Hoppa till huvudinnehåll

Joakim Groth berättar sin såriga familjehistoria på Svenska Teatern - "Som äldre blir man intresserad av sina föräldrar, oftast alldeles för sent"

Joakim Groth på Svenska Teatern, 2020.
Joakim Groth. Joakim Groth på Svenska Teatern, 2020. Bild: Janne Lindroos / Yle Svenska Teatern,skådespel,teaterhus,Joakim Groth,teaterkonst,teaterregissörer,skådespelare

Det är 25 år sedan Joakim Groth gjorde sitt stora teatergenombrott, med generationsdramat Härlig är Jorden. Nu kommer succéns syskonverk, det uttalat självbiografiska Vi är bara mänskor som har kallats för Groths teateravsked. Men är det faktiskt ett avsked?

- Det känns nog lite skumt, säger Joakim Groth, och småler.

Han syftar på att vi på teaterscenen ser en pjäskaraktär som heter Joakim Groth. Pjäsens berättare, som försöker skapa sig en bild av vem hans pappa och mamma egentligen var, och hur deras liv såg ut, före och under och efter andra världskriget.

Den Joakim Groth spelas av Riko Eklundh.

Svenska teatterin lavalla ohjaaja Joakim Groth ohjaamassa näytelmää, Vi är bara mänskor.
Joakim Groth och "Joakim Groth" (Riko Eklundh). Svenska teatterin lavalla ohjaaja Joakim Groth ohjaamassa näytelmää, Vi är bara mänskor. Bild: Janne Lindroos / Yle Svenska Teatern,skådespel,teaterhus,Joakim Groth,teaterkonst,teaterregissörer,Riko Eklundh,skådespelare

- Att höra en skådespelare säga Joakim, utan att alls mena mig. Det är lite skumt.

- Och fast vi lever i en konstig tid av konstnärlig autofiktion så känner jag lite ångest vid tanken på att jag breder ut min självbiografi på denhär scenen.

Att han ändå gör det, har med materialet att göra.

En pjäs som ett sorgearbete

Vi är bara mänskor är ett sorgearbete som länge bar arbetsnamnet Requiem. Det är kanske också ett försoningsarbete. Ett bokslut, åtminstone när det gäller Groths grävande i sin egen familjs historia.

Men det här med bokslut ska vi återkomma till, tillsammans med vilka överraskningar han hittade om sin föräldrar när han researchade för pjäsen.

I stället börjar vi här och nu.

Svenska teatterin ohjaaja Joakim Groth työssään.
Joakim Groth regisserar på Svenska Teaterns stora scen. Svenska teatterin ohjaaja Joakim Groth työssään. Bild: Janne Lindroos / Yle Svenska Teatern,skådespel,teaterhus,Joakim Groth,teaterkonst,teaterregissörer,skådespelare

Att stiga in i hans teatervärld är på många sätt som att förflytta sig bakåt i tiden.

Före millennieskiftet följde jag med otaliga av hans repetitioner, då han var Svenskfinlands mest omtalade och kritikerrosade nya regissör och dramatiker.

Men fast det är närmare 20 år sedan senast känns allt igen – hans närmast försynta och ändå tydliga regigrepp som låter skådespelaren vara en del av tankeprocessen. Och hans teater, den dialogstyrda skådespelarcentrerade teatern där videoprojiceringar skulle kännas ovanligt påklistrade.

Vi befinner oss långt från 2000-talets postdramatiska teatervåg.

- Jag älskar dialog, och det gör att jag aldrig kan bli någon riktig postdramatiker. När två människor sitter och pratar med varandra, det är på något sätt för mig teaterns essens.

Fyra saker om Joakim Groth

1985: Första framgång med den nybildade gruppen Teater Mars, Becketts I väntan på Godot, med Marcus Groth, Joachim Wigelius och Christian Lindblad i rollerna. Teater Mars hade grundats för att (från en intervju 1985) ”vi vill välja de arbetsformer och de arbetsvillkor som vi vill jobba under, och vi ser inte att vi har möjlighet att göra det på någon institution”.

1995: Superåret då regierna av både Tjechovs Tre Systrar och Härlig är Jorden uppmärksammas också i Sverige. Aftonbladet kallar Härlig är jorden för ”en bedrift i klass med Woody Allen”, och Dagens Nyheter skriver ”pjäsen vars fyra timmar känns som fyrtio minuter”.

Sverige: Joakims födelseland, dit han gärna återvände som regissör. Efter superåret 95 får han också några chanser, bland annat med Tjechovs Måsen på Stockholms stadsteater (1997). Men han trivs bättre i den finländska teaterkulturen, ”Sverige är i högre grad ett trygghetssamhälle och människors förmåga att uthärda otrygghet är mindre” konstaterade han i programmet Scensamtal (2004). ”För att skapa tryggheten måste man regissera noggrannare i Sverige, men jag föredrar föreställningar där det finns en ganska stor improvisatorisk frihet i de olika situationerna”.

Ville bli författare: Han skulle egentligen inte alls bli regissör. Han skulle bli författare, studerade litteraturhistoria och när det sedan ändå blev teater kände han att det var för sent att utbilda sig till regissör. ”Den krassa orsaken är att min begåvning passar bättre för teater” (Scensamtal, 2004). ”När jag skrev dramatik märkte jag snabbt att det är självklart för mig att tänka i situationer och i repliker. Och att regissera är ett trevligare sätt att skapa än att sitta ensam med sin roman”.

"Vissa drag hos mina föräldrar överraskade mig"

Vi är bara mänskor är resultatet av Joakim Groths djupdykning i den egna familjehistorien, som rymmer flera tragiska händelser.

En är typisk för Finland; det andra världskriget som färgade flera generationers liv rött och svart, en blodig sorg och mycket förträngd ångest.

En annan är hur Joakim och lillebrodern Marcus Groth blev föräldralösa i tonåren. Först dog mamman i cancer, två år senare tog pappan sitt liv, sedan dog fastern som hade tagit hand om de föräldralösa barnen.

När du sökte fram all information om dina föräldrar som du bara kunde komma över, var det då något som överraskade dig?

- Ja, vissa drag hos mina föräldrar. Att min mamma i sina dagböcker framstår som en så flirtig och självsäker person i sin ungdom, det hade jag verkligen inte väntat mig. Eller att min pappa emellanåt hade ett så löst förhållande till moral vad gäller att hålla löften både i arbete och kärlek.

- Så ja, de var kanske lite mera mänskliga än vad jag visste.

Svenska teatterin lavalla näyttelijöitä.
Nina Hukkinen som mamman, Dennis Nylund som sonen Joakim som ung. Svenska teatterin lavalla näyttelijöitä. Bild: Janne Lindroos / Yle Svenska Teatern,skådespel,teaterhus,Joakim Groth,teaterkonst,teaterregissörer,Riko Eklundh,skådespelare,Nina Hukkinen

Det riktigt nya var ändå det han ramlade över när han noggrannare än tidigare läste igenom brev från 1940-talet, då pappan som tysk medborgare tjänstgjorde i den tyska armén.

- Det var först då som jag förstod att han hade varit i Hamburg under de fruktansvärda bombningarna 1943 som förvandlade staden till ett enormt eldhav och 40.000 människor dog.

Hamburg-bombningarna, som idag inte alls är lika omtalade som Dresden-bombningarna 1945, även om förstörelsen var lika total och antalet dödsoffer högre än i Dresden.

- Det var ju aldrig min upplevelse att kriget hade påverkat honom eller ens varit en viktig upplevelse, men det måste det ju ha varit. Och hans krig slutade med att han i praktiken deserterade från den tyska armén.

- Så nog hade han varit med om saker. Men dem höll han alltid inom sig.

Härlig är jorden, 25 år senare

Vi är bara mänskor är en pjäs som väntat i 25 år på att bli till.

Då var det 1995, och Joakim Groth skulle för första gången regera över en stor scen tillsammans med en stor ensemble.

Tio år tidigare hade hans uppsättning av Becketts I väntan på Godot, produktionen som födde gruppen Teater Mars, blivit en kultuppsättning för en smal teaterkrets.

Scen ur uppsättningen av I väntan på Godot, 1985.
Marcus Groth (sittande) och Christian Lindblad i I väntan på Godot, 1985. Scen ur uppsättningen av I väntan på Godot, 1985. Bild: Teater Mars. I väntan på Godot

Men 1995 slog han igenom för en bred publik.

Först kom en uppsättning av Tjechovs Tre Systrar, en älskad version där han lät skådespelarna inleda i vardagskläder, som sig själva, för att sedan småningom elegant gräva sig allt djupare in i Tjechovs kärlekssorger och existentiella grubblande.

NIna Hukkinen som Irina i Tre Systrar 1995.
Nina Hukkinen som Irina i Tre Systrar, 1995. NIna Hukkinen som Irina i Tre Systrar 1995. Bild: Peter Sandberg. Nina Hukkinen,Tre systrar
Max Bremer som Kulygin i Tre Systrar på Svenska Teatern 1995.
Marcus Groth och Max Bremer i Tre Systrar, 1995. Max Bremer som Kulygin i Tre Systrar på Svenska Teatern 1995. Bild: Peter Sandberg. Max Bremer,Tre systrar

Men det var några månader senare som han prickade helt rätt; Härlig är jorden, en tragikomedi fylld med hög igenkänningsfaktor.

Det var efterkrigstid, komplicerade relationer mellan föräldrar och en helt ny ungdomskultur, och den nya generationens desperata jakt på ett eget liv. Allt inramat av Helsingfors och en värld som var så bekant för sin publik.

Jag minns själv hur jag för första gången på en teaterscen såg en historia som jag så helt kunde identifiera mig med. Det var stort, så stort att jag ännu idag känner att det är synd att en teaterföreställning lever enbart i stunden, i sitt här och nu.

Scen ur föreställningen Härlig är jorden.
Niklas Häggblom, Hellen Willberg och Sam Huber i Härlig är jorden, 1995. Scen ur föreställningen Härlig är jorden. Bild: Stefan Bremer. Joakim Groth,härlig är jorden
Scen ur föreställningen Härlig är jorden.
Scen ur Härlig är jorden, 1995. Marika Parkkomäki (längst framme) och Nina Hukkinen (t.h.) medverkar också i Vi är bara mänskor. Scen ur föreställningen Härlig är jorden. Bild: Stefan Bremer. rabbe smedlund

Så slänger jag fram tanken hur spännande det skulle vara att ha Härlig är jorden och Vi är bara mänskor snurrande parallellt på repertoaren.

- Ja det kunde vara intressant. Samtidigt så har jag på basen av alla brev och kort jag fick efteråt insett att Härlig är jorden handlade om att se och ge plats åt en generation som hade genomgått kriget, att ge dem erkänsla och ställa dem på en stor nationell arena. Och det har förändrats. De människorna finns till stor del inte kvar längre.

Då 1995 kallade du Härlig är jorden för ”ganska självbiografisk”. Att du nu behandlar delvis samma tematik uttalat autofiktivt, har det med ålder att göra? Att du som yngre medvetet ville ha mera distans till materialet?

- Jag vet inte om jag ville, men det var inte så intressant för mig då. När man blir äldre blir man på ett annat sätt intresserad av sina föräldrar och deras liv och förflutna, oftast alldeles för sent när det inte längre finns människor kvar som man kan intervjua.

- Men det handlar också om tiden. Då hade det varit konstigt om föräldrarna hett Gunnar och Maria och haft en son som hett Joakim, men nu har det länge varit naturligt att använda sig av självbiografiskt material i konst. Så nu är det inte konstigt längre.

regissören Joakim Groth på ett foto från 1995.
Joakim Groth 1995. regissören Joakim Groth på ett foto från 1995. Bild: Svenska Teatern Joakim Groth

Efter millennieskiftet kom 80-talisterna

Ända fram till millennieskiftet gick Joakim Groth i bräschen för en ny teatergeneration, men förr eller senare kommer nya generationer med en ny syn på hur teatern kunde och borde se ut. Och då väcks frågan hur det känns när de hävdar att det man själv ser som teaterns essens bara är tråkigt?

- De som säger så är alltid ett avantgarde, och de kan ju ha rätt i det de säger. Men teatern är, tycker jag, ändå ett ganska segt medium där traditionerna alltid släpar med, som ett alternativ.

I det sammanhanget är Joakim Groth förstås ett specialfall, eftersom han fortfarande besitter en alldeles speciell position inom finlandssvensk teater.

Det är bara någon månad sedan han satte upp en pjäs på Lilla Teatern, den sympatiska vackert genomförda Faktiska händelser. Samtidigt hör han till få finlandssvenska dramatiker som kan få en nyskriven pjäs spelad på en stor scen – nu dessutom med en riktigt stor ensemble. Det är mycket ovanligt.

Sex skådespelare i vinterrockar står och sitter på en teaterscen.
Scen ur Faktiska Händelser på Lilla Teatern. Sex skådespelare i vinterrockar står och sitter på en teaterscen. Bild: Robert Seger Lilla Teatern, Helsingfors,Joakim Groth,Faktiska Händelser

Därför är hans fortsättning på svaret kanske oväntat, att han ändå känner det som om han skuffats mot marginalen.

- Jag ser helt klart att det fanns en period på 1980- och 90-talen när det var min generation som dominerade teatern, och det gäller inte bara regissörer och skådespelare utan också kritiker och publik. Och att det sedan efter millennieskiftet blev 80-talisternas tid.

- Man känner igen sin värld, och jag börjar vara i den åldern nu att de som känner igen sin värld i det jag gör börjar vara på väg ut ur livet och kulturen.

- Så att... det finns det där naturliga kretsloppet. När man kommer till 60-årsåldern så är man inte på samma sätt intressant som när man är 30-40.

Så har det kanske alltid varit, men när man själv råkar ut för det...

- Ja då känns det ändå lite överraskande.

Och den känslan är Joakim Groth inte ensam om. Precis detsamma konstaterade också en annan finlandssvensk regimästare, Ralf Långbacka, i sin biografi.

Ett avsked, eller ändå inte?

Det börjar vara dags att avsluta intervjun, och då är det rätt läge att ta upp frågan om Vi är bara mänskor faktiskt blir Groths teateravsked, sådär som Svenska Teaterns PR-material låtit antyda.

- Jag vet inte... Det kanske är mitt avsked till den episka teatern, och till min finlandssvenska familjeberättelse. Men annars var det kanske lite att ta i.

Men ett avsked från Svenska Teatern?

- Kanske inte ens det. Jag tror nog att jag kommer att göra en del produktioner ännu, kanske också här.

Hur gick det då till att det stod så i teaterns PR-material?

- Nå det var väl för att jag vid något tillfälle sa att det känns lite som ett avsked. Men det var mer som en emotionell suck som har att göra med att närma sig 70, i det här teaterklimatet. Jag tycker sedan en tid tillbaka att varje produktion jag gör är den sista.

Svenska teatterin lavalla näyttelijöitä.
Repetitionsscen ur uppsättningen som ändå knappast blir Joakim Groths sista. Svenska teatterin lavalla näyttelijöitä. Bild: Janne Lindroos / Yle Svenska Teatern,skådespel,teaterhus,Joakim Groth,teaterkonst,skådespelare

- Men, jo, man ska inte vara så otydlig. Sen såg jag att det gick ut som ”Joakim Groth gör sin sista pjäs”, och då var det så dags att säga att... njaa sådär precis tänkte jag nu inte.

Fantiserar om en pjäs som Ett Drömspel

När jag gjorde ett program till din 50-årsdag, sa du att du ännu har åtminstone två romaner och en handfull pjäser oskrivna. Hur skulle du formulera det idag, 16 år senare?

- Att jag kanske har en roman och en pjäs kvar, förutom en pjäs som redan ligger och väntar.

Är det något tema som du ännu upplever att du vill gräva i?

- Kanske inte ett specifikt tema, mera har det att göra med form.

- Jag fantiserar om en pjäs som mera är som en ström där inga scener eller tider är urskiljbara, utan allting rinner in och förbi och människor kommer och går. Lite som August Strindberg beskriver det i förordet till Ett Drömspel.

Vi är bara mänskor får sin urpremiär på Svenska Teaterns stora scen den 4e mars.

Läs också