Hoppa till huvudinnehåll

“Man kan inte hålla på med cheerleading om man är rädd att skada sig”

Världsmästaren Tuuve Häkkinen måste lita på att lagkamraterna fångar henne.

Ett år efter Finlands historiska VM-guld i cheerleading bröt finlandssvenska Tuuve Häkkinen två ben i handen och drömmen om att tävla om en andra titel dog. En del pekar ut cheerleading som den farligaste kvinnodominerade sporten. Häkkinen håller inte med – även om närheten till skadorna till och med påverkat hennes yrkesval.

Tuuve Häkkinen älskar cheerleading och sina lagkamrater i finländska mästarlaget HAC Elite. Träningslokalen i Kånala i Helsingfors känns som ett hem.

Laget har vunnit FM-guld sex år i följd, Häkkinen har varit med de senaste fem.

Den största höjdpunkten och den djupaste dalen i karriären har hon ändå upplevt i landslaget.

För två år sen var Häkkinen med om att vinna ett historiskt VM-guld. Det var första gången i grenens historia som guldet i klassen All Girl Premier gick till någon annan än värdnationen USA.

Cheerleadinglandslaget på läger, tittar på videoupptagining av sitt program.
Under våren övar landslaget sitt nya program. Om och om igen. Cheerleadinglandslaget på läger, tittar på videoupptagining av sitt program. Bild: Yle / Marianne Nyman cheerleading,cheerleadinglandslaget

Finlands landslag deltar i endast en tävling per år, VM som alltid går i Orlando i slutet av april. Från augusti till april förbereder sig landslaget för sitt två och en halv minut långa tävlingsframträdande.

I fjol skadade Tuuve Häkkinen handen bara en månad före VM och månader av intensiv träning gick till spillo.

Se Sportlivs minidokumentär om Tuuve Häkkinen, världsmästare i en av Finlands snabbast växande sporter:

Inte bara pompoms

I många länder betraktas cheerleading fortfarande inte som riktig idrott. Trots att grenen med sina pyramider, stunts och akrobatik uppfyller alla de krav man kan tänkas ställa på en tävlingssport.

I Finland har cheerleadingen haft ett eget grenförbund i 25 år och grenen växer stadigt. Det finns i dag 54 föreningar i Finland och i dem totalt cirka 14 000 utövare. Den yngsta tävlingsklassen är för 7–13-åringar.

Tuuve Häkkinen började då hon var tretton.

– Innan jag började med cheerleading hade jag hållit på med konståkning i nästan tio år. Jag följde en bloggare som höll på med cheerleading och såg videor på Youtube och tyckte det såg coolt ut.

Häkkinen frågade sina föräldrar om hon kunde få börja, men som de flesta andra hade de ingen aning om vad grenen gick ut på.

– I dag vet folk redan rätt väl vad sporten cheerleading är. Det händer allt mer sällan att någon tror att jag är med i en hejarklack som uppträder på ishockeymatcher.

Cheerleadinglandslaget tränar bygg.
Cheerleadinglandslaget tränar bygg. Bild: Yle / Marianne Nyman cheerleading,tuuve häkkinen

Tuuve Häkkinen fastnade för grenen direkt, och eftersom hon är liten och lätt blev hon en ”flyer”. Det innebär att hon kastas upp i luften för att göra olika trick och sedan fångas av sina lyftare.

– Jag älskar att bli kastad upp i luften, men man hinner inte uppleva så mycket medan man flyger. Mest tänker man på hur man landar. Jag vill komma ner på ett sådant sätt att lyftarna faktiskt får fast mig. Det är faktiskt också på mitt eget ansvar att jag inte ramlar i golvet.

Hur farligt är cheerleading egentligen?

Då man följer Häkkinens och hennes lagkamraters träning ser vissa av rörelserna onekligen rätt skrämmande ut för en utomstående. Men för utövarna själva känns grenen inte farlig.

"Grunden i hela sporten är att man litar på varandra och att man litar på att man tar fast den som flyger. Man går ju inte genast till de svåra lyften, utan övar först att ta fast, och sen när man litar på alla kan man göra svårare saker."

-Tuuve Häkkinen

Då forskare jämfört cheerleading med andra sporter som kvinnor håller på med har slutresultatet varierat.

Det finns forskning som visar att cheerleading är den klart farligaste sporten på grund av risken för huvudskador eller andra skador som kan leda till livslånga men. Andra undersökningar hävdar att skadefrekvensen ligger på samma nivå som i andra lagsporter, som bollsporterna.

Faktum är ändå att ju mer svårighetsgraden i tävlingsprogrammen ökat, desto fler har skadorna blivit.

Enligt en webbenkät riktad till finländska tävlingscheerleaders som gjordes ifjol, hade 77 procent av utövarna drabbats av åtminstone en skada under året.

– Jag tycker själv inte att cheerleading är farligt om man gör det rätt och har rätt attityd då man tränar, säger landslagstränaren Maria Wahlroos som själv är läkare till utbildningen.

Landslagstränaren i cheerleading Maria Wahlroos.
Landslagstränaren Maria Wahlroos. Landslagstränaren i cheerleading Maria Wahlroos. Bild: Yle / Marianne Nyman cheerleading,Finlands landslag,landslagstränare

På toppnivå, där både farten och kasten är höga, kan ett misstag i utförandet leda till skador, till och med frakturer, men mest handlar det om försträckningar. Mest utsatta är fingrar och vrister.

– Vi måste jobba med den attityden att varje skada är onödig, men vi kommer knappast helt ifrån skadorna då det ändå handlar om en kontaktsport. När skador sker går vi igenom vad som hände för att se om den kunde ha undvikits och vad vi kunde ha gjort bättre, säger Wahlroos.

Som 13-årig konståkare hade Tuuve Häkkinen redan drabbats av ryggproblem, vilket är rätt vanligt för konståkare i växande ålder. I cheerleadingen hade hon bara haft problem med ett ligament i vristen och en sena i axeln innan karriärens hittills största motgång våren 2019.

“Säg nu! Säg nu vem som vinner!”

Ett år tidigare hade Tuuve Häkkinen i sin andra VM-tävling varit med om att göra historia.
Efter att Finland vunnit silver två år i följd, 2016 och 2017, var målet 2018 att vinna guld – som första icke-amerikanska lag.

– Innan programmet tänkte vi att vi gör allt vi kan, och att vi ska vinna. Vi gjorde vårt bästa, men när vi väntade på prisutdelningen vågade vi inte riktigt tänka på seger. Pessimisten i oss sa att vi nog inte kommer att vinna i år heller.

Tuuve Häkkinen minns stunden som i går. Det stod klart att Sverige vunnit brons, men guldets och silvrets öde var ännu oklart.

– Då speakern sa “vi har två bra lag här, USA och Finland – Finland och USA”, tänkte jag bara säg nu! Säg nu vem som vinner! Och när han sa att silvret går till USA tittade alla upp och tänkte va, hände det på riktigt nu?

Skip Instagram post

Efter det historiska guldet märkte grenfolket av ett större intresse bland allmänheten. Samtidigt som det gav en större tillit och tro på att Finland faktiskt kan vara bäst i världen.

– Det kändes som en vändpunkt. Innan det var det många som tänkte att det inte går att vinna, att USA kommer att vara världsmästare för evigt, säger Häkkinen med ett skratt.

Slog sig på lagkamrat

Följande år i landslaget började bra, men en månad före VM var olyckan framme.

I ett lyft där Häkkinen hoppar bakåt slog hon handen i en av sina lyftare.

– Det gjorde lite ont och då jag tittade på mina fingrar såg jag att de hade vridits och var lite sneda. Men sånt har hänt förr, så jag var inte orolig.

Cheerleadingskjorta med VM-motiv.
Häkkinens skada inträffade då landslaget för första gången skulle visa upp sitt VM-program för utomstående. Cheerleadingskjorta med VM-motiv. Bild: Yle / Marianne Nyman cheerleading,cheerleadinglandslaget

Häkkinen visade ändå handen för landslagstränaren och läkaren Maria Wahlroos som skickade iväg adepten på röntgen.

Det visade sig att två ben var brutna och att handen måste opereras.

– Jag trodde själv inte att det skulle vara något allvarligt, så då sanningen gick upp för mig kändes det väldigt hemskt. Jag började gråta och ville inte acceptera att jag skulle missa VM.

Till slut var Häkkinen inte borta i mer än två månader, det var bara tajmningen som var olycklig.

Eftersom landslaget bara gör ett tävlingsframträdande per år, gick hela vinterns och vårens landslagsträning mer eller mindre till spillo.

Kom undan med ett ärr på handen

Då Sportliv träffar Tuuve Häkkinen är landslaget redan på god väg mot årets VM.

I cheerleading tävlar man oftast även på VM-nivå med sitt klubblag, men sedan några år tillbaka har Finland ett damlandslag i cheer, i år med idrottare från fyra olika föreningar.

Förberedelserna inför årets tävlingar började i augusti och innan VM i Orlando i slutet av april arrangeras sju landslagsläger där det nya tävlingsprogrammet körs in.

– Det blev som tur inga rädslor för mig efter skadan. Rörelsen i vilken olyckan skedde är väldigt vanlig och vi måste göra den varje dag på träningarna, så jag skulle inte kunna hålla på med sporten om det skulle ha blivit en rädsla kvar. Det gällde bara att börja göra det på nytt.

Det enda som blivit kvar är ett ärr på handen.

Cheerleadern Tuuve Häkkinens opererade hand.
Cheerleadern Tuuve Häkkinens opererade hand. Bild: Yle hand,benbrott,tuuve häkkinen

Litar ibland mer på lagkamraterna än på sig själv

Enligt landslagstränaren Maria Wahlroos förekommer det att idrottare har rädslor, även om det är ganska sällsynt. Och oftast beror de på att man misslyckats i en rörelse, inte på en skada.

Tuuve Häkkinen håller med.

– När jag upplever rädsla på träningarna handlar det mer om att jag inte litar på mig själv i någon rörelse. Det behöver inte ens vara något nytt som jag försöker mig på, utan snarare då jag upplever att jag inte är tillräckligt bra när jag gör vissa grejer som jag vet är svåra för mig.

Rent konkret handlar det om kast där hon ska göra volter med skruv. Då känner hon att ansvaret för att det lyckas ligger på henne, vilket föder en viss rädsla.

– Då man är medveten om det kan man också komma över det lättare. Man får bara acceptera att det här är något som jag är lite rädd för och där jag inte litar på mig själv till hundra procent, men det gäller bara att göra. Annars kommer man aldrig över det.

Med klubblaget träffar Häkkinen en mental tränare varannan vecka. Samtalen handlar om allt från rädslor och självtillit till hur man behandlar sina lagkamrater och kommunikationen mellan tränare och idrottare.

Sporten påverkat yrkesvalet

Samtidigt som landslaget förbereder sig för VM i april, förbereder sig klubblaget för EM i juli. Två olika program, två olika konstellationer.

Det är lätt att gissa att Tuuve Häkkinens liv i huvudsak kretsar kring två saker, cheerleadingen och studierna.

"Helt säkert har det påverkat att jag kommit i kontakt med olika skador och sett vad som kan hända med ben och ligament. Jag har blivit intresserad att veta vad som egentligen händer och varför det gör ont då något vrids."

-Tuuve Häkkinen

I höstas inledde 20-åringen studier i medicin vid Helsingfors universitet.

– Jag tycker det är jätteintressant med människans anatomi och hur jag kan koppla det till sånt jag själv håller på med på träningarna. Att jag faktiskt känner till muskler och ben, och kanske förstår lite bättre vad som händer i kroppen.

Se Sportlivs minidokumentär om Tuuve Häkkinen: