Hoppa till huvudinnehåll

Kolumn: Hoho, var är resten? Längdåkningen ser ut som en fisk på torra land när Norges maktdemonstration fortsätter

Pål Golberg jublar (bylinebild).
Pål Golberg leder Ski Tour efter tre etapper. Pål Golberg jublar (bylinebild). Bild: Lehtikuva/AFP Pål Golberg

Larmrapporterna står som spön i backen – och allt är ju verkligen sant. Längdåkningen står vid en lika brant uppgift som "upploppet" i Åre. Man drömmer ju våta drömmar om distansåkare från vilken nation som helst förutom Norge, skriver Yle Sportens Mats Ahlnäs.

I söndags ägnade jag omåttliga mängder ledig tid åt att titta på tv-sport. Ett slalomåk i Kranjska Gora, jaktstarter i skidskytte-VM, Aston Villa–Tottenham i Premier League, lite La Liga-fotboll och NHL-hockey.

Spänning, dramatik, charm.

Dessutom hade jag stenkoll på de norsk-ryska mästerskapen på skidor.

Skidvärldscupen i Östersund bjöd på jaktstarter i gammalt, hederligt vinterväder. Snöflingorna var stora som yllevantar och det spekulerades om vallningen.

Det påminde om längdåkningen som jag växte upp med. En femmil i Holmenkollens tjugofem kilometer långa spår. Intervallstart, två varv, snöyra så att man knappt såg något, åkarnas obönhörliga kamp mot distansen och de egna demonerna och en "skrällsegrare" från Italien.

I Östersund var det länge en tätklunga där sju norrmän omringade den stackars ryssen Aleksander Bolsjunov. En bit bakom dem eldade Bolsjunovs fyra landsmän på så gott de kunde.

Sju norrmän, fem ryssar.

Hoho, var är resten? Jag saknar er.

Man drömmer ju våta drömmar om distansåkare från vilken annan nation som helst på herrsidan. Lukas Bauer! Axel Teichmann! Pietro Piller Cottrer! Anders Södergren!

Damsidan är ju sannerligen inte bättre – snarare är det lika illa om det är möjligt. Här är ju hela resultatlistan så sprejmålad av norska färger att man bara ser rött, blått och vitt när man blundar.

Maktdemonstration som pågått hela vintern

Nu är den tredje, något märkliga, etappen av Ski Tour avklarad. Man kan bara i sitt stilla sinne undra varför de svenska arrangörerna valde att behandla Therese Johaug med varm dryck och salva när de skissade upp en sprint som passade henne bättre än det mesta som hon har tagit sig igenom den här vintern.

Det var alldeles sjävklart att hon skulle vinna den här etappen om hon inte startade en halvminut efter de andra i finalen. Så överlägsen är hon.

Nu leder hon en armada mot den norska gränsen. På torsdag åker världscupen in i Norge och alla vet hur det ska gå. Norge lär vinna.

Det här är ingen kritik mot Norge. De älskar längdåkning, har sin "gå på tur"-kultur och fickorna fulla av nya talanger. Fem av sex i damernas tour och åtta av tio i herrarnas tour kommer från längdåkningens Mecka och det är en maktdemonstration.

Den har pågått hela vintern – och flera vintrar före den här.

Finland är en b-nation

När norrmännen och ryssarna kör om pallplatserna ser längdåkningen på den högsta nivån ut som en fisk på torra land. Hur länge överlever den utan hjälp?

Klimatförändringen har ritat om förutsättningarna för breddverksamheten och elitåkarna får leta allt noggrannare för att hitta snö under försäsongen. I vinter har flera tävlingsorter haft snöbrist.

Samtidigt lever sporten som sagt med vissa trovärdighetsproblem. Unikt duktiga, talangfulla och målmedvetna idrottare som Therese Johaug och Johannes Hösflot Kläbo finns det i alla sporter och de kommer alltid att dominera.

Att bredden är så tunn och toppen så smal är däremot ett dilemma. Norge och Ryssland (låt oss inte ens gå in på debatten om rysk idrotts avstängning efter den systematiserade dopningen) spelar i en egen division som landslag, Finland är en b-nation i de här sammanhangen.

Vi har Iivo Niskanen som ena dagen är på pallen och nästa dag missar topp-20, Krista Pärmäkoski som har bosatt sig en liten bit utanför pallen. Bakom de två profilerna ekar det på tok för ofta tomt – speciellt när säsongens komet Perttu Hyvärinen och jojoåkaren Ristomatti Hakola är borta.

Det här är bekymrande. Det är ännu mer bekymrande att det inte är något nytt.

Till och med vunnit en sprint

Längdåkningen står vid en lika brant uppgift som "upploppet" i sprinten i Åre. Hur ska de här tävlingarna fyllas med relevans och spänning igen?

Nu har Therese Johaug till och med vunnit en sprint.

Samtidigt tilldelades mindre skidnationer en källare att valla i under vistelsen i Åre och Finlands lag skulle inkvarteras tillsammans med beväringar.

Båda fick byta bort de undermåliga alternativen, men signalvärdet är dramatiskt illa. Tror ni att Norge tilldelades ett sånt alternativ?

Norge är så duktiga och rika att de inte behöver någon ryggmassage från det internationella skidförbundet och arrangörerna. De kommer att vara dominanta i dag och i morgon oavsett.

Var resten står i relationen till Norge är avgörande. Blir det många säsonger till med norska mästerskapen på bästa sändningstid är det allt svårare att känna längdåkningens relevans. Det är otroligt synd.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport