Hoppa till huvudinnehåll

Borgåregissören Klaus Härö om sin nya självbiografiska film: “Jag tror att pappa hade muttrat om uppmärksamheten, men ändå varit lite nöjd”

Klaus Härö sitter på en bänk och är glad
Klaus Härö är tacksam för att han fått göra den här filmen. Han hoppas att tittarna kan bli både berörda och roade. Klaus Härö sitter på en bänk och är glad Bild: Yle/ Fredrika Sundén Klaus Härö,regissörer,filmregissörer,porträtt

Borgåregissören Klaus Härös nya film har premiär den 6 mars. Livet efter döden är i grund och botten en självbiografisk berättelse, eftersom filmen skildrar Härös egen familj.

Den färdiga filmen är ändå en helt egen berättelse, med pappa Nisse och sonen Stefan i huvudrollerna. Karaktärerna i filmen är inte helt likadana som personerna i verkligheten.

- Det känns speciellt för mig att filmen är klar. Jag har väntat i över tjugo år och grunnat på om jag ska våga och kunna ta itu med filmen, säger Klaus Härö.

"Känns berättelsen viktig för mig?"

Far och son besöker en begravningsbyrå efter att mamman i huset dött. Det är dags att välja kista och urvalet är ändlöst. Den unge sonen i studieåldern är chockad över mammans bortgång och vill sörja och minnas. Pappan tycker att han sett hustruns cancer på nära håll och sörjt färdigt. Han vill komma undan alla praktiska arrangemang så fort som möjligt, vilket leder till att far och son har väldigt svårt att nå varandra.

Klaus Härös mamma dog i cancer när han bara var lite på tjugo år gammal.

Klaus Härö har funderat mycket på om folk är intresserade av den här personliga berättelsen.

Han har ändå försökt tänka på samma sätt som han gjort gällande sina tidigare filmprojekt.

- Jag har alltid fattat beslut enligt det om berättelsen känns viktig för mig. Om berättelsen känns viktig för mig finns det säkert någon annan den känns viktig för.

"Ska det vara smörgåsar eller smörgåstårta?"

För 1,5 år sedan tog Härö mod till sig, då han höll på att färdigställa arbetet med sin tidigare film Okänd mästare.

- Jag tänkte att nu har jag väntat i 25 år. Ska jag vänta i 25 år till, eller ska det bli av nu?

Då någon anhörig dör kan man reagera på olika sätt. Kanske vill man snabbt ta itu med allt praktiskt för att skingra tankarna, eller så skulle man hellre vilja sörja i lugn och ro.

Oberoende så måste man ganska snabbt börja ta itu med praktiska arrangemang som kistval och begravningsdatum.

Om det inte skulle vara så sorgligt, så skulle det nästan vara roligt

Klaus Härö var ung när hans mamma gick bort, och han blev lite av en medlare mellan olika släktingar och viljor.

Och det finns mycket man kan ha olika åsikter om, allt från antalet gäster på begravningen till blommor och om det ska serveras smörgåsar eller smörgåstårta.

- Jag var ung och visste inte riktigt vad som var rätt och fel, eller vad som förväntades i en sådan situation. Folk hade väldigt starka åsikter, och jag befann mig mitt i det där. Då tänkte jag att om det inte skulle vara så sorgligt, så skulle det nästan vara roligt.

Klaus Härö sitter på en bänk och tittar ut ur bilden
Klaus Härö har funderat mycket på hur olika människor relaterar till sorg. Klaus Härö sitter på en bänk och tittar ut ur bilden Bild: Yle/ Fredrika Sundén Klaus Härö,regissörer,filmregissörer,porträtt

"Jag tog fram texten men gav upp tanken"

Klaus Härö ser alltså en viss humor i hur olika vi människor relaterar till sorg och sörjande, vilket kommer fram i filmen.

Då hans mamma dog uppstod tanken att skriva ner sina minnen från den här tiden. Härö började skriva och har förvarat texten i nattduksbordslådan i nästan 25 års tid.

Sorgearbetet gjorde jag ändå för dryga 20 år sedan, men visst har det varit fint att minnas― Klaus Härö

Ungefär en gång per år tog han ut texten och tittade på den, skrattade lite och tänkte att det kanske blir något. Men så gav han upp tanken om och om igen.

- Till sist tänkte jag att jag har fått jobba med så fina manusförfattare. Mina sex tidigare filmer har varit en övning för att våga börja jobba med den här filmen.

Att jobba med projektet har inte rivit upp gamla känslor och minnen hos Härö.

- Jag skulle säga att det bara har varit roligt. Sorgearbetet gjorde jag ändå för dryga 20 år sedan, men visst har det varit fint att minnas.

"Vem skulle passa som Nisse?"

Karaktärerna i filmen är ändå inte exakt likadana som personerna i verkligheten. Texten började leva sitt eget liv då Härö tog itu med manuset.

- Jag har tagit något karaktärsdrag hos personerna och renodlat dem. Pappa var lite motsträvig och butter ibland, men jag har gjort Nisse i filmen till nästan enbart det. Och själv var jag inte så fredsam som filmens Stefan.

Peik Stenberg gör rollen som pappa Nisse, medan Martin Paul gör rollen som sonen Stefan. Nisses syster Elsa spelas av Lena Labart.

- Mina anteckningar från 25 år tillbaka var 50-60 sidor dialog, allt vad folk hade sagt. Humorn för mig finns mycket i de lokala dialekterna och i den vardagsnära svenskan.

Härö funderade länge på vem i Svenskfinland som skulle passa för rollen som buttra Nisse. Sås och Kopps Peik Stenberg med gitarren under armen var inte den första personen han kom att tänka på.

- Han hade ändå en roll i en tv-reklam jag gjorde för många år sedan, och då tänkte jag att han skulle kunna vara Nisse. Och jag är så glad, för han gör en fantastisk tolkning av mannen som bara inte vill visa sina känslor.

"Filmen väcker olika typer av känslor"

Då Härö har förhandsvisat Livet efter döden på finskt håll har åskådarna tyckt att filmen känns så finsk, även om den är på svenska. Många kan känna igen sig i den buttra mannen.

- Jag har varit förvånad över hur gripna folk har blivit av filmen, för jag har mer tänkt att den är humoristisk.

Det här är kanske ändå en språkfråga, tror Härö.

- De svenskspråkiga ser humorn mellan raderna och skakar på huvudet åt de omöjliga resonemangen, medan de finskspråkiga blir gripna av den övergripande berättelsen.

Jag har varit förvånad över hur gripna folk har blivit av filmen, för jag har mer tänkt att den är humoristisk― Klaus Härö

Klaus Härö hoppas att man både kan bli berörd och road av helheten, och konstaterar att det har känts som en gåva för honom att få göra filmen.

Det finns en del stereotypa bilder av finlandssvenskar, men i och med den här filmen kanske man inser att våra hem inte alltid är lika fina som i inredningstidningar.

- Och vi finlandssvenskar är inte heller alltid så bra på att uppmuntra varandra i alla lägen.

Klaus Härö
Klaus Härö vid huset och bilen som man ser mycket av i filmen. Klaus Härö Bild: Yle/ Ulrica Fagerström Klaus Härö

"Den gröna bilen är viktig i filmen"

Dessutom kör vi finlandssvenskar inte heller alltid omkring i nya och dyra bilar. I stället kanske vi kör omkring i en ärtgrön Toyota LiteAce från 1980-talet. “Påskägget” har en viktig roll genom hela filmen.

- Jag minns att man satt väldigt trångt i den. Då mamma inte längre fanns satt pappa och jag där som i ett akvarium med näsorna i rutan. Då man sitter i bilen på tumanhand måste någon förr eller senare säga något. Och hur dumt kan man sen uttrycka sig?

Klaus Härö är glad för att han har fått göra en film om oss vanliga finlandssvenskar. Det visuella är jätteviktigt för honom i hans filmer. För honom är film att berätta i bilder.

- Ofta har jag tänkt att bilden till och med är viktigare än dialogen, men i den här filmen har dialogen varit särskilt viktig. Men jag hoppas det är ett bra samspel.

Livet efter döden bjuder också på östnyländska vyer. Bland annat ser vi begravningsplatsen i Borgå.

Om din egen pappa hade levt i dag och sett filmen, vad tror du att han hade sagt om den?

- Den frågan har jag både fått och ställt mig själv. Han skulle säkert ha muttrat lite och inte gillat uppmärksamheten, men jag tror ändå att han hade varit lite nöjd.

Läs också

Nyligen publicerat - Östnyland