Hoppa till huvudinnehåll

För Bettina gick hetsätning och anorexi hand i hand: "När jag åt mindre slutade det med att jag hetsåt i stället"

Bettina Hernberg står framför ett havslandskap.
"Det svåraste var att släppa kontrollen", berättar Bettina Hernberg om sin resa att bli frisk från ätstörning. Bettina Hernberg står framför ett havslandskap. Bild: Charlotte Lindberg ätstörningar

Hetsätning är en av de vanligaste ätstörningarna i Finland - men ändå den ätstörningen man talar minst om. Hetsätningsstörning har inte varit en egen diagnos enligt världshälsoorganisationen WHO:s diagnossystem fram till 2018. Störningen har ändå behandlats i cirka tio år på Helsingfors och Nylands- sjukvårdsdistrikt HUS.

Hetsätning innebär att man har episoder då man äter stora mängder mat och man upplever att man förlorar kontrollen över situationen. På det följer oftast skam och skuldkänslor.

Det finns inte lika mycket forskning om hetsätningsstörning som om till exempel ätstörningarna anorexi och bulimi.

Monica Ålgars är klinisk psykolog och har doktorerat i ätstörningar och kroppsbild. Hon jobbar på HUS ätstörningsenhet.

Även om vården för hetsätning på HUS pågått i cirka tio års tid efterlyser Ålgars mer forskning och nya vårdmodeller.

- Hetsätningsstörning har varit en ganska förfördelad ätstörning, som man inte fokuserat på så mycket tidigare. Under de senaste åren har man börjat tala mer om att det är en stor patientgrupp som behöver specialiserad vård, säger Ålgars.

När det var som värst måste jag be de som var mig närmast att ta mina pengar och dessutom sätta ett lås på kylskåpet― Anne Hietanen om sin hetsätningsstörning

Enligt henne hänger det säkert ihop med att hetsätning inte varit en egen diagnos enligt världshälsoorganisationen WHO fram till 2018 och därför har det inte funnits så mycket forskning kring den heller.

Det har ändå skett en stor förändring i samhällets syn på ätstörningar i allmänhet.

- Det finns fördomar som att ätstörningar skulle vara något som bara drabbar unga kvinnor. Under de senaste åren har vi börjat tala mer om att ätstörningar inte alltid syns utanpå och att de kan drabba vem som helst, oberoende av ålder eller kön, säger Ålgars.

Den vanligaste ätstörningen

- Hetsätning ses på alla sätt som en lågstatusåkomma. På hetsätning följer ofta viktuppgång, och fetma är fortfarande något som provocerar en stor del av oss.

Så beskriver journalisten Anne Hietanen sina upplevelser om hetsätning i en kolumn.

Hietanen har lidit av både anorexi och hetsätning. Hon anser ändå att det varit lättare för henne att tala om anorexin än om hetsätningen.

Hetsätning har länge varit något man inte talat om i, menar hon.

- Hetsätning är vansinne, det har ingenting med njutning att göra. När det var som värst måste jag be de som var mig närmast att ta mina pengar och dessutom sätta ett lås på kylskåpet, skriver Hietanen.

Här hittar du alla avsnitt till Hietanens podcast "Behandlingshemmet" som handlar om hetsätning.

Ätstörningar kan gå hand i hand

Hetsätning och anorexi kan verka som två helt motsatta saker.

Anorexi är en form av ätstörning som innebär att du äter så lite att du svälter dig själv, trots att du väger mindre än vad som är hälsosamt för din längd och ålder.

Bettina Hernberg vet ändå att de två ätstörningarna kan gå hand i hand.

Året är 2009. Den 14-åriga Hernberg har ett år tidigare insjuknat i celiaki.

- Jag använde celiakin som ett svepskäl för att jag tappade vikt och blev allt mer tillbakadragen, säger Hernberg.

Hennes lärare och vänner märker att den normalt glada Bettina krymper ihop. De frågar om hon mår bra. Hon skyller på skolstress och att det är svårt att hitta mat som passar henne.

Ett år senare får Hernberg en officiell diagnos för sin ätstörning. Anorexi.

Mina föräldrar fick sitta bredvid mig när jag grät och tvingade i mig mat. De fick lyssna på hur jag grät mig till sömns för att jag kände en så stor ångest över att vara på sjukhuset.― Bettina Hernberg

Till slut är det skolhälsovården som skickar henne till näringsterapeut.

- Jag var inte redo att släppa kontrollen över mitt ätande, men satt ändå inte mycket emot då jag själv insåg att mitt beteende min syn och mina tankar om mat och kropp inte var normalt.

Tillsammans med näringsterapeuten byggde Hernberg upp ett schema över vad och hur mycket hon ska äta och ganska fort efter det började hon gå i terapi.

Men trots vården rasade hennes fysiska skick snart och hon blev inlagd på sjukhus.

Hon menar att även om tiden på sjukhuset var nödvändig var det svårt att inse det i stunden.

- Det kändes som om dom där endast fokuserade på att så snabbt som möjligt få mig att äta mer. Det gjorde bra åt mig fysiskt, men psykiskt hjälpte det inte min tillfriskning alls, nästan tvärtom.

Bettina Hernberg står framför ett havslandskap.
Bettina Hernberg anser att det viktigt att få höra någons berättelse som verkligen blivit frisk och inte alltid endast höra statistik från läkare och terapeuter. Bettina Hernberg står framför ett havslandskap. Bild: Charlotte Lindberg ätstörningar

Det var terapin och stödet hemifrån som hjälpte allra mest.

- Jag tror mina föräldrar såg hur dåligt jag mådde psykiskt på sjukhuset. De fick sitta bredvid mig när jag grät och tvingade i mig mat. De fick lyssna på hur jag grät mig till sömns för att jag kände en så stor ångest över att vara på sjukhuset. Det kändes som att det psykiska inte togs alls i beaktande.

Hand i hand med anorexin började hon uppleva symptom av hetsätning.

- När jag försökte äta mindre slutade det alltid med att jag hetsåt i stället. Det var en ond cirkel som det var svårt att komma loss från.

Jag tycker man borde ännu mera understryka att det verkligen handlar om en psykisk sjukdom― Bettina Hernberg

För mycket fokus på vikt över det psykiska

Ett år efter att Hernberg insjuknat återhämtade hon sig fysiskt från sin ätstörning. I läkarnas ögon var hon frisk.

Under den tiden började hon igen uppleva hetsätning.

Hernberg blev ändå aldrig diagnostiserad med ätstörningen.

- Det svåraste har varit att släppa kontrollen och våga tro på att det finns ett bättre liv, ett riktigt liv utanför sjukdomen, säger Hernberg.

Enligt Hernberg fokuserar samhället för mycket på vikt då det kommer till ätstörningar. Hon betonar att det handlar om en psykisk sjukdom och en förvrängd bild på kropp och mat.

- Jag har upplevt att man ibland inte sett på mig att jag haft en ätstörning och sjuka tankar just för att jag varit normalviktig. Inombords har det känts lika dåligt som då jag var underviktig.

Det matar också anorexin att man aldrig anses vara tillräckligt smal och aldrig tillräckligt sjuk― Bettina Hernberg

"Vi behöver mer forskning om ätstörningar"

Det är ett specifikt läkarbesökt som etsat sig fast i Hernbergs minne. Hon hade tillsammans med sin familj rusat till läkaren efter farligt låga resultat från ett EKG-prov.

Ett EKG-prov mäter hjärtats elektriska aktivitet, som uppstår då hjärtmuskeln aktiveras.

- Läkaren sa åt mig att det är normalt med lågt EKG som idrottare. Han sa något i stil med att “du är ju idrottare, du är slank och smal. Det är inte så farligt”, minns Hernberg.

- Jag frågade mig själv ofta: är jag tillräckligt anorektisk för att kunna få hjälp?

Monica Ålgars sitter i en ljusröd fåtölj.
Enligt Monica Ålgars insjuknar ungefär 5-7 procent av befolkningen under sin livstid i en ätstörning. Monica Ålgars sitter i en ljusröd fåtölj. Bild: Charlotte Lindberg Monica Ålgars

Ålgars säger att man fortfarande tampas med stora problem inom vården i Finland.

- Problemet här är att vården är splittrad. Det beror mycket på var man bor om man kan få specialiserad vård eller inte. På mindre orter kan det vara betydligt mycket svårare att hitta den hjälp man behöver.

Läs också

Nyligen publicerat - Huvudstadsregionen