttge om inte Ann-Luise Bertell håller på att skriva en finlandssvensk motsvarighet till Väinö Linnas storslagna och klassiska trilogi Här under polstjärnan? Hennes nya roman Heiman skulle i så fall vara den andra boken i raden.

Föregångaren, hennes första, kritikerrosade roman Vänd om min längtan kunde då läsas som trilogins första del.

Linnas trilogi börjar med de kända orden ”I begynnelsen var kärret, gräftan och Jussi”. Och sedan får vi följa med Jussis kamp om att bygga sig det som många finländare drömmer om: ett hemman.

Elof

I Bertells roman finns hemmanet redan. Men det måste åter sättas i skick av Elof Westerback.

Han var som tioåring tvungen att lämna hus och hem i Kimo i Oravais, tillsammans med sin lillebror Ivar, när hans far Ruben dör i lungsot bara ett år efter moderns frånfälle.

Det här sker strax efter det första världskriget och bröderna flyttar till morföräldrarna Rika och Efraim Björk som bor i grannbyn Komossa. Lösören auktioneras bort men hemmanet hade tidigare skrivits över på Elofs namn och stannar därför i hans ägo.

Efter avklarad skolgång jobbar Elof i Tikkakoskis vapenfabrik i Jyväskylä. Där lär han sig att tillverka den legendariska Suomimaskinpistolen modell 31 och hur ett samlag går till.

Senare skickas han till fronten.

Elof som är en usel soldat blir sårad och hamnar på Östanlids sjukhus i Jakobstad. Där lyckas han muta läkaren Strandbäck att förlänga hans sjukskrivning.

Det hela sker med hjälp av riktigt smör, ägg och sprit som kommer från morföräldrarnas gård.

Bokpärmen till Ann-Luise Bertells bok "Heiman". På pärmen ses en en brun hare.
Ann-Luise Bertells "Heiman". Bokpärmen till Ann-Luise Bertells bok "Heiman". På pärmen ses en en brun hare. Bild: Förlaget Ann-Luise Bertell,Förlaget

Olga

Efter kriget träffar han Olga, skyttegravskompisen Johns hustru. Elof lämnade John döende på ett slagfält men lovade honom att uppsöka Olga och berätta hur mycket han älskade henne.

Det gör han och de två får snart tycke för varann. De gifter sig och så är det äntligen dags för Elof att återvända till hemmanet i Kimo och sätta det i skick.

”Det hade stått tomt sedan pojkarna flyttade till Komossa, stått kvar och väntat på Elof. Åkrarna var igenväxta, men det var bara för Elof och Olga att ta tag i allt. Olga kom med gräftan, skurhinken och sopborsten”, skriver Bertell med en hälsning till Väinö Linna.

Hemmanet

Vi befinner oss så gott som hela tiden i Ann-Luise Bertells österbottniska hemtrakter i den tidigare kommunen Oravais, numera Vörå, strax norr om Vasa.

Här, i rågens och fjärdarnas rike, är varje hemman, heiman på den lokala dialekten, inte bara ett boställe utan samtidigt en både mystisk och mytomspunnen plats, där generation efter generation har lämnat sina spår.

Det här gäller ända fram till våra dagar. Om du inte tror det kan du lyssna på den österbottniska humorgruppen KAJ, som är hemma från samma trakter, och deras första hit Heimani i skick.

Citat:

Säg int att du e pengakar tå anses du som lame
men berättar du om föusi dett gar int du eismend heim
(KAJ: Heimani i skick)

Ett mästarprov

Jag har svårt att tänka mig att det kan finnas finlandssvenskar som inte tycker om den här romanen, så pass bra som den är.

Bertell lyckas nämligen med det mesta. Allt klaffar, från det mustiga persongalleriet till beskrivningen av de österbottniska miljöerna.

Man är med och fängslas direkt från början, där meningen ”Det går inte att föreställa sig hur mycket blod det finns i en människa” ger anslaget, tills det oundvikliga slutet, som beskrivs med orden ”Men medan jag sjöng tänkte jag på att det fanns saker med min farfar och hans liv som jag inte hade den minsta lilla aning om.”

På bilden syns författaren Ann-Luise Bertell le och titta in i kameran.
Ann-Luise Bertell är utöver författare också verksam som skådespelare och regissör. På bilden syns författaren Ann-Luise Bertell le och titta in i kameran. Ann-Luise Bertell

Bertell kan sina österbottningar och fångar dem på kornet med kunskap och kärlek: de beslutfasta kvinnorna, de av krigen svårt sårade och sargade männen, lycksökarna, bydårarna, och hela den ofta rätt så inavlade tjocka släkterna som ingen riktigt lyckas komma ifrån.

Blodet är alltid tjockare än vatten och heiman är axeln allt kretsar kring. De flesta vill så väl men många far ändå illa, både fysiskt och, framför allt, psykiskt. När ångesten blir alltför stor tar männen till flaskan med hembränt.

Citat:

Drickandet var som en resa in i känslornas värld, en oförutsägbar värld, men en värld som många tyckte om att vistas i

Oberoende om saker och ting händer av misstag eller med beslutsamhet skildrar Bertell sina romanfigurers livsöden med samma stora tillgivenhet.

Man tycker om dem även när de gör dumma saker. Ann-Luise Bertell gör det här så bra att jag kommer att tänka på Alexis Kivis Sju bröder eller Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga.

Det blir alltså aldrig buskis av det hela även när hon skruvar till berättelsen som till exempel i det festligt beskrivna bondbröllopet mellan Elof och Olga.

Citat:

Slagsmålet böljade över gårdsplanen och det såg nu ut att bli bröllopets höjdpunkt, till och med spelmännen tog paus för att komma ut och följa med vad som hände. De torkade svetten och tände tobak, de bjöds på dricka från olika håll. Ett slagsmål var alltid välkommet, det var väldigt få om ens någon som försökte ingripa

Hon använder sig av enstaka österbottniska dialektord som skryp, hask eller krämp i lämpliga doser som ger den rätta lokalkänslan. Mera behövs inte heller.

Bertell skriver stilsäkert och träffande om både det enkla och det svåra. Allra bäst är hon, när hon skildrar begivenheter där de stora känslorna kommer fram: födseln, döden, flytten hemifrån, den första kärleken…

Och så undrar jag om en finlandssvensk författare någonsin har skrivit så bra om samlag som hon? Jag tror faktiskt inte det.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje