Hoppa till huvudinnehåll

Jonas Jungar: Hysteri eller informationsförmedling - coronaviruset prövar också journalistiken

Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle
Mycket handlar om ordval, formuleringar och rubricering. Och viktigast av allt: om saklig, verifierad och sanningsenlig information. Det konstaterar Jonas Jungar apropå coronaviruset och ansvarsfull journalistik. Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle Bild: Yle Svenska Yle,jonas jungar

“Det lär vara svårt att få tag på ansiktsmasker också i Finland”, hörde jag någon säga häromdagen. Någon hade läst/hört/sett det någonstans. Detaljerna var lite luddiga, men det kunde väl stämma tänkte jag och googlade.

Och mycket riktigt - partihandlarna vittnade faktiskt redan för en tid sedan om en brist på just ansiktsmasker på grund av den rädsla som gripit tag om jordklotet i och med coronavirusets framfart.

Men är tillgången till ansiktsmasker i Finland en relevant fråga att rapportera om? Bidrar det till någon större förståelse för det som sker? Eller blir det bara en i raden av rapporter som flimrar förbi på våra skärmar och späder på en tilltagande oro?

Det finns en seglivad uppfattning om att medierna försöker styra vad folk ska tycka. Det är mycket sällan så. Däremot är det ofta journalisterna som styr vad folk pratar om, vilket är en annan sak.

Vår oro för coronaviruset står åtminstone delvis i direkt relation till hur mycket publicitet som ges åt frågan. Just därför är coronaviruset på allas läppar nu.

Det betyder också att en alltför omfattande rapportering kan förvärra läget, även om den rapporteringen i sig vore hur saklig och korrekt som helst. Fyller viruset hela det offentliga rummet så gör redan själva volymen att frågan får enorma proportioner. Den sammantagna effekten blir massiv då alla medier blåser på med vinkling efter vinkling på samma tematik.

Vår oro för coronaviruset står åtminstone delvis i direkt relation till hur mycket publicitet som ges åt frågan

Det gäller i synnerhet i dagens övermättade nyhetslandskap, där vi konstant matas med information från tusen olika strutar.

Våra Facebookflöden gör inte saken bättre. FB:s algoritmer lyfter som bekant fram det som väcker mest känslor, vilket gör att vi ser mera dramatik och sensation än sans och förnuft.

Men var går gränsen för “för mycket” rapportering? Vad exakt är lagom i sammanhanget? Vad är att piska upp hysteri och vad är att svara på folks genuina behov av information och förståelse för det som sker?

Vår publikanalytik visar nämligen att suget efter information är närmast gränslöst. Våra artiklar om coronan drar enorma mängder med trafik. Folk vill verkligen veta mera.

Punkt nummer 1 i Journalistreglerna säger att journalisterna i första hand “är ansvariga inför sina läsare, lyssnare och tittare” och att “dessa har rätt att få veta vad som händer i samhället”.

Med tanke på de potentiella konsekvenserna av en pandemi av något slag (både globalt och lokalt) skulle vi alltså svika vårt publiklöfte om vi inte rapporterade på bred front om det som sker.

Vad exakt är lagom mycket rapportering?

Hur man rapporterar - balansgången mellan hysteri och ansvarsfull informationsförmedling - är däremot en kvistigare fråga.

Så hur resonerar vi på Svenska Yle?

Mycket handlar om nyanser och prioriteringar. Om ordval och formuleringar. Om rubricering. Om tilltal och ton. Och viktigast av allt: om saklig, verifierad och sanningsenlig information.

Det betyder att vi fäster stor vikt vid uttryckligen de finländska myndigheternas bedömning av läget. De kan ändå förväntas ha den bästa bilden gällande just Finland och hur vi bäst hanterar situationen här.

T.ex. lade vi med avsikt in THL:s lugnande besked redan i rubriken på nyhetsartikeln då det första fallet uppdagades i Finland. Det var för att genast ge den nödvändiga balansen: jo, det var uppseendeväckande, men det fanns samtidigt inga skäl till överdriven oro.

Vi fäster stor vikt vid uttryckligen de finländska myndigheternas bedömning av läget

Lika viktigt som det är att rapportera om nya smittofall (som trots allt har ett självklart nyhetsvärde), lika viktigt är det att peka på det faktum att våra myndigheter har en bra situationsbild, ett omfattande internationellt kontaktnätverk och framförallt en god beredskap.

Litar vi då blint på de finländska myndigheterna? Borde inte journalisterna vara kritiska mot dem också? Visst, men än så länge har vi inte haft anledning att betvivla deras professionalism i frågan. Och tids nog finns säkert skäl att granska också deras agerande, precis som vi granskar övriga sektorer i samhället.

Men det sprids för tillfället sanslösa mängder med direkt falska eller vilseledande uppgifter om coronaviruset vilket är ett betydligt större bekymmer.

Rädslan skapar en grogrund för allehanda konspirationsteorier och vilda påståenden som snabbt börjar leva sina egna liv.

I ett sådant uppskruvat läge är det inte naivt att lita på den finländska expertisen, det ter sig tvärtom som det mest förnuftiga och ansvarsfulla vi kan göra.

Inte minst uppfyller det allra bäst ett annat centralt krav i Journalistreglerna: “Journalisters plikt är att sträva efter en sanningsenlig informationsförmedling.”

Skribenten är chef för kvalitetskontroll och publikdialog vid Svenska Yle.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes