Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Idealisten, realisten och den Nordiska skolan i Helsingfors

Bildsättningsbild för Johan Ekmans kommentar om Nordiska skolan.
Bildsättningsbild. Bildsättningsbild för Johan Ekmans kommentar om Nordiska skolan. Pulpet

SFP har i flera år gått i spetsen för att en nordisk skola ska grundas i Helsingfors. Men återigen ställs de idealistiska strävandena mot den trista realismen.

De som följt med - eller aktivt deltagit i - politiken har antagligen både stött på den framåtblickande “idealisten” och den knarriga “realisten”.

Den politiska idealisten tror på att det är viktigt att vara visionär och att föra fram förslag, även om de är svåra att verkställa. Om idén är tillräckligt bra kan förslaget gå igenom, säger hen, trots att det innebär att någon annan går miste om resurser den uppfattar som egna.

Realisten, däremot, tror att strävan efter makt är den relevanta variabeln inom politik. Alla aktörer kämpar för att maximera sina resurser, och man ska vara försiktig för att blottlägga sig för andras angrepp.

SFP:s språkpolitiska linje har traditionellt utgått från en kombination av realism och idealism. Men när det riktigt gäller, är det realisten som brukat vinna.

Språkrealisten brukar luta sig vid den mest citerade finlandssvenska politiska maximen: den taxellska paradoxen. Redan som ung lär sig språkpolitikern begrunda principen som påbjuder att man inte ska utgå från tvåspråkiga lösningar eftersom det innebär att språkmajoritetens behov tar över, vilket på sikt leder till enspråkighet.

Nordistens idealskola

Den Nordiska skolan, såsom det nuvarande konceptet framställs, har drag som tilltalar den politiska idealisten.

Skolans undervisning och verksamhet ska, enligt tjänstemannaberedningen, vara tvåspråkig. Undervisningen ska därtill omfatta flera språk. Det ska vara möjligt att studera fyra språk i tillägg till de båda huvudsakliga lärospråken. Hållbar utveckling och nordism ska utgöra bärande värderingar.

Så långt låter det som SFP:arens ideologiska dröm.

Den politiska realisten, som trots allt bor innerst inne i de flesta SFP:are, får dock snart lägga pannan i djupa veck. I texten står det nämligen också att konceptet förutsätter att skolans förvaltning är genuint tvåspråkig.

Det står också att:

“Enligt nuvarande lagstiftning ska en skola vara antingen svensk- eller finskspråkig. Därmed förutsätter planen om att skolan skulle ha två undervisningsspråk antingen att ett specialtillstånd erhålls av undervisningsministeriet eller att lagstiftningen ändras.”

Beredningen är inte optimistisk vad gäller chansen att få undantagstillstånd och hänvisar till att ministeriet själv varit tveksamt till möjligheten.

Och, skulle realisten kunna tillägga, kan det mycket väl vara så att det inte räcker med dispens från Undervisningsministeriet. När det gäller förvaltningen så är det Kommunallagen det gäller.

Oundvikligt med lagändringar?

Alltså kan man väl tänka sig en situation där den Nordiska skolan, så som den nu framställs, mycket riktigt förutsätter lagändringar.

Det i sin tur skulle ha stor inverkan på hur landets tvåspråkighet organiseras på andra håll än i Helsingfors. Då är det osannolikt att SFP-idealisten skulle kunna tysta ner sin inre realist och rösta för en sådan beredning.

Det skulle innebära att hela förslaget ritas om utgående från nuvarande lagstiftning. Men det behöver nämnden inte som helhet rösta för. Istället kanske den finskspråkiga majoriteten i nämnden vill besluta om att fortsätta diskussionen så att vi får en nationell debatt om att ändra lagstiftningen.

Det, skulle realisten säga, är just risken med idealism.

Skribenten var själv medlem av Utbildningsnämnden och ordförande för dess svenska sektion januari 2013-sommaren 2015. Då diskuterades också ett tidigare koncept av en Nordisk skola.

Lagt till 7.3.2020 kl 14.08

Läs också

Nyligen publicerat - Huvudstadsregionen