Hoppa till huvudinnehåll

Teater: Vi är bara mänskor är ett läckert kostymdrama om krigsgenerationens livsglädje, svek och tysta arv

En kvinna i överrock och en man i uniform håller om varandra och ser oroade uppåt. I bakgrunden står en grupp människor.
Vi är bara mänskor är ett ståtligt kostymdrama med ett rikt persongalleri som utspelar sig över två generationer. En kvinna i överrock och en man i uniform håller om varandra och ser oroade uppåt. I bakgrunden står en grupp människor. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,Joakim Groth,Vi är bara mänskor

På en parkbänk en förmiddag på sjuttiotalet begår Gunnar Groth självmord med ett skott genom tinningen. Det blir utgångspunkten för Joakims letande för att förstå sina föräldrars liv och erfarenheter. Avståndet till verkligheten är väldigt kort i Vi är bara mänskor, vårens storsatsning på Svenska Teatern med manus och regi av Joakim Groth.

När Joakims pappa begår självmord på parkbänken efterlämnar han inget brev, inga vittnesmål om den förtvivlan som har drivit honom till dådet.

Några år tidigare dog deras mamma i en cancersjukdom som föräldrarna inte gjorde något väsen av förrän hon var borta. Tonåriga Joakim och hans sex år yngre bror lämnas föräldralösa.

I vuxen ålder tar Joakim itu med att lära sig mer om sina föräldrar. Givetvis är det för sent. Föräldrarna är borta sedan länge, men vissa av deras gamla vänner och släktingar är ännu i livet.

Gamla brev och kalendrar visar upp helt obekanta sidor av Maria och Gunnar, mor och far, som verkade så oföränderliga och ogenomskinliga för sina barn.

En man i kostym står framför en sittande pojke i långt hår och polotröja. Pojkens mamma står bakom honom med handen på hans axel.
Föräldrarna Gunnar (Niklas Åkerfelt) och Maria (Nina Hukkinen) visar sig ha dolda liv som den tonåriga Joakim (Dennis Nylund) inte har någon aning om. En man i kostym står framför en sittande pojke i långt hår och polotröja. Pojkens mamma står bakom honom med handen på hans axel. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,Joakim Groth,Vi är bara mänskor

Gunnar kallades ”den vackra Grothen” och hade lätt för att charma kvinnor (kanske lite för lätt).

Han röjde upp i Hamburg efter den fruktansvärda brandbombningen av staden, deserterade från den tyska armén och levde i exil i Stockholm efter kriget.

Mamma Maria festade och slog runt i Kotka under kriget och upplevde ett hjärtslitande avsked vid krigets slut. Hon blev också pojkarnas mor på grund av ett svårbegripligt svek.

Självbiografiskt släktepos

Vi är bara mänskor är en uttryckligen självbiografisk pjäs, konstaterar regissören Joakim Groth i programbladet.

Huvudpersonen heter Joakim, kallas ”Gogi”, hans bror heter Marcus, hans föräldrar heter Gunnar och Maria. I föreställningens inledning står Joakim Groth själv på scenen, varefter en porträttlik Riko Eklundh tar hans plats.

Regissören Joakim Groth står bredvid skådespelaren Riko Eklundh. Eklundh är utklädd till Groth och liknar honom på pricken.
Riko Eklundh (t.h.) gör en förbluffande porträttlik tolkning av regissören Joakim Groth. Regissören Joakim Groth står bredvid skådespelaren Riko Eklundh. Eklundh är utklädd till Groth och liknar honom på pricken. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,Joakim Groth,Riko Eklundh,Vi är bara mänskor

Från sin plats i nutiden blickar Joakim tillbaka på händelserna och gör kärnfulla iakttagelser om sina föräldrars handlande, om sina egna reaktioner.

Berättelsen skildrar uppväxtåren i Munksnäs, men söker sig också bakåt i tiden till krigsåren, till Hamburg, Kotka, Uleåborg och Stockholm.

Pjäsen bjuder på ett vimlande persongalleri. Föräldrarna gestaltas som unga och gamla, Joakim som barn, ungdom och vuxen. Tyska soldater, släktingar, gamla vänner, gårdskarlen, tanter och farbröder tar plats på scenen.

I det svepande släkteposet vecklas deras roller ut och vi får se dem som förlovade, älskare, förtrogna.

Efter kriget fortsätter livet och människorna går vidare. Otåligt strävar de framåt och vill lämna allt krigets elände efter sig, och ”räkna de lyckliga stunderna blott” som det heter i visan.

Berättelsen kryssar mellan nutid och kriget, Joakims tonår och barndom. Hela tiden letar den sig fram mot föräldrarnas dödsögonblick, och särskilt faderns självmord, för att hitta något som skulle kännas som ett svar.

Ett narrativ som skulle göra denna stumma handling begriplig eller möjlig att förstå.

En ung man i tysk soldatuniform lyfter smidigt på hatten för en ung kvinna i klänning.
Sophia Heikkilä och Simon Häger gestaltar kärlekshistorien mellan Cerle och den charmanta men i grunden opålitliga Gunnar. En ung man i tysk soldatuniform lyfter smidigt på hatten för en ung kvinna i klänning. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,Joakim Groth,Vi är bara mänskor

De gick hädan utan väsen

Vi är bara mänskor blir mer än en Helsingforsisk uppväxthistoria.

Gradvis arbetar den sig fram mot en insiktsfull skildring av hur den generation som genomlevde krigsåren bar med sig sina upplevelser och skapade det mentala landskap där Joakim växte upp.

Mamman höll sin cancer hemlig för barnen, vännerna, till och med den äkta maken. För att ingen skulle oroa sig, för att barnen skulle minnas sin mamma frisk och glad.

Men istället blev hennes död en väldig chock för dem. Hon åkte in på sjukhus för behandling, och sedan var hon plötsligt borta utan att barnen fick ta farväl.

På sitt sätt är faderns självmord lika prydligt förberett och undanstökat. Han orkar inte leva längre, lider av depression, hans ekonomi är i botten.

Systematiskt förbereder han sin sorti. Han köper en lagom flaska whisky, väljer ut en lagom avlägsen plats. Sedan är det bara att utföra planen ett steg i taget.

Föräldrarnas prydliga agerande inför sin död blir symptomatiskt för något som liknar en medveten strategi av förträngning. Kanske det är behovet att lämna krigsårens uppslitande upplevelser bakom sig som format dem så starkt.

Men trots sina bästa avsikter går deras trauman i arv, förvärrade av en brist på självförståelse och artikulering. Först då Joakim återupptäcker föräldrarnas dolda sidor blir deras beteende begripligt.

Djupa och nyanserade karaktärsporträtt

Fadern Gunnar Groth blir på så vis den centrala gestalten i berättelsen.

Pjäsen målar ett fascinerande porträtt av en bristfällig människa som trots sina många goda egenskaper sprider olycka omkring sig och till slut går under själv.

Trots hans charm och intelligens finns bär han på en grundläggande oansvarighet som låter honom njuta av livet trots att det går ut över andra.

När saker känns svåra släpper han hellre taget, lämnar allt och börjar om någon annanstans.

Vi är bara mänskor bjuder på ett gediget teaterhantverk. Det är ett läckert kostymdrama och Erik Salvesens ståtliga scenografi lämpar sig väl för att gestalta de varierande miljöerna från krigsårens Lappland till 2000-talets servicehem.

Scenografin ger också plats för små dokumentära glimtar, verkliga fotografier, teckningar, som projiceras på väggen. Den dokumentära aspekten ger en skärpa åt berättelsen utan att föreställningen kantrar över i det privata.

Tre unga skådespelare klädda i sjuttiotalskläder står på en mörk scen. I bakgrunden sitter en äldre man på en stol och betraktar dem.
Vi är bara mänskor ger även små glimtar av det tafatta men känsliga ungdomslivet i 1970-talets Helsingfors. Tre unga skådespelare klädda i sjuttiotalskläder står på en mörk scen. I bakgrunden sitter en äldre man på en stol och betraktar dem. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,Joakim Groth,Vi är bara mänskor

Föreställningen gestaltar också rörande scener ur Joakims ungdomsår med arketypiska kollisioner mellan ungdomskulturen och föräldragenerationen som upplevt kriget.

Vi är bara mänskor är en välregisserad och välspelad pjäs med en lagom dos humor. Ett imponerande djup i människoskildringen låter karaktärerna framträda som motsägelsefulla och känsliga individer.

Till slut landar pjäsen, som titeln antyder, i en försoning med det förflutna. De var trots allt bara mänskor, som vi alla.

Svenska Teatern: Vi är bara mänskor. Manus och regi: Joakim Groth.

På scen: Riko Eklundh, Max Forsman, Sophia Heikkilä, Patrick Henriksen, Nina Hukkinen, Anna Hultin, Simon Häger, Dennis Nylund, Marika Parkkomäki, Niklas Åkerfelt.

Scenografi: Erik Salvesen. Kostymdesigner: Karoliina Koiso-Kanttila. Ljusdesign: Tom Kumlin. Ljuddesign: Anton Lindblom. Mask: Tiitta Stor.