Hoppa till huvudinnehåll

Kolumn: Hur ser tro ut 2020?

religiös målning av Saint Martin
Jag är själv med i kyrkan. Men jag vet inte varför, jag är inte troende och känner inte heller att jag har en stark koppling dit på något sätt, skriver Axel Åhman. religiös målning av Saint Martin Bild: Mostphotos/Isabel Grönroos kolumner

Vi har alla en relation till religion, antingen har vi valt den eller valt bort den. Men en sak är säker, vår syn på tro och religion är i förändring.

Ungefär 70 procent av finländarna hör till kyrkan, men medlemsantalet sjunker hela tiden. Utskrivningarna har ökat för varje år, med vissa toppar när någon präst eller kristen politiker uttalat sig klumpigt.

Traditionell tro är helt enkelt inte så inne 2020. Men att många avsäger sig ett medlemskap i kyrkan betyder inte att behovet av att tro på något försvinner. Det bara byter skepnad eller form.

En mer individuell och flexibel andlighet har vunnit mark, många söker sig till friare sammanhang, utan regler och pekpinnar, där de kan plocka åt sig lite av än det ena, än det andra och lägga i en egenkomponerad lösgodispåse som det står RELIGION på.

Utskrivningarna har ökat för varje år, med vissa toppar när någon präst eller kristen politiker uttalat sig klumpigt.

Jag är själv med i kyrkan. Men jag vet inte varför, jag är inte troende och känner inte heller att jag har en stark koppling dit på något sätt.

Jag är högst osäker på att jag ens vill gifta mig i kyrkan och jag vill definitivt inte döpa ett eventuellt barn. Så vad blir kvar då? Begravningen?

Men jag är en klassisk finländare. Andelen kulturkristna är skyhög i vårt land. Det innebär att man är med i kyrkan främst för de kulturella traditioner som är sammanlänkade med den: jul, påsk, midsommar och så vidare.

I serien “Utanför Boxen med Axel Åhman” handlar ett avsnitt om religion. Vi pratar i serien med människor som på något sätt utmanar normen.

Jag visste genast att jag ville ha med någon som är starkt troende, för fast det kan låta knäppt i vissa kretsar så tror jag att normen lutar åt att inte vara troende. Kanske med i kyrkan, men verkligen troende och kyrkligt aktiva, det är inte majoriteten längre i Finland.

Under en eftermiddag vandrade jag runt på en strand med Amos Airola, en ung troende kille från Helsingfors som fann Jesus i tonåren efter att en predikant pratat med honom på Järnvägstorgets metrostation.

Jag undrade om det är lätt för honom att tro, för jag har alltid haft svårt för det. Att verkligen ge mig hän till något så abstrakt med ren vilja. För i något skede handlar det också kanske om att fatta ett beslut.

Matilda Mannström och Axel Åhman yogar.
Matilda Mannström berättar om yoga. Matilda Mannström och Axel Åhman yogar. Bild: Marika Hill / Five Corners Production kolumner

Jag talade också med Matilda Mannström om yogans livsfilosofi. Med en varm tekopp satte vi oss i skräddarställning och pratade om livet, hur det hjälper att ha något att landa i, som ger riktlinjer och verktyg att hantera saker.

Ingen av dem lyckades omvända mig åt något håll. Men reflektionerna jag fick av att bara prata med dem och höra deras olika synvinklar gav mig oerhört mycket. Jag insåg hur sällan jag faktiskt funderar aktivt på de stora religiösa frågorna.

Ingen har svaren, men alla måste få leta på sitt håll. Eller låta bli att leta.

Nyligen publicerat - X3M