Hoppa till huvudinnehåll

Hur skiljer sig hundra år gamla kärleksbrev från att skicka hjärt- och pussemojier?

I skenet av sin gammelmorfars kärleksbrev frågar sig Nicole Hjelt om romantiken verkligen är död.

I tio år lät jag breven vila innan jag plockade upp dem igen. Då hade det gått exakt hundra år sedan min gammelmorfar Alexander satte ord på sitt hjärtas innersta tvivel och hopp. De gulnade arken suger in mig i en svunnen tid.

En hundra år gammal kärlekshistoria målas upp för mina ögon. Jag tar del av den intima korrespondens som en gång bara tillhörde min gammelmorfar och hans älskade Ljuba, Ljudotjka.

Nattens timme är redan slagen, det är tyst, stilla och fridfullt men min själ sörjer, mitt hjärta klagar och finner ej lugn, jag längtar efter dig av hela min själ.

Jag slåss emot dessa nattens tysta tårar. Samla dem och låt dem ej rinna förbi, låt dem tala till ditt hjärta, och klappar det ännu varmt för mig skall du se att de är lika rena och vackra som de vita kära blommor vi plockade tillsammans den minnesrika julikvällen.

Stundtals känner jag mig skamsen. Breven var inte ämnade för mina ögon. Det är en drygt tjugoårig yngling som på småtimmarna ger utlopp för sin oerhörda längtan till sin älskade. Handstilen skvallrar om lätta och säkra drag med pennan.

Samtidigt är det så oerhört vackert att jag inte kan sluta. Framtidsförhoppningar som avslöjar skribentens unga ålder blandas med en förtvivlan; också den symtomatisk för ungdomens skörhet.

Skrattar du hånfullt åt denna min klagan, finner du mig sentimental och löjlig så minns Ljuba att du krossar det vackraste och renaste jag äger och vräker det ut bland smutsen.

Jag lägger varsamt ner breven i väskan och låter dem föra mig dit de en gång blev till.

Det är en av de första vinterdagarna. Helsingfors blir så mycket kallare så här års än min nya hemstad Ekenäs.

Kylan biter in sig på de ställen den svala höstrocken är oförmögen att täcka, och jag söker mig hastigt till ett kafé.

Den söta doften av nybryggt kaffe välkomnar mig och det slår mig att min gammelmorfar antagligen också styrt stegen hit.

Ingående beskrivningar av allehande sötsaker får nämligen nästan lika mycket utrymme i breven som hans kärleksyttringar till Ljuba. Det råder ingen tvekan om att han var en gottegris.

Lilla älskling. Gå nu på dagen och ta en sakta promenad och så sticker du din lilla näsa in i något kafé och dricker en kopp choklad med småbröd och bakelser och smakar det efter mera så höjer du ännu en kopp tills du är riktigt nöjd och tillfredsställd― Helsingfors, den 2 april 1921

När jag ser ut mot Bulevarden lättar samvetet lite. Jag känner mig närmare Alexander i de kvarter som var hans.

Samtidigt känns avståndet till honom längre. Där hans sulor mötte marken i raska steg fyllda av framtidshopp endast de unga förunnade, stöter nu mina klackar mot asfalten med ett klickande som påminner om att jag borde besöka skomakaren.

En gammaldags lamppost omringad av bara träd.
En gammaldags lamppost omringad av bara träd. Bild: Nicole Hjelt / Yle gatubelysning,natt

Arkens skörhet vittnar i sig själva om brevens höga ålder, men också innehållet skvallrar om en förgången tid.

Finns det de som skriver dylika kärleksförklaringar i dag? frågar jag mig.

Jag försöker föreställa mig hur min gammelmormor kände sig när hon mottog breven.

Öppnade hon dem högtidligt för att insupa varje ord, utsvulten på närhet till sin älskade - eller fick de översvallande fraserna henne att rygga tillbaka?

”Från din moders grav”

Vem är den ensamme vandraren, som i nattens stillhet, då naturen lagt sig till ro, söker sin väg i de evigas fridfulla rike? Han går sakta och varsamt för att ej i den sena timmen väcka de slumrandes fridfulla sömn, blicken vilar tungt mot marken och i ena handen bär han en bukett av sommarens skäraste blommor. Nattens skymning som redan fallit på gör för honom vägen osäker; han stannar, han söker, men tåren som glimtar i ögat gör blicken skum.
Till sist han dock finna det ställe han söker, vi se honom andaktsfullt stå framför korset vid vars fot natten böjt sina blommor mot marken. Ynglingen blottar sitt huvud. Händerna knäppas andäktigt ihop och blicken den höjas långsamt från marken mot den stjärnklara skyn; från läpparna strömma de varmaste ord, en bön för sin älskade, som i blomman av sin ålder förlorat det dyraste hon ägde, sin egen högt älskade moder.
Varsamt för han blommorna till sina läppar, varpå han pryder den mörka kullen med sommarens vitaste blommor. Trött av den långa ensamma vägen vilar han ut vid korsets fot. Tungt faller huvudet mot bröstet, men själv han blott vet, varför tårarna i nattens ensamhet och stillhet, faller så tungt, så tungt mot den mörka mullen.

Helsingfors den 20 juni 1920, kl. 12.30 på natten

Min gammelmorfars dotter Anita - min mormor - är nu död sedan sex år tillbaka.

När hon ännu var i livet ringde hon mig en dag och bad mig komma på besök. Detta hörde till ovanligheterna eftersom hon var väldigt sjuk i slutskedet av sitt liv, och det oftare var jag som bad om att få komma på besök än tvärtom.

Orsaken till den plötsliga inbjudan var att hon fått ta del av en för henne tidigare okänd korrespondens mellan sina föräldrar.

Alexander, min mormors pappa, dog när hon var endast två år gammal.

Han ska plötsligt ha ramlat ihop då han stojade med henne hemma i lägenheten på Oksanengatan i Tölö i Helsingfors. Hjärtslag hette det på den tiden.

Eftersom minnena av pappan främst bestod av några fotografier och vad hon hört berättas av andra, innebar dessa brev att en helt ny värld öppnades för henne.

Vi satt sedan där vid köksbordet medan hon läste ur breven i takt med den antika klockans enträgna tickande i bakgrunden.

Jag önskar blott att du vore här. Att jag finge känna dina varma smekningar och höra ljuva viskningar om din sanna om varma kärlek

Breven lämnade ett outplånligt intryck på mig. Dels för att allt jag dittills känt till om min gammelmorfar var en tavla som han målat av sin hund som hängde i mina morföräldrars vardagsrum. Dels för att även om orden var ett nästan sekel gammalt eko, så var svårmodet och förhoppningarna identiska med det jag och mina jämnåriga tampades med just då.

Momi höll breven i sina händer. Av någon anledning är det dem jag minns bäst hos henne, händerna, och de sytrådstunna ådrorna på hennes kinder som skvallrade om ett hjärta som fått utstå mycket.

Så som de flesta äldre händer var hennes svala och nariga vid fingertopparna. Naglarna var räfflade men alltid välmanikyrerade, och hennes ena tumnagel hade lossnat vid nagelbandsfästet på ena sidan.

En gammal bild av en flicka som har två dockor i famnen.
Mormor Anita En gammal bild av en flicka som har två dockor i famnen. Bild: Nicole Hjelt / Yle fotografier

Sex år senare sitter jag ensam med breven. Jag lägger kaffekoppen åt sidan och fortsätter plocka i högen av brev och fotografier.

Då gör tidens skoningslöshet sig smärtsamt påmind.

Plötsligt ser jag in i min mormors runda barnögon. De knubbiga händerna håller en docka.

I min hand finns hennes intet ont anande små händer som snart ska tvingas greppa en av livets största bördor; förlusten av en far - och i mitt minne finns hennes svala, ålderstigna händer, fastetsade så tydligt att min hud fortfarande kan förnimma hennes fingrar mot min kind.

Räds ej, sov lugnt, min dyra Ljudotjka, se din Sjuronka är med dig, han vakar över dig hela natten lång.

Låt morgonsolen glatt titta in genom fönstret och du väckas av sommarens fåglar som med sin sång och sitt jubel önska dig välkommen till sitt rike, räck då handen åt din trogna nattliga väktare.

Låt honom lägga sitt sorgtyngda huvud i din famn och se glädjetåren som faller utefter kinden tala sitt stumma, men vackra språk.

Jag skickade ett stycke till en gruppchat jag har tillsammans med mina barndomsvänner, följt av en ironisk kommentar hur dagens unga knappast kan vänta sig brev av den här kalibern.

En av mina vänner svarade med de tänkvärda orden:

Romantiken är inte död, men den har flyttat över till emojier

Det fick mig att tänka efter. Visst har kärleksyttringarna och hela dejtingklimatet förändrats mycket under de senaste hundra åren - både på gott och ont - men känslorna vi bär på är förmodligen de samma.

Jag tänker på de otaliga Whatsapp-meddelanden som min man och jag skrev varandra när vi var på olika sidor av Atlanten.


En chat mellan två personer på whatsapp med emojier.




En chat mellan två personer på whatsapp med emojier.
Bild: Nicole Hjelt / Yle
WhatsApp

Kommer mina utprintade kopior med interna skämt och glada gubbar, frukter och djur vara vad mina barnbarnsbarn andaktigt läser igenom om hundra år?

Knappast. Men samtidigt som de ter sig oseriösa och nästan löjliga bredvid min gammelmorfars brev, så bär de trots allt på samma längtan, oro och tillgivenhet.

Medan jag läser förflyttas jag tillbaka till det trånga rummet på Manhattan med en nergången innergård som enda utsikt.

Jag sitter uppkrupen i min queen size bed under filten jag handlat billigt på Target.

Den lilla sänglampan lyser sparsamt upp rummet som jag försökt göra hemtrevligt med en hurts och en matta som med nöd och näppe täcker den slitna plastmattan.

Det doftar av eteriska oljor som tävlar med den stickande lukten av ett ämne som berättar för kackerlackorna att de inte längre är välkomna.

På skärmen i min hand finns mannen jag senare ska gifta mig med.

En svartvit bild av siluetten av New York.
En svartvit bild av siluetten av New York. Bild: Nicole Hjelt / Yle New York (staden)

Hade någon skrivit ett brev i stil med min gammelmorfars i dag hade de kanske uppfattats högtravande, till och med överväldigande och avskräckande.

Den översvallande romantiken var de facto ganska färsk då min gammelmorfar författade breven. Kanske var det därför han var oförmögen att hushålla med orden.

Eventuellt har vi lärt oss en viss finess och återhållsamhet efter generationer av brustna hjärtan.

Jag som vuxit upp med att prinsen får sin prinsessa, sockersöta julkomedier och hjärtslitande ballader har egentligen aldrig ifrågasatt hela det romantiska skådespelet kring dagens sällskapande.

Gesterna må vara små eller av det grandiosare slaget, men en kärleksrelation utan romantik ter sig närmast paradoxal.

Har romantiken idealiserats till döds?

På rekommendation av en kompis läste jag Lemmen ilot ja sydämen salat som berör kärlekens historia i Finland.

Då lärde jag mig att det de facto inte var förrän på 1800-talet som romantikens språk började vinna terräng bland Europas borgare.

Innan det fanns behovet helt enkelt inte eftersom normen var arrangerade äktenskap. Uppvaktade man någon var det snarare den tilltänktas föräldrar än den rodnande bruden själv.

En hjärtformad låda med brev.
En hjärtformad låda med brev. Bild: Nicole Hjelt / Yle brev

Det gällde förstås den uppvakning vars mål var äktenskap. Den tidens strama ramar för den äktenskapliga alliansen ledde säkert till en hel del blossande romatik bakom kulisserna. Trängtande tillkännagivanden till den hjärtat inte fick åtrå.

Knappast saknade heller äktenskapen passion eller ömhet, men vägen dit såg annorlunda ut.

Romantiken toppar allt

Kärleksyttringar, hjärtesorger och stora förälskelser är lika gamla som mänskligheten själv, men frågan är om romantiken idealiserats till döds.

Vi är så förblindade av dess magi att jag sitter och läser hundra år gamla brev för att tysta min outplånliga hunger för den där rosenröda förtrollande kärleken.

I våra förhållanden klänger vi sentimentalt fast vid minnena av de första mötena och den intensiva förälskelsen.

Hur många gånger får inte ett par frågan “Hur träffades ni” för att svara med en drömmande och avlägsen blick när tankarna flyr tillbaka till då allt präglades av nyhetens behag.

I värsta fall värdesätts hela förhållandet på basen av den första tiden.


Ett brev och en kaffekopp.




Ett brev och en kaffekopp.
Bild: Nicole Hjelt / Yle
brev

Romantiken toppar allt - också den villkorslösa kärleken.

Den ses till och med som direkt symptomatisk för den sanna kärleken.

Jag mötte en och annan besviken blick efter min (numera) makes och min förlovning då det framgick att den inte föregåtts med något frieri. Ett äktenskap som inte grundar sig på sedvanliga romantiska handlingar måtte väl ändå vara kärlekslöst? Eller åtminstone opassionerat.

Plötsligt ter sig min gammelmorfars lidelsefulla brev inte fullt så föredömliga som tidigare. Var de de facto en biverkan av ett samhälle som plötsligt värderade den romantiska kärleken över allt annat? Och därmed även den själviska kärleken.

En repertoar för känsloyttringar

När vinterns första snö har fallit tar jag tåget till Åbo för att vädra mina tankar med en expert i ämnet kärlek.

Docent Camilla Kronqvist vid filosofiska institutionen vid Åbo Akademi har gjort flera djupdyk i romantikens språk och även doktorerat i de olika sätt vi talar om kärlek som begrepp.

Hon menar att den längtan som i dag kan verka krävande mycket väl är symtomatisk för just den tiden. Det finns en repertoar för hur det anses passande att utrycka sig, och den varierar med tiden, förklarar hon.

Nattens tysta timme är kommen, än söker mitt öga bland den förkolnade glöden i ugnen mitt skimrande drömslott, ack hur härligt, hur ljuvt, hur smekande vacker du är i din bländvita skrud bland snötyngda granar vid stranden av en isbelagd sjö.

Ljuba, Ljuba, ser du ej månen som på den motsatta stranden söker fram bland snöhöljda furor och granar, snart visar den sig i hela sin prakt på himlafästet och sänder sin strålglans över mitt slott.

Julafton år 1919

Den repertoaren var färggrannare under min gammelmorfars tid. I dag navigerar vi på kärlekens okynniga hav med ett sparsammare språk.

Men även om min tro på romantikens vikt vacklar, så känner jag igen behovet att hålla fast vid den.

På samma sätt som tomten och granen på julafton ger den en välkommen chimär av något avlägset och magiskt, så erbjuder de rosenröda kärleksdrömmarna en tillflyktsort.

En hundra år gammal bild av en man som sitter och skriver vid sitt arbetsbord.
Gammelmorfar Alexander En hundra år gammal bild av en man som sitter och skriver vid sitt arbetsbord. Bild: Nicole Hjelt / Yle fotografier

En plats där känsla tar över förnuft och vi är odödliga i den himlastormande förälskelse som saknar vetskap om tid och rum.

För ett ögonblick finner vi svaren på alla existentiella frågor som normalt belastar oss. Livet har en mening, nuet väger tyngre än framtiden och gränsen mellan möjligt och osannolikt suddas ut.

Sjävklart vill vi hålla fast i dessa sköra och flyende ljusglimtar.

Så som vi fyller våra hem med ljus och blommor för att hålla fast vid den flyktiga vårsolen, så klär vi våra liv i romantik för att bevara det där korta ögonblicket då vi nuddat vid vad livet kunde vara.

I limbo mellan det verkliga livet och det digitala

Men om romatiken inte är död utan har flyttat över till emojier, så kan man fråga sig om vår förmåga att sätta ord på våra känslor är det.

Den amerikanska professorn i socialpsykologi Sherry Turkle befarar att de unga generationerna håller på att förlora förmågan att kommunicera och uttrycka sig i skrift till följd av det digitala språket.

Hon menar att vi ständigt befinner oss i limbo mellan det verkliga livet och det digitala.

I sin bok Reclaiming Conversation - The Power of Talk in a Digital Age, talar hon om hur nutidens korrespondens kantas av strategi och manipulation. Du ser om mottagaren läst ditt meddelande men valt att inte svara.

Då kan du demonstrera din obryddhet med att lägga upp tonvis av bilder som målar upp en bild av hur mottagaren är den absolut lägsta prioriteten i ditt liv. Samtidigt låter du ditt hjärta blöda över den andras inlägg som skvallrar om precis samma nonchalans.


Kala grenar framför en byggnad en vinterdag.




Kala grenar framför en byggnad en vinterdag.
Bild: Nicole Hjelt / Yle
grenar

Visserligen finns det en stor igenkänningsfaktor i det Turkle säger. Dagens kärlekskommunikation är hård, strategisk och avvaktande om man jämför den med hur min gammelmorfar lät sitt hjärtas blod rinna ut över breven.

Då breven var den enda kanalen för kommunikation fanns inte samma möjligheter att dupera och manipulera mottagaren.

När du väl spillt ut all din smärta och längtan med bläckens skarpa kontrast mot det bleka pappret, återstår bara valet att blotta den eller att låta bli.

Så fort brevet lämnat din hand är det inte längre i din kontroll hur det mottages. Möjligheten att påverka hur det läses finns bara i den stund du lägger orden på pappret.

Det ger också en möjlighet till reflektion. Ett andningshål när det bara är du med dina tankar. Är detta något vi går miste om i dag?

Hade vi hittat en ny dimension till vår kärlek?

För tidigare generationer fanns endast pennan och pappret i den dunkla Fahlcrantzlampans sken.

Turkle är övertygad om, och även rätt så övertygande i, att vi gått miste om en väsentlig del av den genuina och raka kommunikationen i och med den digitala tidsåldern.

Frågan är om det är så svartvitt, eller om det är en klassisk släng av “allt var bättre förr”. Turkle, född 1948, hör trots allt inte till en generation som vuxit upp med det digitala språket.

En chat med emojier mellan två personer på Whatsapp.
En chat med emojier mellan två personer på Whatsapp. Bild: Nicole Hjelt / Yle WhatsApp

Jag undrar vad jag hade skrivit om min man och jag endast kunnat kommunicera via brev. Vad hade jag klamrat fast vid för att kunna förnimma honom i hans frånvaro.

Än en gång går mina tankar till händer. Hans varma händer som är mjukare än mäns brukar vara, och som gått i arv till vår son. Hade jag skrivit lika lättsamt som nu, eller hade jag gett orden mera tyngd?

Hade vi med brevens hjälp hittat en ny dimension i vår kärlek som nu gått förlorad? Eller hade vi fjärmats från varandra och låtit fantasin och fragmentariska minnen ersätta den person som verkligen var mottagare till våra kärleksförklaringar?

Emojierna ger en gemensam upplevelse

En undersökning (Bush & Olausson 2018) vid Lunds universitet i Sverige menar nämligen att användningen av emojier de facto ger en ökad möjlighet att förmedla känslor och intimitet, utan att kommunikationen behöver ske verbalt.

Tvärtemot var Turkle säger så menar Bush och Olausson att emojier minskat avståndet mellan personer som upprätthåller en intim relation i skrift.

Chat med emojier mellan två personer på Whatsapp.
Chat med emojier mellan två personer på Whatsapp. Bild: Nicole Hjelt / Yle WhatsApp

Kännetecknande för den digitala kommunikationen, som kan te sig främmande för den som inte vuxit upp med den, är att den är omedelbar och bygger på en gemensam upplevelse. Istället för att klä min saknad i ord sänder jag kanske länken till en sång för att påminna om en gemensam stund.

Å andra sidan kanske den här sparsmakade kommunikationen faktiskt talar det för det som Turkle säger, att vi förlorat förmågan att uttrycka våra känslor verbalt, och därmed också chansen att klä dem i ord för oss själva.

Frågan är kanske också om kärleken är något som behöver, eller ens ska, verbaliseras.

Breven tillåter känslorna växa

Camilla Kronqvist menar det är då du sätter ord på kärleken som den delvis tillåts växa, och ställer samtidigt frågan om det är något vi går miste om när vi inte har utrymme för den inre monologen. Men hon undrar också vad kärleken förlorar om den bara blir en monolog.

Att författa ett kärleksbrev motsvarar förloppet då du vältrar dig i hjärtslitande kärleksballader i din älskades frånvaro.

då min själ åter greps av saknaden efter dig, åter ropade efter dig, stannade jag hemma för att ensam i mina tankar och minnen få vara med dig, Älskade Ljudotjka

Känslorna sväller i takt med att du känner igen dig i orden. Er kärlekssaga spelar som ett montage i huvudet och du får obehindrat sväva in i din egen fantasi av er två.

Brevskrivande tillåter på samma sätt en personlig vandring i sentimentalitet och din egen tolkning av den andra och er kärlek.

Det är en högst personlig upplevelse som inte går att förverkliga i den andras närvaro, också en elektronisk sådan.

Å ena sidan ger det dig utrymme för reflektion och uppskattning, rentav en hyllning av den andra.

Jag kom ofrivilligt ihåg vårt första sammanträffande, våra första möten i Brunnsparken, mina varma känslors uppvaknande i sommargrönskan och den ro och lycksalighet de gav mig efter ett årslångt lidande

Å andra sidan handlar det inte egentligen om er två längre. Upplevelsen är egentligen oberoende av den andras upplevelser och känslor.

En obesvarad kärlek kan förvrängas till århundrades kärlekshistoria i den andras frånvaro.

Känslor skrivna i ord blir oundvikligen väldigt självcentrerade och enkelspåriga. Det går inte att undvika eftersom det är frågan om en persons upplevelser och känslor.

Med symbolspråk kommunicerar du däremot något som mottagaren får tolka enligt sitt eget lexikon.

Istället för att uttrycka hur mycket du saknar och älskar någon sänder du ett knippe kärlek i form av symboler.

En sann kärlekshistoria

Är alltså kärleksbreven i själva verket av större betydelse för den som skriver dem än för mottagaren? Kanske blir dagens kärlekskommunikation mera sanningsenlig då den bygger på en dialog snarare än två paralella monologer.

Eller också har vi gått miste om en väsentlig del av självreflektion och landat i ett spel av manipulation där du alltid ligger steget före för att locka fram den önskvärda reaktionen hos mottagaren.

Ett gammalt fotografi av två unga kvinnor.
Ljuba, Ljubov Loschkin (till höger) med sin bästa väninna. Ljuba förlorade sin mamma i ung ålder och hade ryska som hemspråk. Ett gammalt fotografi av två unga kvinnor. Bild: Nicole Hjelt / Yle fotografier

Oberoende hur det är så fick min gammelmorfar sin kärlekshistoria med alla element som en sann sådan ska ha.

Alexander mötte sin Ljuba av en slump då han steg in i en affär precis då hon erbjudit sig att vikariera som biträde för sin bästa väninna som var tvungen att springa ett ärende.

Spanska sjukan skilde dem åt i förälskelsens tidiga fas, och unionen sågs inte med blida ögon från min gammelmorfars blåblodiga släkt.

För att frigöra sig från släktens klor arbetade min gammelmorfar flitigt med att sälja tyger och fortsatte skriva hem till sin älskade Ljuba under sina myckna arbetsresor. Under en av dem mötte han självaste Jean Sibelius.

...i lördags var en stor fest på Andrea i Viborg för Jean Sibelius. Stora matsalen var reserverad för alla deltagare och den aftonen endast cafeet tillgängligt för hotellgästerna.
Viborgs borgare voro den aftonen riktigt högtidsklädda, herrarna i frackar och damerna åter i baltoaletter.
Jag kan tänka mig att restaurangorkestern kände sig bra enkel den aftonen då de måste spela för en så sträng kritiker som Jean Sibelius och hoppas blott att byxorna voro rena när de kom hem.
29 april 1923

Alexander togs ifrån Ljuba alldeles för tidigt, men även om den var kort så var det en sann kärlekshistoria, och faktiskt rätt så romantisk.

Och det antar jag väl att min mans och min också är.