Hoppa till huvudinnehåll

NHL-kolumnen: Är Kasperi Kapanen dömd till en statistroll i skuggan av Torontos affischpojkar? Skridskoraketen med vinnarskallen förtjänar att behandlas bättre

Hockeyspelare.
Vilken blir Kasperi Kapanens roll i Toronto? Hockeyspelare. NHL,Kasperi Kapanen

Nummer 24 i Toronto Maple Leafs hör till den exklusiva skaran spelare som får motståndarna att se ut som saltstatyer när han accelererar. Dessutom har Kapanen den få unnade egenskapen att älska lägen när trycket är som störst. Kyliga mål i boxplay och förlängningar och blixtsnabba spelvändningar är Kapanens varumärken. Men i Leafs ”pojkband” skuffas han till backupkören.

Typisk sekvens i en Toronto Maple Leafs match:
Kasperi Kapanen snappar upp en puck i den egna försvarszonen, ger en snabb kort passning till närmaste Leafs-spelare och sätter själv iväg längs kanten som en accelererande Ferrari. Kapanen tar emot en returpassning i neutral zon och bara svischar förbi forecheckarna mot anfallsblå.

Väl inne i anfallszon gör han bort följande motståndare med att slå bromsen i botten och tvärvända. Sekvensen avslutas med att Kapanen skapar en målchans genom en passning till en kedjekompis – som har tid och utrymme tack vare Kapanen – eller genom ett skott.

Resultatet brukar bli en tekning i anfallszon. Den ser Kapanen från avbytarbåset, eftersom hans roll i Leafs närmast är att se till att följande tekning sker långt borta från målet som Frederik Andersen vaktar.

En frustrerad spelare

Beskrivningen är kanske något färgad av att skribenten gillar skarpt Kasperi Kapanens uppsidor som hockeyspelare, men själva grundbudskapet är obestridligt: Kapanen har kapacitet till så mycket mer än vad han tillåts göra i Toronto Maple Leafs är för tillfället.

Kapanens tydligt frustrerade kommentarer under de senaste veckorna säger det mesta. Han har bland annat konstaterat att han inte hör till dem som det förväntas mål av. Han skall bara spela enkelt och jobba hårt.

Att Kapanen levererat flest tacklingar den här säsongen av alla Leafs-forwards som för närvarande representerar laget är ett tecken på den arbetsmoral som han visar. Däremot är de två gångerna på en vecka som Kapanen fällt handskarna ett tydligt utlopp för att han är frustrerad.

Inte att undra på. Förutom att han förpassats till en stödroll, så fick han precis som ifjol dagligen i flera veckor höra och läsa om hur han är en spelare som Leafs borde trejda bort innan transferfönstret stängs.

Den här säsongen tippar jag att Kapanen gärna också hade bytt till ett lag där han skulle spela en offensiv nyckelroll.

Hur är det med effektiviteten?

Man kan såklart kolla på Kapanens poäng, 20+24 på 78 matcher förra säsongen och 12+23 på 63 matcher den här säsongen (27 februari) och konstatera att de inte imponerar. Han har ju ändå fått spela under varierande perioder i de två toppkedjorna.

Då är det skäl att minnas hur Kapanens roll, speciellt tillsammans med Matthews, alltid har varit att på ett eller annat sätt skapa tid, chanser och utrymme för Torontos franchise-spelare.

Åtminstone undertecknad tvivlar inte på att Kapanen kan ta steget till en spelare som regelbundet gör 30+ mål och 70+ poäng. Han har ett vasst och överraskande skott, han skapar mängder med chanser för sina medspelare och är både frän och snabb runt buren.

Dessutom är Kapanen mycket bra utan puck. Han forecheckar och backcheckar ettrigt, vänder spelet och är inarbetad som boxplay-spelare.

Så egentligen är Kasperi Kapanen redo för mer än bara en offensiv nyckelroll.

I Maple Leafs lär det förbli en dröm.

Toronto har ett stort problem i Auston Matthews

Enligt Steve Simmons som skriver för Toronto Sun, meddelade stjärncentern Auston Matthews efter förra säsongen att han inte vill ha Kasperi Kapanen i sin kedja (Toronto Sun, 6 juli 2019).

Att Matthews som är hela organisationens viktigaste pjäs i den ringa åldern av 22 år bryter ner sammanhållningen i en ung kärngrupp exemplifierar problemen som Leafs brottas med. Matthews borde vara kittet och ledaren i stil med Wayne Gretzky i Edmonton.

Draftettan från 2016 är en av världens bästa målskyttar och en fantastisk offensiv virtuos. Men samtidigt är han på gränsen till värdelös i det för en center så viktiga spelet i den egna försvarszonen. Alltför ofta verkar det som att han förväntar sig att andra ska göra skitjobbet.

Den som kollade matchen mellan Toronto och Carolina förra helgen – matchen där ”zamboni-keepern” David Ayres stal showen – kunde med egna ögon se skillnaden på hur Sebastian Aho lever upp till sitt totalansvar i jämförelse med Matthews. Aldrig att Aho inte skulle bry sig.

Men Matthews lever gott. Förra sommaren serverades han på ett silverfat ett kontrakt som ger honom fullständigt vansinniga 11,6 miljoner dollar i årslön. Det tackade han för genom att senare under sommaren i fyllan fälla byxorna framför en kvinnlig säkerhetsvakt för att skymfa henne.

Och när Matthews en gång öppnade kassavalvet, så fick lagets andra unga 22-åriga superstjärna, Mitchell Marner, ett kontrakt värt 10,9 miljoner dollar per säsong.

Kapanen skrev också under sommaren ett nytt kontrakt som ger honom mycket trevliga 3,2 miljoner dollar i årslön. Det skulle säkert ha funnits cirka 2 miljoner till per år att få i ett annat lag, men han visade viljan att fortsätta i Leafs och insikten i hur mycket pengar han i alla fall tjänar.

Både Matthews och Marner var däremot tydliga i att jaget kommer före laget. Det gäller tydligen inte bara i löneförhandlingarna, utan även för vilka kedjekompisar som duger.

Och trots att det är omöjligt att försvara den sparkade coachen Mike Babcocks motbjudande metoder, så känns det inte speciellt långsökt att också coachen måste godkännas av knappt myndiga multimiljonärer. Lag med en sådan kultur är dömda till evigt kaos.

En annorlunda blåvit hockeyspelare

Kasperi Kapanen hör såklart till samma nya generation unga idrottsstjärnor som är betydligt mer självmedvetna än sina föregångare. Men i motsats till vad fallet är med till exempel Matthews så verkar Kapanen utvecklas som lagspelare hela tiden i rätt riktning.

Som junior hade den nu 23-årige Kapanen inte mycket till övers för att jobba hemåt med blodsmaken i munnen. Begåvad med fina gener, stödd av en miljonärpappa och närmast uppvuxen i NHL-omklädningsrum är Kasperi minsann inte den vanliga ödmjuka finländaren.

I dag är det därför på många sätt härligt att se Kasperi spela. Det har kommit klart fram att han i något skede beslöt sig för att lära sig av Babcocks enorma ishockeykunnande och låta de verbala trakasserierna passera genom öronen med en axelryckning.

Kapanen har faktiskt i efterhand hyllat sin forna coachs kunnande, trots att Babcock minsann inte alltid behandlade finländaren med silkesvantar, eller på något sätt rättvist.

Så tänker en hungrig vinnartyp: påverkar det man kan påverka och gör det bästa av situationen.

Pappas spelnummer förpliktar

Kasperi håller som spelare på att bli sin fars son, vilket är fint att se. Sami var en fantastisk kämpe vars spelmoral och inställning höll högsta möjliga nivå, i varje byte. Mer och mer är sonen på samma sätt involverad i spelets flöde hela tiden.

Det som däremot inte är lika kul att vittna är hur Kasperi i Leafs håller på att tvingas in i rollen som en lägre kedjornas s.k. energispelare – det vill säga göra det som beskrivs i början av texten.

Kasperi Kapanen har en så enorm offensiv potential att han går till spillo i sin nuvarande roll. Här går tankarna till Joel Armia, som har berättat hur svårt det kan vara att på nytt plocka fram egenskaperna som ursprungligen tagit en till NHL.

Också ur den synvinkeln förpliktar pappa Samis nummer 24 på Kasperis Speltröja. Sami Kapanen var under sina bästa år en topp 3-forward i Carolina Hurricanes. Kasperi kan vara ännu bättre – i rätt klubb.

Åtminstone för tillfället verkar Leafs vara en närmast destruktiv omgivning.

Är Toronto Maple Leafs ett pojkband eller en seriös hockeyklubb?

Det är såklart fullt möjligt att Toronto spelar resten av grundserien på samma sätt som i matchen mot Tampa Bay för ett par dagar sedan och stormar till slutspelet med marginal. Så mycket talang finns det i laget att Leafs borde vara ett rätt så självklart playofflag.

Samtidigt är det på gränsen till omöjligt att se hur Leafs med nuvarande interna hierarki skulle kunna rubba tidigare nämnda Tampa eller Boston i en slutspelsserie. För tillfället påminner Toronto om ett omoget pojkband där prestationerna åker upp och ner som en tonårings humör.

Visst är det kyligt att sprätta pucken i mål med klubban mellan de egna benen, eller att skicka motståndarens tröga back på en kaffepaus med en snärtig ”toe drag”.

Det borde ändå kännas lika viktigt att äta upp utrymme, tid och vid behov fast pucken när tvättmaskinen går på högvarv i den egna försvarszonen och mjölksyran sprutar ur öronen. Handen upp den som anser att till exempel Matthews och William Nylander har den växeln i sitt spel.

Ishockey är fortfarande en sport där kampviljan och kombinationen av att anfalla och försvara avgör i det långa loppet.

Fört att Toronto Maple Leafs ska kunna spela en sådan hockey är det John Tavares, Zack Hyman och Jake Muzzin som resten av truppen borde följa och ta exempel av. Tavares har redan C-bokstaven på speltröjan, han borde visa tydligt att han är kapten också i praktiken.

I ett sådant Maple Leafs skulle nog också Kasperi Kapanen vara en nyckelspelare.

Tyvärr verkar den utvecklingen lika sannolik som att Auston Matthews och Mitch Marner gillar att bli påminda om vem som avgjorde JVM 2016.

Tack för att du läste.

Källor: hockey-referende.com, nhl.com, thehockeywriters.com, tsn.ca

Läs också

Nyligen publicerat - Sport