Hoppa till huvudinnehåll

Kolumn: Längdskidåkningen gräver sin egen grav – Fis storhetsvansinne ledde till platt säsong

Bild av skidåkare med kommentarsstämpel med Christian Vuojärvi
Den knökfulla tävlingskalendern gynnar få skriver Chriso Vuojärvi. Bild av skidåkare med kommentarsstämpel med Christian Vuojärvi Bild: Urs Flueeler / EPA-EFE / All Over Press Christian Vuojärvi,längdskidåkning,skidåkare

Fyrtio världscuplopp på knappa fyra månader. Det är vansinne. Eller rättare sagt storhetsvansinne av internationella skidförbundet Fis, skriver Yle Sportens Chriso Vuojärvi.

Ingen vits att släta över det – vinterns världscupsäsong i längdskidåkning har varit platt och färglös.

Det verkar som att ingen inom Fis har hört att ”less is more” – mindre är mer. Den internationella tävlingskalendern är knökfull. Det är fullständigt omöjligt för åkarna att delta i samtliga lopp.

Nyss avslutade Ski Tour 2020 marknadsfördes som vinterns stora höjdpunkt vid sidan om Tour de Ski.

Trots det valde hela det tyska landslaget och Polens damer att stå över hela den svensknorska turnén. Fis marknadschef Jürg Capol må säga att det är en dålig signal av tyskarna men roten till det onda ser han då tittar i spegeln. Fyrtio världscuptävlingar på 114 dagar är på tok för många.

Det räcker att kasta ett getöga på världscupschemat för att ställa några uppenbara frågor:

  • Behöver Norge verkligen sju världscuptävlingar?
  • Behöver Sverige och Finland fem?
  • Är det nödvändigt att arrangera världscuplopp veckoslutet före och efter Tour de Ski?
  • Är det över huvud taget nödvändigt med lagtävlingar i världscupen?

Nej, nej, nej och nej.

Det är ju inte ens så att en världscuphelg i Norge är en given publiksuccé. Det har varit glest med folk exempelvis i samband med tävlingarna i Lillehammer de senaste åren. Liksom förra veckan i Meråker.

Gräsrötterna får ta smällen

Skiten rinner, som bekant, nedåt och gräsrötterna hör till dem som lider av Fis megalomani. Ingen ska klandra Iivo eller Kerttu Niskanen för att de inte ställde upp i finska cupen i Vanda eller FM i Vörå i år.

Men det är givetvis synd för både publiken och för åkare som håller nationell nivå att de bara får se Finlands superstjärnor via tv-apparaterna.

Och toppåkarna själva skulle vara värda nåt annat än ett konstant korstryck mellan världscuplopp, nationella tävlingar, träningar och vila.

Alltför ofta har alltför många av dem endera avstått från tävlingar eller inte kunnat göra sig rättvisa på grund av att de har varit krassliga.

Med handen på hjärtat – hur många glansfulla tävlingar har vintern bjudit på? Ruka, Davos och Oberstdorf sticker ut. Men det är inte nog. Inte ens nära på.

Den här mästerskapsfria vintern var en chans för längdskidåkningen att bjuda den stora publiken på en genomtänkt dos av högklassiga tävlingshelger. I stället blev det ett självmål.

Och känner jag Fis rätt så är det väldigt lite som talar för att man kommer att ta sitt förnuft till fånga inför de kommande säsongerna heller.

Läs också