Hoppa till huvudinnehåll

Lotta Green: Våga vägra det perfekta vuxenlivet

illustration av skuggor: människor, en bil och ett hus
Vuxenklanen träffas. illustration av skuggor: människor, en bil och ett hus Bild: Lotta Green illustration

Vuxna som beter sig som om de faktiskt vore vuxna - varför gör vi på detta viset? Lotta Green synar vuxennormen i sömmarna.

Jag kallar den vuxenklanen. De där i min ålder som beter sig som om de faktiskt på riktigt vore vuxna. Som om man blev på ett visst sätt när man blev vuxen. De går på det, så att säga.

Vi behöver prata om övergången mellan ung och vuxen. Nej, inte på det där sättet.

Övergången från livlig, spontan och utvecklande människa - till stadiet då nyfikenheten avtar i takt med att bukfettet växer, allt stannar upp och vi sätter oss ner.

Jag talar om 35-årsåldern och vad som händer sedan. När gubbigheten blir en standard. När några faller dit.

När folk lägger av med sina ungdomliga befängda idéer som vegetarianism och istället blir blir uppspelta över nya stereoanläggningar. Och sedan blir de allt fler.

Och så står man där själv och tänker att är det sådan där det är meningen att man ska vara? Är det slut nu liksom?

Blev vi vuxna nu och så jobbar vi bara och får barn och egnahemshus och får otroligt tråkiga intressen och så är pensioneringen den nästa stora grej som händer?

Då vill jag hålla upp ett krokigt finger och säga att ähum, det var inte meningen att det skulle bli så. Man kan fortfarande utvecklas.

Man är inte fullbordad nu vilket betyder att man kan ge upp.

Man har inte blivit ”sån här och sån där” och så går det inte längre att förändra sig. Man är fortfarande en människa, med längtan, med nyfikenhet, med iver och med förmåga att ta in information och ändra sig.

Ja, precis sådär som när man var tjugotvå. Eller femton. Eller åtta.

Så svårt att bli vuxen

Jag upplever det som så himla svårt att bli vuxen. Jag trodde inte att det skulle bli så, att alla de där människorna man växte upp med och upplevde saker med nu i stort sett står där mitt framför ögonen på mig, fastsnarade vid hus, barn och arbetsplats.

Och samtidigt ska man höra om det, vid varje jäkla tillfälle, på småtimmarna, när de har blivit fulla och mejken har runnit av - att de egentligen inte vet vad de håller på med.

Att hela livet är en enda berg och dalbana som det inte går att förstå sig på.

På ytan har de allt i sin ordning, människorna som plikttroget har uppfyllt de flesta av samhällets och sina egna förväntningar.

Men inför krogarnas oförlåtande lampor som slås på under morgontimmarna, är vi alla likadana.

Själv sitter man där och hör till de där som har stagnerat någonstans mellan låtsas- och riktigvuxenstadiet, och tycker att man fortfarande är något så när vid sina sinnens fulla bruk.

Man tänker att jaha, någonting tycks jag ha gjort rätt här.

Man ser på vuxenklanen som gör i ordning sitt perfekta morgonmål och tänker att ja, nå inte undra på. Så som ni lever. Utan en vilja i era hjärtan.

Med era ursprungliga drömmar som sittunderlag. Är det värt det, vill man fråga?

Och sen kommer någon rosenkindad femåring inspringande, och då ser man den. Kärleken. Den finns där istället.

Allt perfekt vuxet, direkt

Det här med vuxenhet är ett tema som jag antagligen kommer att återkomma till med jämna mellanrum. Jag blir nämligen aldrig klok på det.

Jag talade med en mamma till en 20-åring, som menade att dagens ungdomar har mer bråttom än någonsin att skapa den där standardmässiga vuxenheten kring sig.

Hennes dotter skulle ha ett fullfjädrat möblemang till sin första lägenhet.

Allt skulle vara precis som hon hade föreställt sig, noga inrett, rätt slags stil. Det var samma med dotterns bekanta, fort skulle flyttlasset in med allt vad där tillhör.

Det fanns inget rum för trevande, för en halvdan tillvaro i vilken man utan brödrost sitter på lånemadrass och väntar på vad livet ska erbjuda.

Men inför krogarnas oförlåtande lampor som slås på under morgontimmarna, är vi alla likadana.

En annan berättade om den påtvungna vuxenhet man förväntas uppvisa, då ens barn har sagt fula ord på dagis.

Inför dagispersonalen hamnar man spela upp ett skådespel i vilket man läxar upp barnet, för att det blir enklare att signalera att man backar upp den gemensamma uppfostringsidén, än att ställa till med en scen i vilken man konstaterar att svärord nu faktiskt inte behöver vara så väldigt farliga.

Det här känner jag igen från när jag själv jobbade med barn. En del av de förnuftiga tillrättavisningar jag hävde ur mig, gjorde jag för att personalen stod och lyssnade på mig, inte för att jag egentligen ville det.

Det var bara när jag var ensam med barnen, som jag tyckte att jag på riktigt kunde slappna av.

Väntan på allvaret i livet

När jag gick från lekskolan till första klass, tänkte jag att nu blir det allvar, nu börjar skolan. Det visade sig inte stämma, allting var precis likadant som i lekskolan.

När jag började tvåan tänkte jag likadant. Och trean, och fyran, femman och sexan.

När jag började högstadiet, tänkte jag att banne mig, nu måste det väl ändå bli radikalt annorlunda. Det var andra lärare, det fanns ju på riktigt stora, skräckinjagande människor i nian.

Lotta Green står vid ett båthus, nät hänger på väggen och dimma i bakgrunden
Lotta Green. Lotta Green står vid ett båthus, nät hänger på väggen och dimma i bakgrunden Bild: Lotta Green Lotta Green,Nötö

Nu skulle krångliga matematiska uppgifter radas upp framför en utan en lösning i sikte. Lögn.

Samma saker upprepades. Uppgifterna blev visst svårare och betygen sjönk, men det visade sig inte vara så viktigt. Gymnasiet då? Nej, det var också likadant.

Men när jag började studera, då skulle allvaret komma, då skulle de kvistiga frågorna och livet på riktigt infinna sig. Jag skulle utvecklas, jag skulle hitta min klan. Bah. Ingenting förändrades. Människor var likadana.

Och såhär har det fortsatt. Man kommer in på arbetsplatser, alla är lika förvirrade som när något barn plötsligt i tiderna förvandlades till sandlådans överste och vägrade befatta sig med annat än en specifik röd plastspade.

Folk går omkring och utser sig själva till det ena och det andra.

Det där underliga allvaret som jag har trott mig lura bakom varje hörn, det finns inte.

Jag går från skede till skede, det ena högtidligare än det andra, men i tankarna springer jag fortfarande omkring i mina gula gummistövlar på åkrarna och förundrar mig över kajornas flygmönster.

Vuxenheten är en lek, en performance. Du väljer själv vad du gör av den, hurdan du vill vara.

Det enda som på riktigt förändras är att man blir lite styv i höfterna och att pengar inte uppenbarar sig ur intet. Och så är det bra att dansa.

Lotta Green är musiker, frilansjournalist och kulturarbetare.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje